Krönika: Tack för allt, Alexander Semin
Att älska en klubb i nöd och lust vet vi nog alla vad det innebär, men gäller det också kärleken till den enskilda individen? En vecke efter att Alexander Semin skrivit på för Carolina Hurricanes är det dags att ta farväl.
Några dagar för sent, men bättre sent än aldrig som man brukar säga. Det har tagit några dagar att smälta nyheten som kablades ut för precis en vecka sedan, att Alexander Semin, efter sju säsonger i huvudstaden inte längre tillhör oss utan kommer att representera Carolina Hurricanes under kommande säsong. Egentligen så har jag nog inte förstått det än, det spelar ingen roll att jag sett Hurricanes-tröjor med #28 på, i min värld är det ofattbart.
För att göra en lång historia kort: Alexander Semin är anledningen till att jag en gång i tiden, för nästan precis tio år sedan, började hålla på Washington Capitals. Det var först när han draftades sommaren 2002 som jag blev frälst, så jag har honom en del att tacka för. Det är ju på sätt och vis hans förtjänst att jag skriver den här texten. Med detta i åtanke så förstår ni nog att den enigmatiske ryssens flytt var tung för min del.
Just enigmatisk är ett ord som ofta använts för att beskriva "Sasha". Svårförklarlig, gåtfull. Så väl som spelare som individ. Han är en sådan där spelare som man antingen älskar eller hatar. Älskar honom för att hans högstanivå är högre än någon annans, hatar honom för att han långt ifrån alltid visar den där trollbindande sidan av sig själv.
Förra säsongen så var han den Capitals-spelare som funnits i klubben längst, han sa att "han ville stanna i Washington i tio år till" och att "Washington var hans andra hem". Hade han varit en annan spelare så hade jag antagligen spytt galla över att de där orden tydligen inte betydde någonting, men på grund av att det är min just honom det gäller så kan jag inte göra det.
Jag har ibland fått kritik för att jag romantiserat över Semin här på SvenskaFans, gett honom beröm när han varit oförtjänt av det och hyllat honom i tid och otid. Det är så det är när man har en favoritspelare, idol och förebild antar jag, för det är vad han är för mig. Jag har inte hockeyspelare som idoler längre, det där växte jag ifrån för några år sedan, men då Sasha tillsammans med Peter Forsberg var min barndomsidol så har hans idolstatus helt enkelt levt kvar hos mig. Nu är det slut med det, för jag har svårt att se att jag någonsin ska kunna beundra en spelare på det sättet igen.
Naivt nog så trodde jag länge att han skulle återvända, att det här med att "testa marknaden" bara var ett dumt påhitt för att pressa McPhee att ge honom en lön som han kanske inte riktigt gjort sig förtjänt av. Så blev det inte. Nu får han i stället den där lönen i en annan klubb.
Jag tror, och hoppas, att Hurricanes begick ett stort misstag när de valde att ge Sasha Semin sju miljoner dollar för en säsong i deras organisation. Jag tror inte att han passar in där, jag vill tro att han hör hemma hos oss. I Raleigh blir han ensam ryss, det spelar ingen roll att Hurricanes har en del europeiska spelare (6), för finnar och österrikare är inte som ryssar. Jag tror inte att han kommer att trivas och långt inom mig så hoppas jag att han är tillbaka i huvudstaden före trading deadline.
Jag kommer alltid att älska Sasha Semin, det spelar ingen roll vart han spelar (okej, inte Pittsburgh...), för jag kommer att följa honom ändå. Det är vad det innebär att ha en idol. Klubbtillhörigheten är alltid störst, alltid, men det betyder inte att man inte kan älska en individ, oavsett lagtillhörighet. Jag hatar honom för att han lämnade oss, men kärleken är större än så, den trycker undan hatet. Jag tror att alla som någon gång haft en idol förstår vad jag menar.
Jag skulle vilja tacka Sasha för de 197 mål och 211 assist han gjort för oss. För övertidsmålen som alltid kommer att leva kvar i våra minnen, med slutspelsmålet mot New York Rangers i åttondelsfinalen i fjol i spetsen. För alla bländande dragningar han stått för. För att han visade att man inte behöver kunna slåss för att ta en fight i världens bästa hockeyliga. För att han levererade trots att han bara var "the other Alex". För att han till slut lärde sig att backchecka. För hans handledsskott, som kanske är det bästa i världen. För allt.
