Det är nu vi ska stötta!
Ibland är det beklämmande att läsa i en del forum – speciellt vissa på Spaniensidan - inte bara Barcelonas. Vid vinst är spelarna ”kungar” vid förlust ska de bara bort och det ska köpas nya. Var finns supporterstödet i motgång, när det behövs som bäst? Att älska lag och spelare när det går bra är väl inte svårt, men att ställa upp när det blåser lite snålare kräver mer.
Jag fick just ett mail från en mycket god vän – visserligen råkar han vara inbiten Scouser, men just när det gäller honom har jag ett visst överseende – som skrev och beklagade det som hade inträffat i helgen och försökte peppa så gott han kunde. Min kamrat, som är en klok man om man bortser från det här med lagtillhörighet, hade en del tänkvärda synpunkter på vad det innebär att vara supporter.
Det är naturligtvis lätt att bli bitter och lägga skulden på enskilda spelares eller tränarens misstag och kräva räfst och rättarting, byten, nyinköp och bänkningar och jag vet inte vad. Ibland får jag känslan att det finns de som tror att det finns spelare som alltid är på topp, som aldrig gör några misstag och att det faktiskt existerar en slags Platonsk idévärld där inga fel förekommer, och kan vi bara köpa den eller den spelaren så kommer allt att lösa sig och vi vinner La Liga och Champions League och Supercupen och VM för klubblag och lite till. Varje år.
Det är inte så.
Hur tråkigt och nedslående det än är måste vi konstatera att fotbollsspelarna, även de mest hyllade, är något så oerhört trivialt som vanliga människor. De har bra betalt, visst, och man kan fordra att de ska göra sitt bästa, men mer kan vi inte begära. Vi kan inte kräva att de aldrig ska få en snedträff eller göra en missbedömning, just därför att den mänskliga felbarheten inte minskar bara för att man får en bättre lön. Jag menar inte att fotbollsspelare aldrig ska kritiseras. Spelarnas inställning mot Getafe i CdR förtjänar anmärkning, för där gjorde de inte vad de kunde.
Vissa spelare är mer utsatta för kritik än andra medan somliga nästan aldrig kritiseras oavsett vad de gör eller hur de agerar. Vad som avgör vem som hamnar på vilken sida av den här gränsen har jag aldrig förstått och kommer nog aldrig att förstå. Inte heller hur en spelare kan anses fullständigt oumbärlig när han inte finns i truppen medan samma spelare kan få omdömet "totalt värdelös" så fort han sätter sin fot på Camp Nous gräsmatta. Det är återigen skillnad på idealvärld och verklighet.
Jag ska ta upp två av mina fyra - fem personliga favoriter, jag skulle kunna diskutera andra spelare, exempelvis Rafael Márquez, som när han spelar inte får något annat än kritik och när han inte spelar är den som många vill se på plan; Deco, som får kritik för att han dräller med bollen och passar fel hela tiden – men när han inte finns i truppen betraktas han plötsligen som Barças viktigaste spelare. Fenomenet gäller många. De båda jag tar upp menar jag utsätts för en alltför massiv kritik alldeles för snabbt, dels beroende på något slags allmänt omdöme om spelarens kvalitét (Valdés) eller på för högt ställda förväntningar (Ronaldinho).
Víctor Valdés – får otroligt mycket kritik för de faktiskt få misstag han gör. Jag tror inte någon målvakt får sina misstag så exponerade och uppförstorade som han och varje gång är han lika värdelös i fansens ögon. Det känns nästan som med den där killen i skolan ni vet. Han som fick töntstämpeln i tvåan och sedan spelade det ingen roll vad han gjorde, han var alltid tönt ändå. Det är lite likadant med Víctor, han har någon gång av någon fått ”kass”-stämpeln i pannan och sedan spelar det ingen roll hur bra han spelar eller vad han gör. Två mindre lyckade ingripanden den här säsongen är inte särskilt anmärkningsvärt. Granskar vi t ex Iker Casillas tror jag att vi hittar ett par där också, men de är som regel bortglömda efter fem minuter, och framför allt tror jag att Real Madridsupportrarna inte ens tror att de har funnits (Iker har fått ”bäst”-stämpel, den verkar likadant fast åt andra hållet). Det som är det tragiska när det gäller Víctor Valdés är att i ljuset av ett misstag, som placeringsmissen mot Betis, glömmer alla bort det faktum att utan hans suveräna spel hittills hade ligaledningen varit förlorad för länge sedan. Han, tillsammans med Carles Puyol, har hållit Barça kvar i toppen när övriga har fallerat. Att vara målvakt i FC Barcelona måste vara det absolut mest otacksamma skitjobb som finns.
Ronaldinho – har inte gjort den bästa säsongen i sin karriär och verkar kanske lite trött ibland. Nu måste man minnas att inte ens världens bäst betalde fotbollsspelare är något annat än en helt vanlig människa, om än med en något ovanlig begåvning för bollsport. Han har spelat fotboll i princip 20 månader i sträck på yppersta elitnivå och ständigt varit i fokus för fans och media. Är det så himla konstigt om han inte är magisk hela tiden? Och även om han har sviktat så är det han som klarar av att kliva fram i slutsekunderna och sätta den där frisparken som betyder tre poäng. Om nu Valdés och Puyol har räddat oss bakåt, så är det Ronaldinho som har stått för det mesta av målfabrikationen framåt. Fasta situationer eller ej – det är antalet mål som i slutändan är betydelsefullt för om det blir poäng eller inte – om det blev mål på straff eller ett spelmål har ingen som helst betydelse vid slutsignalen. Vänta åtminstone tills någon annan klarar av att få något uträttat framåt innan ni pratar om att han ska bort eller att han är värdelös. Och sluta vänta på att trollkonstnären, som med övernaturlig skicklighet och leklusta trollar bort motståndarna, ska dyka upp i varje match. Vi hade inte varit i ligatoppen utan Ronaldinho heller.
För att återkomma till min väns mail. Det han uppmanade mig till var just detta. Stötta ditt lag och dina spelare nu, för det är nu de behöver det. Kritik och högljutt gnäll måste vänta till efter säsongen om det ska komma alls. Och visst har han rätt. I stället för att sparka på Víctor Valdés (för det första är han själv oerhört medveten om sina misstag; för det andra gör han sällan samma misstag två gånger och det lär dröja innan han släpper första stolpen igen) och Ronaldinho (killen är utbränd, får han bara en välbehövlig semester så kommer han tillbaka. Och ler igen. Och har övat in några nya tricks att lura skjortan av marängerna med.) och de andra så låt oss göra oss förtjänta av benämningen supportrar och dessutom visa att vi gör det även om det inte går så bra som vi skulle önska. Just nu.
Visca el Barça!
Tack Fredrik (YNWA)!
