Krönika: Pengar som styr det goda
"En president som uttrycker sina sympatier likadant för varesig en Diarrá eller en Nistelrooy."
Vakuum. Där befinner jag mig i just nu. En känsla som tidigare har funnits. En känsla som gör så ont så att det inte känns. Jag, eller, vi är där igen. Back to basics. Huller om buller, ingen organisation, struktur och sammanhållning. Se det som en match där elva spelare har helt fria roller eller en match där femåringar skall spela fotboll. Alla mot en boll.
Ramon Calderón har sagt sitt och lämnat skeppet han skapat. Ett skepp som var så kollektivt genuint. Skeppet tog åt sig tre titlar på två år. De var som livsfarliga pirater som bara jagade efter vinster. De var ett LAG utav dess like. Det har jag inte sett mitt favoritlag vara i närheten utav på ett jävla bra tag. Och då skall vi inte tala om ett annat skepp El Presidente kommandera, basketlaget. Tillsammans var skeppen en framgångsrik kombinaton som förstärkte klubben något ofantligt. Varje individ, oavsett sport, var likvärdiga till skillnad från tidigare. Känner man stora sympatier för en klubb så anser jag att man vill klubbens, och inte specifika människor i klubben. I annat fall är det bara att hålla på exempelvis Robinho och dra vidare å börja imitera Citys ramsor.
Ronaldo, den riktiga, har alltid och kommer alltid att vara en favorit hos mig. Det hela började långt innan ankomsten till El Stadio Santiago Bernabéu. När han väl kom kändes det overkligt, likt en dröm. Allt började bra innan den högt upsatte tomten fick hybris och började ta tag i saker som han inte har en aning om. Back to basics. Huller om buller, ingen organisation, struktur och sammanhållning som jag tidigare nämnde. Allt annat är, tack och lov, en usel historia. Vid denna tidpunkt förändrades Ronaldo från en underbar förebild och idol till det helt motsatta. Hur mycket jag än kände för brassen så kom klubben först. En klubb lever inom fotbollen i århundraden. Spelare i ett tiotal. Just därför kände jag ingen besvikelse när Ronaldo skeppades iväg till Milanos ålderdomshem.
Nu undrar ni säkerligen varför jag skrev det. Budskapet är helt enkelt att pengar och spelare går före än klubben. Det är nuet och det är förskräckligt. Dispyten mellan MARCA och Calderón började redan förra året när den sistämnde valde sig för att köpa loss Pepe, Sneijder och Robben istället för Cristano Ronaldo. Sedan dess har dett skett oroligheter mellan sporttidningen och Ramón. Varför? Jo, för att tidningarna i Madrid inte skulle tjäna in några bra summor på att förfälja Robben, Sneijder och Pepes liv. Rubriker hade således uppmärksammat om det handlade om Ronaldos, den falske, tjafs med vaxören om det fjuttiga hårborttagningen som resulterat i känningar runt knäna. Hursomhelst, försökte de än mer med att skapa fler spekulationer med Cristano Ronaldo. Med all rätt, deras tidigare byte var i Los Angeles och levde livet. Efter all press och misslyckanden med megavärvningar kände sig presidenten pressad. Nu ville han köpa loss en stjärna. Valet föll på journalisternas bästa spelare från Portugal. I slutändan gick det åt helvete och MARCA fick nöja sig med Rafael van der Vaart och hans vackra brud istället. De försökte, men Rafa gick ut tidigt och sa att han respekterar Beckhams, men att hans fru var en arbetare. Plattfall för MARCA som nu började jaga ihop vad som helst i hopp om att få förstöra presidenten. Det lyckades dem med. En bra president, även om han haft skandaler och lögner. Detta gjorde han enbart för att stötta laget och se till klubbens bästa i och med att ett nytt val skulle hållas till sommaren. Det fick helt enkelt inte hända. MARCA riktar bara mot skandaler, som i sin tur för åt sig läsare och som i sin tur cashar in pesetas. Att vänta tills sommaren med sådant eller att tänka på klubbens bästa? Tillåt mig skratta. Lägg därtill relationen mellan Manchester United och Real Madrid. Vilka stod för aktionerna?
Media, spelare och pengar har blivit en kombination som mer och mer tar slut på klubbars framgångar. Milan och Beckham är ju ett bra exempel. Engelskmannen har tagit ett så stort utrymma att pressen glömt vem Maldinis arvtagare blir. Nu talar jag om en spelare som, enligt mig, symboliserar fotbollen i ett positivt perspektiv. En shakespeare inom litteratur kan sägas. Det skiter dock pressen i. Inte får de summor från tajta, gamla och kunniga milan supportrar. Vi skall heller inte glömma att spelaren bara är lånad. Fick höra mer om hans 89 minutrar än hur tungtviktsmötet mellan Roma och Milan egentligen såg ut.
Avslutar med att konstatera att Ramón Calderón inte är guds ärligaste barn heller. Det har inte heller Mourinho, Wenger, Ferguson, Laporta, Berlusconi m.fl aldrig heller varit. Visst har han ljugit, men vem har inte gjort det för att skydda det han håller så hårt om? Jag ser inga problem med det om det i slutändan har med klubbens bästa. Eller älskarinnan. Eller barnet. Det jag vill komma fram till är att jag återigen kommer syna presidenter som kommer att försöka sig på välkända och glamorösa spelare. En Beckham i förmån utav en Zapata eller varför inte en Cristiano Ronaldo i förmån utav Pepe, Sneijder och Robben. Jag kommer också att sakna sammanhållningen lagen emellan. En president som uttrycker sina sympatier likadant för varesig en Diarrá eller en Nistelrooy. Säsongsmiddagar med basketlaget och fotbollslaget kan vi heller stryka bort. Tiden får helt enkelt utvisa hur det ser ut i slutändan. Tills dess får jag nöja mig, till skillnad från MARCA, med vakuum känslan. Igen.
