Slutspelsdags!
Man inser inte hur slentrianmässig grundserien är förrän slutspelet står för dörren.
Det är som vanligt med tudelade känslor som man går in i ett slutspel. Dock har de genom åren, och framförallt sen de båda cupvinsterna, någonstans vandrat från ångest till nyfikenhet. Man är någonstans nu fullt medveten om kapaciteten denna kärnan besitter, de har under åtta års tid bevisat det om och om igen. De har inget kvar att bevisa på just den fronten, det de däremot kan bevisa är hur länge man exakt kan ge alla belackare, förståsigpåare och nog även undertecknad fel.
För det är just det som är lite grejen nu, ser man nyktert på saker och ting är det inte mycket som talar för Tampa Bay. Det kanske enda som gör det är att de är just Tampa Bay.
För Toronto kan matcha Tampas stjärnglans, de är både djupare och bredare på de flesta platser. De är ett totalt sett bättre och mer genomarbetat lagbygge, som mina tvivel till trots dessutom lyckats få in alla deadlinevärvningar fint och knutit samman en oerhört homogen grupp på de knappa två månader man har haft på sig.
Så bortser man från Andrei Vasilevskiy och att man i båset har en coach som faktiskt uträttat något på NHL-nivå så talar realiteten sitt tydliga språk. Toronto bör vinna detta, de borde vinna detta och för att undvika ett fullkomligt organisatoriskt vakuum så måste de vinna detta.
Inget talar för Tampa Bay, förutom att de är just Tampa Bay.
Man har även det faktum att Lightning backar in i slutspelet. Man har visserligen backat tidigare, men inte såhär länge och inte såhär fullkomligt. Av de sista fem matcherna förlorade man fyra, de flesta dessutom med ganska genanta siffror. Det var ett spel som inte klickade, frustrerade stjärnor och en makalös oförmåga att få något att gå på.
Allt detta samtidigt som Toronto har tuggat på, fått tillbaka lite folk och vunnit sina matcher. De har i lugn och ro kunnat bygga på då de varken hotat uppåt i tabellen eller kännt något som helst flås i arslet bakifrån. En ganska behaglig sits att sitta i uppladdningsmässigt.
Inget talar för Tampa Bay, förutom att de är just Tampa Bay.
Så vad krävs då? Om nu Toronto är bättre, vilka är nycklarna?
Det kommer krävas en kampinsats utan motstycke från de blixtbeklädda hockeykrigarna från Florida. Det förvånar mig inte en sekund om alla både överliggande och underliggande siffror lutar rätt tydligt åt Torontos håll när allt summeras.
Tampas chans ligger i att vara disciplinerade, täta och ramstarka, att match för match, byte för byte nöta ner ett allt mer stressat motstånd. För det är främst med defensiv struktur, starkt målvaktsspel och en blytung fysik som man ska bryta ner Maple Leafs, för att genom misstagen det genererar kunna vara opportuna när lägena presenterar sig.
Så den som förväntar sig en högtflygande serie med offensiv flärd och öppen hockey kommer bli besviken. Denna serien, tror jag, kommer utspelas mellan ett Toronto som desperat gasar och försöker öppna upp ett Tampa som bara håller i och håller ut. Allt under en blöt filt av ångest över risken för ännu ett misslyckande för Maple Leafs.
Och det är heller ingen överraskning, det är vad man vant sig vid att se om man följt Lightning de senaste åren. De har stegvis rört sig bort från den flärdiga offensiven och istället blivit en systemdriven ångvält med hypervassa offensiva spjutspetsar. Och det är främst i slutspelet man ser den sanna iden man har bakom att bygga som man numer gör.
För att som back åka ner och hämta puck i egen kortsarg och ha Tampas forwards flåsande i ryggen under enstaka grundseriematcher är en sak. Men vad som är en helt annan historia är att under fem, sex eller sju matcher åka ner och hämta puckar vetandes att man har en Tanner Jeannot, Ross Colton, Anthony Cirelli, Mikey Eyssimont, Brandon Hagel eller Corey Perry i bakhasorna. Man får en propp varje gång, det gör ont varje gång, det är jobbigt varje gång och tids nog börjar trötta och slitna backar att sprida puckar runt sig, vilket kommer skapa konstiga situationer att dra nytta av från Lightnings håll.
Så hur går det då?
Jag vet vad detta laget går för, jag har sett för mycket Tampahockey för att inte vara övertygad om att de kan vinna detta. Men samtidigt är jag också otroligt imponerad av Toronto, som känns som detta slutspelets mest kompletta lagbygge. Ska man uttrycka det krasst så kommer det krävas att så otroligt många fler Tampabitar faller på plats för att man ska klara att knipa fyra viktorior under de kommande två veckorna. Just därför går det inte att göra annat än att tro på Toronto här. De är tillsynes utan hål, med egentligen bara ångest som sin stora fiende.
Frågan känns mer hur länge Tampa orkar gneta emot innan Torontos fart och flärd blir för mycket. Någon gång måste det brista även för det lag som länge känts outtröttliga och någon gång måste det gå för laget som tycks vara dömda till eviga besvikelser och misslyckanden.
Därför säger mitt sunda förnuft 4-1 eller 4-2 till Toronto, samtidigt som min magkänsla ändå lite känner att Tampa har en push till i sig, att det finns en sista reservtank att tömma, åtminstone vill jag tro det.
Och den som lever i natt får se, för då drar det igång. Och det är med nyfikenhet och förtjusning jag tar mig an ännu ett oskrivet blad i Tampa Bay Lightnings slutspelshistoria. För även om det är adrenalin, ångest och puls när pucken släpps, så får man inte glömma bort att njuta av resan.
För slutspel är bland det häftigaste som finns!
TV: Hedman inför slutspelet: ”Det man sett fram emot hela säsongen”