Ye olde Time Hockey: WHA, De sista åren 1975-79

WHA's sista år domineras av Winnipeg Jets som vinner tre av fyra titlar men tyvärr så innebär Winnipegs framgångar också att slitningarna mellan lagen ökar speciellt Quebec Nordiques anser att ligan favoriserar Winnipeg.

Våldet kulminerar i WHA
Den här säsongen startar WHA med 14 lag när Cincinatti Stingers och Denver Spurs debuterar och ersätter de båda nedlagda lagen Baltimore Blades och Chicago Cougars. Vancouver har flyttat till Calgary och döpts till Cowboys.

Inför säsongen 1975-76 satsar Minnesota Fighting Saints stenhårt på att värva Bobby Orr, enligt rykten så erbjuder Minnesota Orr en miljon dollar i signingbonus (samma summa som Bobby Hull fick) plus 6,5 miljoner dollar för tio år. Om det var sant eller ej fick vi aldrig veta eftersom Orr valda att stanna i NHL när han valde att skriva på för Chicago Black Hawks. Ett par veckor senare är det ledsna miner i Minnesota som under säsongen kommer att säljas för den enorma summan av 1 dollar. I Houston har Gordie Howe blivit utnämnd till lagets president och han meddelar att han kommer att spela försäsongen och den första hemmamatchen då lagets nya arena invigs. Ett par andra veteraner från NHL lämnar Toronto Maple Leafs och dess avskydde ägare Harold Ballard för att spela i WHA. Norm Ullman som närmar sig 40 år skriver på för Edmonton Oilers och Dave Keon som är 35 år skriver på för just Minnesota Fighting Saints.

Quebec Nordiques värvar Minnesotas tuffing Gord Gallant som gjort sig omöjlig i Minnesota eftersom han hamnat i slagsmål med coachen Harry Neale. Quebec' coach Jean-Guy Gendron ser fram mot säsongen med optimism men anser att Winnipeg är laget som måste besegras. Efter att den 50-årige Gordie Howe gjort ett mål och en assist under hemmapremiären så glömmer han alla tankar på pensionering. Under hösten protesterar Bobby Hull i Winnipeg mot det ökande våldet genom att strejka en match. Norm Ullman blir den åttonde spelaren genom tiderna som gör mer än 500 mål och Marc Tardif skriver på ett tioårskontrakt med Quebec Nordiques värt drygt 1,5 miljoner. Cleveland Crusaders ligger under med 2-8 mot Toronto Toros med bara lite drygt en period kvar av matchen när Toronto faller ihop fullständigt, med 20 sekunder kvar av matchen gör John A. Stewart 10-9 för Cleveland som vinner matchen där det sattes 4 WHA rekord och tangerades 8 andra.

Efter halva säsongen så packar Denver Spurs och flyttar till Ottawa där de kommer att kallas Civics under ett par matcher innan laget tvingas ge upp och då är det bara 13 lag kvar i WHA. Ralph Backstrom såldes till New England och Gary MacGregor och Barry Legge till Cleveland medan resten av spelarna blev free agents. I Edmonton gör Bill Hunter som han brukar nämligen sparkar coachen och ställer sig själv i båset. I matchen mellan Minnesota och Phoenix sätter Minnesotas Curt Brackenbury ett nytt utvisningsrekord när samlar på sig 2+2+5+10+10+10 totalt 39 minuter för sin inblandning i ett slagsmål. Flera spelare med Gerry Cheevers i spetsen lämnar sina WHA-lag pga av svårigheter att få ut sin lön, de mest kända vid sidan av Cheevers var Rick Smith och Henry Boucha. Minnesota Fighting Saints säljs till ett par lokala affärsmän för den symboliska summan av 1 dollar mot löftet att laget ska stanna i St. Paul.

Marc Tardif i Quebec blir snabbast genom tiderna till 100 poäng när han passerar gränsen efter bara 55 matcher. Calgary Cowboys ägare Jim Pattison säger ”Despite continuing rumors of the league's imminent demise, the WHA is here to stay.” han hinner knappt avsluta meningen innan Minnesota Fighting Saints läggs ned efter att man missat tre löneutbetalningar. San Diego Mariners kan heller inte betala spelarna men där röstar spelarna för att fortsätta spela tills en ny ägare kan ta över driften av laget. WHA domineras den här säsongen av tre lag Winnipeg Jets, Houston Aeros och Quebec Nordiques, av de tre lagen sticker Quebec ut genom sin spelstil som kan liknas med Montreal Canadiens i NHL förutom att Montreal var bra även defensivt och att Quebec var betydligt tuffare och elakare än Montreal. Spelare från Quebec lägger beslag på fem av topp tio platserna i poängligan med Marc Tardif som nu övertagit rollen som ligans superstjärna i spetsen med 148 poäng (71 mål + 78 assist). Quebec's och Tardifs framgångar sticker i ögonen på vissa andra kanadensiska lags ägare och spelare och kommer att kulminera med en präktig skandal i slutspelet. Mot slutet av säsongen lyckas Gordie Howe med något han inte lyckats med under sina tidigare 28 säsonger, nämligen att göra mål i OT.

Slutställningen i serien haltar eftersom Denver när de flyttade till Ottawa också bytte division vilket innebar att en del lag i den kanadensiska divisionen spelade 81 matcher istället för 80 som de övriga lagen. Winnipeg vann den kanadensiska divisionen på 106 poäng, två poäng före Quebec som kom tvåa med 104. Calgary blev trea med 86 medan övriga lag var långt efter, Edmonton tog sig till slutspel med 59 poäng medan Toronto lade beslag på sistaplatsen av lagen som slutförde säsongen med 53 poäng. I östra divisionen vann Indianapolis med 76 poäng, Cleveland blev tvåa med 75 poäng, New England trea med 73 och Cincinatti sist med 71 poäng. I den västra divisionen så vann Houston med 106 poäng, Phoenix blev tvåa med 84 och San Diego trea med 78 poäng. Eftersom det endast var sju lag som överlevde i USA så ändrades slutspelet så att fyra lag från den kanadensiska divisionen och de båda segrarna i de andra divisionerna gick till kvartfinal. Tvåan och trean i öst och väst fick göra upp om de båda återstående platserna i en kvalomgång i bäst av fem matcher.

New England slår ut Cincinatti med 3-0 i matcher och San Diego besegrar Phoenix med 3-2 i matcher och tar därmed de två återstående kvartsfinalplatserna. New England slår lite överraskande ut Indianapolis med 4-3 i matcher medan Houston slår ut San Diego med 4-2 i matcher på den amerikanska sidan. På den kanadensiska sidan så har Winnipeg inga problem med att slå ut Edmonton med 4-0 i matcher men i den återstående kvartsfinalen händer saker som på sitt sätt är den första spiken i WHA's kistlock. Calgary Cowboys vinner lite överraskande den första matchen mot Quebec Nordiques på bortaplan med 3-1, men det är i seriens andra match den 11 april 1976 som det händer. Rick Jodzio vänsterforward i Calgary har fått i uppdrag att neutralisera Quebecs storstjärna Marc Tardif, ett uppdrag han lyckats bra med tidigare under säsongen men nu slår det antagligen slint i huvudet på Jodzio. Han delar ut en fruktansvärt hård tackling (en del säger att det är en charging med ca 10 meters ansats, andra säger att det är en armbågstackling mot huvudet medan en del anser att det var en crosschecking i ansiktet) som skickar Tardif medvetslös till isen (oklart om det är pga tacklingen eller om det är när han slår i isen som han blir medvetslös). Jodzio hoppar av någon anledning sedan på Tardif som ligger på isen och slår honom i ansiktet med knytnävarna, resultatet är ett enormt slagsmål som enligt franskspråkig media tar över 90 minuter att avsluta, det går åt minst 20 polismän för att skingra spelarna och skydda Calgarys coach och spelare från åskådarna. Tardif skickas till sjukhus där det konstateras en allvarlig hjärnskakning (som gav bestående hjärnskador), Ben Hatskin WHA's president stänger av Jodzio för resten av slutspelet och möjligen för alltid (Jodzio är tillbaka redan nästa säsong då han spelar 46 matcher för Calgary), Jodzio blir dessutom åtalad och sedan stämd av Tardif. Calgarys coach Joe Crozier som bland annat haft boxning som en del av träningen stängs av resten av matcherna mellan Quebec och Calgary. Bägge lagen får böta för att de inte kunde kontrollera sina spelare och ligans näst högste chef Bud Poile avgår efter stor press från media och Quebec Nordiques. När det efter den tredje matchen lagen emellan publiceras en bild där en person väldigt lik Ben Hatskin håller om Jodzio i Calgarys loge blir stämningen ändå värre och det är början på slutet för ligan (mer om det längre ned i artikeln). Calgary vinner med 4-1 i matcher mot Quebec och får möta Winnipeg som åker sönder Calgary som dessutom tillbringar den mesta tiden med att spela med en man mindre. Winnipeg går till finalen efter att man besegrat Calgary med 4-1 i matcher, i den andra semifinalen tvingar New England Houston till sju matcher men till sist lyckas Houston ta sig till finalen efter att man vunnit den sjunde och avgörande matchen med 2-0. Houston är tröttkörda efter den hårda bataljen mot New England och har inte mycket att sätta emot Winnipeg som tar hem sin första AVCO-Cup efter vinst med 4-0 i matcher.

Winnipegs Ulf Nilsson belönas som WHA Playoff MVP och Winnipegs coach Bobby Kromm vinner Howard Baldwin Trophy som ligans bäste coach. Clevelands back Paul Shmyr vinner Dennis A. Murphy Trophy och Indianapolis målvakt Michel Dion vinner Ben Hatskin Trophy som ligans bäste målvakt trots att han inte blir uttagen i varken All Star Team 1 eller All Star Team 2. Mark Napier Toronto Toros får Lou Kaplan Trophy som bäste rookie och hans lagkamrat den tjeckiske veteranen Vaclac Nedomansky belönas med Paul Denaeu Trophy (Lady Byng). Quebecs Marc Tardif vinner både Gordie Howe Trophy som ligans MVP och Bill Hunter Trophy som ligans bäste poängplockare.

Efterspelet till Tardif incidenten
Överfallet på Marc Tardif i slutspelet säsongen 1975-76 och sättet som WHA agerade efter händelsen är en av de två största orsakerna till att ligan nu snabbt faller samman, den viktigaste orsaken var givetvis den ekonomiska krisen. Quebec Nordiques reagerade på ligans hantering av fallet med att använda det faktum att de kom från Quebec och var franskspråkigt både som ett försvar och ett vapen, alla saker som gick dem emot ansågs från och med nu bero på att de var diskriminerade. Quebec hade tidigare använt sig av att de kom från den franskspråkiga delen av Canada som en gimmick och har genom sin offensiva och tuffa ishockey fått en fanatisk skara fans framförallt i delstaten Quebec. Hädanefter var varje match ett slag i det pågående kriget mellan just Quebec och resten av ligan (framförallt de övriga kanadensiska lagen), laget fortsatte att spela en offensiv och målglad ishockey men hädanefter så var det de som startade alla bråk och oftast gick segrade ur dem. Den franska liljan blev ett politisk slagträ i den kanadensiska politiken igen och nu började det på allvar höras röster för att Quebec skulle bryta sig loss från övriga Canada.

Rick Jodzio fick komma tillbaka i spel redan under säsongen 1976-77 då han spelar 46 matcher för Calgary, den följande säsongen hamnar han i Colorado Rockies och Cleveland Barons och spelar då sin enda säsong i NHL innan han försvinner ned till farmarligorna. Calgarys coach Joe Crozier som ansågs ha en lysande framtid stannar i Calgary en säsong till, när Calgary läggs ned så är han arbetslös tills 1979-80 då han får chansen som headcoach i Toronto Maple Leafs men efter 50 matcher den och den kommande säsongen får han sparken och efter tre säsonger i AHL valde han att sluta bara 55 år gammal. Bud Poile fick jobb i de mindre farmarligorna CHL och IHL men återvände aldrig till den stora scenen. WHA's president och Winnipeg Jets ägare Ben Hatskin tvingas lämna sin post som ligans president 1977 och han var inte välkommen in i NHL 1979, han tvingades sälja Winnipeg Jets till Barry Shenkarow för att Winnipeg skulle få en plats i NHL vid sammanslagningen. Marc Tardif fick permanenta hjärnskador och missade Canada Cup 1976 där han antagligen hade tagit en plats i det kanadensiska laget. Han led under säsongen 1976-77 helt klart av det man idag kallas ”post-concussion syndrom” men spelade trots det 62 matcher och gjorde 109 poäng, det faktum att han ibland stod över matcher gjorde att han fick hård kritik av vissa delar av kanadensisk media. Den följande säsongen var han tillbaka på allvar och vann poängligan i WHA återigen. Rättegången mot Jodzio drog ut på tiden och det blev aldrig någon dom eftersom han och Tardif gjorde upp utanför domstolen. Tardif är trots allt den som klarade sig bäst genom det här även om han inte är samma människa som har var innan incidenten.

WHA kunde inte bestämma sig om de ville locka publiken med den mer våldsamma hockeyn som vissa WHA-lag anammat från Broad Street Bullies eller den mer europeiska hockeyn som framförallt Winnipeg Jets stod för. Tyvärr så försökte man använda sig av bägge sakerna samtidigt vilket i praktiken innebar att WHA hädanefter hade två olika regelböcker, en som gällde när Winnipeg spelade och en annan som gällde i övriga matcher (förutom matcherna mellan Calgary och Quebec då det inte fanns några regler alls). Det här innebar givetvis att WHA splittrades ändå mer, Winnipeg stod för en sak och de hade stöd av den ende kvarvarande grundaren av ligan, Quebec var i krig med framförallt alla övriga kanadensiska lag i ligan och de övriga lagen blev allt mer frustrerade på särbehandlingen av Winnipeg.

Särbehandlingen leder bland annat till att ligans bäste domare Bill Friday får ett öknamn som omedelbart fick publiken att tänka på hur han ofta stod och pratade med Winnipegs svenske lagkapten Lars-Erik Sjöberg innan första nedsläpp i varje match. Friday kallas under resten av WHA's livslängd för ”Lars-Erik” Friday, något som varken han eller WHA var speciellt förtjusta i. När sedan WHA lagen går upp i NHL 1979 så är det ingen tillfällighet att just Winnipeg är det lag som får betala det högsta priset, de andra WHA lagen hade inget att invända mot att Winnipeg slets i småstycken av hämndgiriga NHL-ägare.

Quebec regerar
WHA består nu av tolv lag och blir återigen uppdelad i två divisioner kallade öst och väst. Cleveland Crusaders försöker flytta till södra Florida men stoppas och flyttar istället till Minnesota där de tar upp det gamla WHA-namnet Fighting Saints. Toronto Toros lämnar Canada och flyttar till Alabama där man blir Birmingham Bulls, flytten till Birmingham kommer att ställa till det för Bulls och WHA längre fram. Minnesota kommer inte att överleva säsongen utan läggs ned efter 42 spelade matcher vilket gör att en del lag kommer att spela 80 matcher medan andra spelar 81 matcher under säsongen.

En hel del spelare börjar nu lämna WHA för att återvända till NHL många av dem säger att det beror på vad som hände i slutspelet den förra säsongen, bland de som lämnar WHA återfinns Rejean Houle som går från Quebec Nordiques tillbaka till Montreal Canadiens. Winnipegs superstjärna Bobby Hull funderar på att sluta, han säger bland annat: ”The game isn't much fun anymore, it's getting to be a disaster. The idiot owners, the incompetent coaches, the inept players are dragging the game in the mud. They are destroying it with their senseless violence.” I Houston leker Gordie Howe med pressen när han meddelar att han kommer att spela en säsong till men hans båda söner kommer däremot att sluta. Det enda som händer är att han lämnar posten som president för Houston eftersom han vill göra en så bra avslutning på karriären som möjligt.

Anders Hedberg i Winnipeg Jets blir den förste spelarens som gör 50 mål på mindre än 50 matcher när han gör säsongens 51:a mål i den 49:e matchen. Hans spurt mot rekordet var spektakulär, i match 48 gör han 4 mål, i match 49 gör han också 4 mål och i match 50 blev det bara en hattrick. Hedberg blir en av fem spelare i WHA som passerar 50 mål under säsongen men en skada gör att hans produktion under slutet av säsongen avtar, han blir tvåa i poängligan på 131 poäng varav 70 var mål. Real Cloutier Quebec vann poängligan efter 66 mål och 75 assist dvs 141 poäng, totalt var det nio spelare som kom över 100 poäng.

Seriens bästa lag finns i väst och heter Houston Aeros trots att man saknar spelare bland de tolv bästa poängplockarna. Houston vinner den västra divisionen på 106 poäng, tolv fler än vad tvåan Winnipeg Jets fick ihop. San Diego blir trea med 85 poäng och Edmonton tar den sista slutspelsplatsen med 72 poäng. Femman Calgary med 69 och sexan Phoenix med 60 poäng avslutar sitt spel i WHA med att missa slutspelet. I öst är det Quebec som är bäst med 97 poäng, 14 poäng före tvåan Cincinatti. Indianapolis blir trea med 80 poäng medan New England blir fyra med 76 poäng. Birmingham Bulls 66 poäng gör att de missar slutspelet sin första säsong och Minnesota som lades ned efter 42 matcher hade då en ganska klar slutspelsplats med 43 poäng.

Quebec slog New England med 4-1 i matcher för att ta sig till semifinalen och Indianapolis slog i sin tur ut Cincinatti med 4-0 i matcher. Houston vann över Edmonton med 4-1 i matcher men Winnipeg fick slita hårt för att slå ut San Diego, de båda lagen vann sina hemmamatcher vilket innebar att Winnipeg gick till semifinal efter 4-3 i matcher. I den första semifinalen så slog Quebec ut Indianpolis med 4-1 i matcher och i den andra så krånglade sig Winnipeg till ännu en final genom att slå ut Houston med 4-2 i matcher. Finalen mellan Winnipeg och Quebec (som för övrigt var den första helkanadensiska finalen i WHA) blev hård och jämn även om de olika matchresultaten var ojämna, första matchen var jämn och vanns av Winnipeg med 2-1 resten av matcherna var inte speciellt jämna. Andra matchen gick till Quebec med 6-1, tredje till Winnipeg med samma siffror, Quebec tog sedan hem den fjärde med 4-2 och den femte med 8-3. Winnipeg kvitterade till 3-3 i matcher genom att vinna den sjätte matchen med hela 12-3 på hemmaplan men i den avslutande matchen var Quebec starkast och vann med 8-2 vilket gav 4-3 i matcher. Quebecs center i andrakedjan Serge Bernier vann WHA Playoff MVP efter otroliga 36 poäng (14 mål och 22 assist) på 17 slutspelsmatcher.

Robbie Ftorek i Indianapolis blev historisk när han blev den förste amerikanske spelaren som röstades fram till ett pris när han belönades med Gordie Howe Trophy som ligans MVP. Cincinattis back Ron Plumb vann Dennis A. Murphy Trophy medan Houstons målvakt Ron Grahame vann Ben Hatskin Trophy. George Lyle New England blev bäste rookie och tog hem Lou Kaplan Trophy och den gamle NHL-veteranen Dave Keon som inför säsongen skrivit på för New England tog hem Paul Denaeu Trophy (Lady Byng). Houstons coach Bill Dineen tog hem Howard Baldwin Trophy och Real ”Buddy” Cloutier Quebec vann som sagt Bill Hunter Trophy som ligans poängkung.

Efter säsongen blir det klart att familjen Howe och Houston går skilda vägar, Marty och Mark skriver på som spelare för New England Whalers medan Gordie ska fungera som scout och rådgivare. Både Boston Bruins och Detroit Red Wings försökte locka Howefamiljen till NHL men de valde att stanna kvar i WHA. San Diego Mariners blir dessutom det fjärde laget som inte kommer till start den kommande säsongen och så var de bara åtta.

Winnipeg återtar tronen
I ett möte under sommaren förhandlas det fram ett förslag som innebär att sex WHA-lag från och med den kommande säsongen skulle spela i en egen division och sedan skicka fyra lag till Stanley Cup slutspelet. Från och med säsongen 1980-81 så ska de sex lagen sedan gå in i NHL på riktigt och fördelas i NHL's existerande divisioner. Till det möte där NHL's Board of Governors ska godkänna förslaget har Toronto Maple Leafs ägare lyckats övertala fyra andra lag att rösta nej till förslaget de fyra lagen är: Boston Bruins, Los Angeles Kings, Minnesota North Stars och New York Islanders. Röstsiffrorna 13-5 innebär att förslaget förlorar trots en kraftig majoritet för för en sammanslagning. WHA-lagen reagerar kraftigt och draftar omgående massor av spelare som ännu inte är myndiga (under 21 år) till NHL's förtvivlan. I de 19 matcher som spelas under försäsongen mellan lag från NHL och WHA så vinner NHL lagen endast 5, WHA lagen vinner 12 och 2 slutar oavgjort och WHA räcker än en gång ut tungan åt NHL.

Eftersom WHA den här säsongen bara bestod av 8 lag så slopade man systemet med olika divisioner och hade en enda division. Sex lag gick till slutspelet där de möttes i tre kvartsfinaler, den kvartsfinalsegrare som hade flest poäng i serien gick sedan direkt till finalen medan de två återstående lagen möttes i en semifinal. I Edmonton som köpts av Peter Pocklington gör den kontroversielle Robin Sadler ett comeback försök, Sadler hade två år tidigare vägrat att skriva på för Montreal Canadiens trots att han var deras förstaval i draften. istället åkte han till Europa. Efter ett par veckor av träningslägret lämnade Sadler Edmonton för att bli brandman istället. Gordie Howe spelar under försäsongen för New England utan att glänsa (han gör inte en enda poäng) men han beslutar sig ändå för att spela en säsong till i WHA.

Flera NHL lag försöker inför säsongen locka till sig WHA stjärnor, Ulf Nilsson och Anders Hedberg väljer att stanna i Winnipeg trots att Chicago, Detroit, Minnesota, NY Rangers, Philadelphia, Toronto och Vancouver alla försöker värva dem till sina NHL-lag. I ett domstolsbeslut i USA tvingas WHA erkänna det kontrakt som Birmingham Bulls skrivit med den sjuttonårige Ken Linseman, vilket innebär att både WHA och NHL kommer att tvingas sänka åldern när man får drafta spelare eftersom spelarna hädanefter får skriva proffskontrakt redan vid 17-års ålder.

Bobby Hull försöker tillsammans med 8 affärsmän från Winnipeg köpa Winnipeg Jets, deras främsta mål var att samla ihop pengar så att Ulf Nilsson och Anders Hedberg skulle kunna behållas även de kommande säsongerna. Planerna kommer inte att lyckas vare sig när det gäller att köpa Jets eller att få svenskarna att stanna i Winnipeg. Den 11 mars blir Hull den andre spelaren genom tiderna som passerar 1000 mål när han gör sitt 44:e mål under säsongen. Hedberg är värre och blir först till 60 mål i WHA men han blir sedan passerad av Marc Tardif som vinner både mål och poängligan nu när han är nästan helt återställd, Tardif gör 65 mål + 89 assist och vinner poängligan med 154 poäng, 25 poäng före närmaste konkurrent. 154 poäng är ett nytt rekord i WHA och det är 2 poäng mer än NHL rekordet som Phil Esposito har med 152. Rättvisan kommer äntligen ifatt Frank Beaton Birmingham Bulls, Beaton döms till 250 dollar i böter och fem dagar i fängelse för en förseelse som hände redan 1976 är han spelade för Cincinatti Stingers, han lyckades bland annat undkomma polisen genom att gömma sig i en väska som placerades bland de andra väskorna i lagbussen under en bortamatch i Cincinatti.

Både den här och nästa säsong räknas det in två matcher var för varje lag i tabellen som spelas mot två All Star lag, ett från Sovjetunionen och ett från Tjeckoslovakien. Winnipeg vinner serien på 102 poäng, 9 poäng före tvåan New England. Houston blir trea på 88 poäng medan Quebec blir fyra på 83 poäng. Edmonton lägger beslag på femteplatsen med 79 poäng, 4 poäng före Birmingham som tar den sista slutspelsplatsen, Cincinatti blir sjua med 73 poäng och Indianpolis blir sist med 53 poäng.

Familjen Howe och New England slår ut Edmonton med 4-1 i matcher och under serien blir Gordie Howe historisk eftersom hans son Mark blir far, och Gordie blir då en förste farfadern som spelade i WHA eller NHL. I den andra kvartsfinalen slår Quebec ut Houston med 4-2 i matcher och sedan slår Winnipeg ut Birmingham med 4-1 i matcher och går i och med det direkt till finalen där man får möta segraren mellan Quebec och New England. Mark Howe är semifinalens absolut bäste spelare och när han gör 2 mål och 3 assist i den femte matchen som New England vinner med 6-3 betyder det att Quebec är utslagna. Winnipeg vinner finalen i fyra raka matcher och Anders Hedberg och Ulf Nilsson avslutar tiden i Winnipeg med stil, Hedberg gör 2 mål och Nilsson 3 assist i den fjärde och avslutande matchen. Robert Guindon i Winnipeg belönades med WHA Playoff MVP efter att han gjort 8 mål på Winnipegs 9 matcher i slutspelet.

Den här säsongen har priset som bäste coach bytt namn, från och med den här säsongen så heter det priset Robert Schmertz Memorial Trophy efter en av ägarna till New England Whalers som avled 1975 (Schmertz var även störste ägaren till Boston Celtics och om hade han varit vid liv vid sammanslagningen 1979 hade det kanske varit så givet att Bruins ägare Jeremy Jacobs kunnat tvinga New England till att byta namn). Houstons coach Bill Dineen blir den förste som får ta emot den omdöpta trofén. Winnipegs lagkapten Lars-Erik Sjöberg vinner Dennis A. Murphy Trophy som bäste back och hans lagkamrat Kenta Nilsson blir bäste rookie och belönas med Lou Kaplan Trophy. New Englands målvakt Al Smith vinner Ben Hatskin Trophy medan hans lagkamrat Dave Keon vinner Paul Deneau Trophy (Lady Byng) för andra gången i rad. Ligans bäste spelare Marc Tardif belönas med Gordie Howe Trophy som WHA's MVP och Bill Hunter Trophy efter att han vunnit poängligan för andra gången på tre säsonger.

Efter säsongen lockas flera av WHA's stjärnor över till NHL till stor del pga besvikelsen över den strandade överenskommelsen angående sammanslagningen. Bland stjärnorna som lämnar WHA finns Anders Hedberg och Ulf Nilsson som båda skriver på för New York Rangers.

Gretzky debuterar
Även den här säsongen var det tänkt att WHA skulle bestå av 8 lag men innan säsongen startade tvingades de tvåfaldiga mästarna Houston Aeros ge upp på grund av den trassliga ekonomin. Efter 25 matcher faller det sjunde laget Indianapolis Racers men innan dess så hade en sjuttonårig Wayne Gretzky debuterat för Indianapolis och gjort sitt första mål i WHA mot Edmonton Oilers. Efter åtta matcher i Indianapolis så tradades han till Edmonton Oilers där han på sin 18-års dag den 18 januari 1979 skriver på ett kontrakt med Edmontons ägare Peter Pocklington som varar till 1999 och därför får han tröja #99 i Edmonton, innan dess hade han spelat med #20 på ryggen.

WHA-lagen demonstrerade mot NHL genom att signa massor av spelare förutom Gretzky som NHL ansåg vara för unga. Birmingham Bulls signade Pat Riggin, Keith Crowder, Rick Vaive, Michel Goulet, Craig Hartsburg, Gaston Gingras och Rob Ramage och Cincinatti Stingers signade Mike Gartner. Birminghams unga spelare kom att kallas ”The Baby Bulls” i media och samtliga ungdomar gjorde väldigt bra ifrån sig möjligen med undantag för Mark Messier som bara fick ihop 11 poäng på 52 matcher. Samtidigt fortsatte spelare att lämna WHA, trion Rod Langway, Cam Connor och Mark Napier hoppar samtliga av för att skriva på för Montreal Canadiens i NHL. Tony McKegney stor juniorstjärna i OHL stoppas från att skriva på för Birmingham Bulls pga att fans hotar att sluta gå på matcherna, anledningen var att Tony McKegney var färgad och han väljer istället att gå till Buffalo Sabres i NHL. McKegney blir NHL's första färgade stjärna med 40 mål och 78 poäng 1987-88 som bäst, totalt spelade McKegney 912 matcher i NHL och gjorde 320 mål och 639 poäng.

Gordie Howe och New England Whalers drar fullt hus i en träningsmatch i Detroit mot Red Wings, Howe får en mer än sju minuter lång stående ovation. När säsongen startar behöver Howe endast en poäng till för att passera 2,500 poäng (NHL+WHA) och det ordnade han snabbt. I november meddelar Bobby Hull att han slutar, eftersom hans lekkamrater Anders Hedberg och Ulf Nilsson lämnat Winnipeg och gått till NY Rangers så tycker han inte det är roligt längre. När Washington Capitals sparkar sin coach Tom McVie så är Winnipeg snabbt framme och anställer honom som lagets nye headcoach. Under hösten gör WHA ett nytt försök att få NHL att ta in fem lag i ligan (Houston hade ju tvingats kasta in handduken) men får nobben bland annat pga en pågående tvist mellan Dale McCourt och NHLPA på ena sidan och LA Kings och NHL på den andra sidan. En lösning verkar vara möjlig men problemet är fortfarande ägarna till Boston Bruins och Toronto Maple Leafs.

I december 1978 gör Wayne Gretzky hattrick för Edmonton när Cincinatti besegras med 5-2, det är den första av många för Gretzky. I januari spelar ett All Star Team från WHA tre matcher mot Dynamo Moskva istället för en vanlig All Star match. WHA-laget vinner alla tre matcherna och kedjan med Wayne Gretzky mellan Gordie Howe och Mark Howe är fantastiskt framgångsrik.

Den 22 mars 1979 röstar NHL's Board of Governors för en sammanslagning med WHA där fyra lag (Edmonton, New England, Quebec och Winnipeg) går in i NHL med siffrorna 14-3, hade två ägare till röstat nej så hade sammanslagningen stoppats (de tre som röstade nej var Boston Bruins, Los Angeles Kings och Toronto Maple Leafs) . Den första omröstningen som skedde den 8 mars slutade faktiskt 12-5 men efter en massiv kampanj i Canada med bland annat hot om bojkott av Molsonbryggeriet som nyss köpt Montreal Canadiens, ändrar sig två lag (Vancouver Canucks och Montreal Canadiens) och i den andra omröstning så går sammanslagningen igenom. Det här är ett praktexempel på varför företag inte ska äga idrottslag, hade familjen Molson ägt Montreal hade Canadiens troligen aldrig röstat nej till sammanslagningen men å andra sidan hade det troligen aldrig hotats med någon konsumentbojkott om de gjort det. Montreal kommer att göra massor av tabbar de år som de ägs av Molsonbryggeriet just på grund av att företagets styrelse ville att alla beslut skulle vara ekonomiskt fördelaktiga för företaget Molsonbryggeriet även om det i praktiken kanske missgynnade laget Montreal Canadiens.

De två återstående WHA-lagen Birmingham Bulls och Cincinatti Stingers kommer att bli farmarlag men de kommer bara att överleva ett par säsonger efter att WHA gått i graven. WHA-lagen får göra massor av eftergifter i samband med sammanslagningen: Först och viktigast var att sammanslagningen inte kallades sammanslagning utan den kallades expansion eftersom ordet "merger" var förnedrande för vissa NHL-ägare att ta i sin mun, sedan tvingades WHA-lagen bland annat välja sist i den kommande draften istället för först som vid en vanlig expansion, de får bara skydda två målvakter och två utespelare var i waiverdraften, alla spelare i lagen som på något sätt var skyddade av de gamla NHL-lagen flyttas tillbaka till de organisationerna utan att WHA-lagen blir kompenserade (kvar blir 45 spelare fördelat på de fyra lagen), New England Whalers tvingas byta namn till Hartford Whalers annars hotade Bostons ägare (Jeremy Jacobs) med att avsätta NHL-presidenten Ziegler osv. Torontos ägare Harold Ballard bevisar sin okunnighet när han efter beslutet protesterande säger:”There are maybe eight or nine players in their league who'll be any good in ours, Chicago draws nine thousand for the New York rangers. What are they going to draw for the Edmonton Oilers? Who the hell are the Edmonton Oilers?” Edmonton Oilers kommer att presentera sig för NHL ganska omgående och när det gäller stjärnor så kommer …........

Edmonton vann serien med 98 poäng, Quebec blev tvåa och Winnipeg trea, de tre lagen tog tre av platserna i semifinalerna den här avslutande WHA-säsongen. Fyran New England och femma Cincinatti möttes i bäst av fem matcher för att avgöra vem som fick den sista semifinalplatsen och i och med att New England vann med 3-0 i matcher så var det roliga slut för Cincinatti Stingers som blev ett farmarlag precis som seriens sexa Birmingham Bulls. Den här avslutande säsongen så går fem man över 100 poäng och två spelare gör fler än 50 mål. Real Cloutier Quebec gör 75 mål och 54 assist och vinner poängligan med 129 poäng, vilket var 13 poäng mer än tvåan Robbie Ftorek Cincinatti fick ihop. Wayne Gretzky Edmonton blev trea i poängligan med 110 poäng (46+64) och Winnipegs Kenta Nilsson blev bäste svensk på femteplatsen med 107 poäng (39+68).

I semifinalerna så slog Edmonton ut New England med 4-3 i matcher medan Winnipeg vaknade till liv och krossade Quebec med 4-0 i matcher och målskillnaden 30-12. I finalen drar Winnipeg det längsta strået och vinner sin tredje titel på fyra säsonger genom att besegra Edmonton med 4-2 i matcher. Den sista matchen i WHA-historien spelades den 20 maj i Winnipeg Arena och vanns av Winnipeg Jets med 7-3, det sista målet i WHA gjordes sent i den tredje perioden då Dave Semenko reducerade till 7-3 (knappast den förste spelaren man skulle gissa på eller hur? Rich Preston Winnipeg Jets vann WHA Playoff MVP och under paraden som Winnipeg höll så höll flera fans upp plakat med texten ”1978-79 AVCO Cup, next year the Stanley Cup”. Om de vetat vad som väntat i NHL för Winnipeg så hade antagligen de flesta stannat hemma. När NHL-säsongen 1979-80 startar återfinns endast två spelare från lagets som vann AVCO cup i Winnipeg.

Real Cloutier Quebec vann Bill Hunter Trophy som bäste poängplockare för andra gången på tre säsonger. Edmontons målvakt Dave Dryden vann både Ben Hatskin Trophy som bäste målvakt och Gordie Howe Trophy som ligans MVP. Wayne Gretzky vann givetvis Lou Kaplan Trophy som bäste rookie medan Rick Ley New England vann Dennis A. Murphy Trophy som bäste back. Kenta Nilsson Winnipeg vann Paul Deneau Trophy (Lady Byng) och Birmingham Bulls coach John Brophy Robert Schmertz Memorial Trophy som bäste coach.

Sammanfattning och statistik från WHA
New England Whalers var det enda lag som gick till slutspel samtliga säsonger i WHA. Edmonton Oilers som var det enda av lagen som gick upp i NHL som aldrig vann AVCO Cup var först av lagen att vinna Stanley Cup. Winnipeg Jets som vann AVCO Cup tre gånger är den enda gamla WHA-organisationen som inte vunnit Stanley Cup (numera håller den ju till i Arizona under namnet Phoenix Coyotes). Houston Aeros hade högst poängsnitt av alla lagen i WHA med drygt 98 poäng/säsong (589 poäng på 6 säsonger). Jag skrev i den första WHA-delen att endast fyra av de ursprungliga lagen höll ut till slutet men det är inte riktigt sant, egentligen var det fem organisationer som överlevde, den femte startade som Ottawa Nationals och avslutade som Birmingham Bulls och hette däremellan Toronto Toros, däremot var det bara fyra som hade kvar sitt ursprungliga namn (även om Edmonton den första säsongen kallades Alberta Oilers och spelade hälften av hemmamatcherna i Calgary). Det fanns däremot inte en chans att Birmingham skulle fått en plats i NHL pga två anledningar. Den viktigaste var Harold Ballard Toronto Maple Leafs ägare, även om NHL röstade ned honom när det gällde sammanslagningen så skulle de aldrig ha vågat riskera att han och Maple Leafs lämnade ligan genom att släppa in det före detta Torontolaget Birmingham i NHL. Den andra orsaken var att NHL inte ville ha med de rasproblem som fanns i Birmingham Alabama att göra, bland annat så blev Tony McKegney vägrad ett kontrakt pga att han var färgad. Edmonton är det lag från WHA som lyckas bäst de första åren i NHL, givetvis till stor del pga Gretzky men man lyckades välja flera blivande nyckelspelare redan i draften inför säsongen 1979-80

Maratontabell

1 kommentarer

Dan Augustssondaug4663@gmail.com@DaugHabs2013-09-10 16:30:00