Capitalsbloggen: A stroll down memory lane
Då var det äntligen spikat med alla formaliteter och detaljer. NHL står inför dörren och det känns som en seger bara det. NHL har ju i princip alltid funnits där som en vän som följer en dag och natt. Jag minns tiden då jag fick gå till min farmor för att titta på resultaten på text-tv (vi hade inte text-tv). Jag skrev upp dem i mitt block som jag ”lånat” från skolan, i ett rutigt matteblock. Jag minns Expressens NHL-resultat med den där loggan på resultatsidorna. Jag klippte ut den och klistrade in i mitt resultatblock. Man drömde sig bort och hade alltid NHL i sitt sinne.
Jag minns att jag på morgonen, innan skolans början ,väntade in radiosportens morgonsändning för att kunna få de senaste resultaten.
Jag minns att jag kollade på NHL på, dåvarande Kanal 5, hemma hos min farmor. Jag hade dessutom spelat in en match mellan Pittsburgh Penguins och Calgary Flames på VHS. Om inte mitt minne sviker mig så slutade matchen 2-2 och med då spelade spelare som Joel Otto, Joe Mullen, Theo Fleury, Wes Walz, Kevin Stevens och Ulf Samuelsson.
Jag minns att jag köpte en VHS-kassett (Hockeytown) som handlade om Detroit Red Wings resa mot finalsegern mot Philadelphia Flyers 1997 och således deras första buckla på 42 år. Niklas Holmgren som speaker och alla de matchsekvenser, intervjuer och slutligen det faktum att Red Wings och Steve Yzerman fick lyfta bucklan, ger mig fortfarande gåshud när jag tänker på det.
Jag minns dagens efter min student 2001. Jag tittade på reprisen av Stanley Cup-finalen mellan Colorado Avalanche – New Jersey Devils. I ett rus av trötthet, ovisshet och glädje satt jag och grät när Raymond Bourque äntligen fick lyfta bucklan som han hade kämpat för i alla år.
Det ögonblicket, tillsammans med alla de andra minnena jag har, är vad NHL betyder för mig. Framtiden ger möjlighet för nya minnen och därför känns det extra skönt att NHL är tillbaka.
