Beckham, hand i hand med Rasputin?
Tröjförsäljning eller fotboll. När blir det absurda rimligt?
Det mesta har redan sagts och skrivits om David Beckham. Men varför stanna där? Att personen i fråga berör är inte någon direkt välbevarad hemlighet. Flitigt figuerande i media, där det mesta kommer att handla om dennes person snarare än roll.
Rollen är som bekant för de flesta ännu fotbollsspelare. Eller är den egentligen det?
Oavsett om det gäller fotboll eller privat är det sällan positiva omdömen som sätts på pränt gällande den gode David. Media, fans och stora delar av befolkningen på de Brittsika öarna anser sig själva att äga fullständiga rättigheter att allt från öppet håna - till direkt mordhota den berörda personen och dennes familj. När detta ytterst tvivelaktiga beteende har ifrågasatts, så avfärdas det av belackare som ett "offentlighetens pris". Han ber om det och sätter sig direkt och indirekt i situationer som väcker anstöt bland allmänheten.
Efter flytten till den Spanska huvudstaden har hans duglighet som fotbollsspelare blivit väldigt ifrågasatt. Vistelsen i Madrid beror enbart på tröjförsäljning, sitt kändisskap och då följaktligen en förhöjning av den både beryktade och bespottade "galacticos glamouren".
Andra menar att David är en, sedan länge avstannad talang, som inte har något i en storklubb som Real Madrid att göra. Detta uttalas trots att Manchester United knappast är att betrakta som en "mindre klubb", och karriären där ändock måste ses som lyckad. Men om nu dessa påståenden är sanna borde det med andra ord gå att säga "Beckham har bedragit fotbollsvärlden". Dennes status som offentlig person bygger inte på förmågan att spela fotboll, utan snarare att förföra och vänslas med en inte allt för okänd flicka (läs nuvarande hustru).
På dessa grunder förvandlas plötsligt "rollen" som jag tidigare nämnde, från fotbollsspelare till en tragikomisk, offentlig pajas - förtjänande allt det onda som skrivs om honom (dock ALDRIG, direkt kriminella handlingar som hot om kidnappning och mord). Offentligheten är ju då trots allt hans levebröd. Han behöver rubriker för att vara attraktiv för Real Madrid. Försäljning av tröjor borde rimligtvis minska i takt med minskad publicitet.
Den siste Ryske Tsaren, Nicholaj II - hade även han en person som väckte känslor som fruktan, avsky och avund vid sin sida. En man vid namn Grigorij Rasputin. Född (-1869) som son till en bonde på den Sibiriska landbygden. Mycket sades och skrevs även om honom, bland annat att han indirekt styrde dåtidens Ryssland och var en av anledningarna till att Tsaren störtades och mötte sitt öde.
Hur allt detta förhåller sig kan undertecknad av naturliga skäl inte uttala sig om, men vågar påstå att han levde ett mycket intressant liv, och dog en likaså död (-1916).
Någon oklar "roll", men placerar honom under kategorin helig man/mystiker.
Bortsett från några mirakel av den högre skolan som mig veterligt inte naturvetenskapen på något sätt kan bestyrka (tillsammans med tvivelaktliga historiska uppgifter), präglades Rasputins väg av lögner, bedragande och lägrande av societets kvinnor, när han genomförde den till synes omöjliga uppgiften - att från enkel bondson - färdas genom makten korridorer, för att slutligen finna sig själv, sittande som Tsarens personliga rådgivare och kamrat. Vän av ordning kanske väljer att kalla fenomenet "social kompetens", men vis som en uggla, rubricerar jag det för solochvåra.
Vad har då denne minst sagt avvikande Ryske mystiker med fotboll respektive Beckham att göra? Mig veterligt inte mycket. Båda är dock på ovanstående premisser att beteckna som bedragare. Med risk för att blanda ihop fakta med värderingar, men - mycket av Rasputins förtroende hos Tsaren och framförallt Fru Romanov hade sitt ursprung i en övertygelse. Övertygelse att Rasputin hade en övernaturlig förmåga att läka deras blödarsjuka son.
Jag väljer att avfärda denne bondsons tillgång till övernaturliga krafter, och därmed även ifrågasätta vilka egenskaper som tagit honom till positionen han de facto åtnjöt.
Beckham å sin sida har i brist på tillräckliga egenskaper på fotbollsplanen även han utnyttjat andra attribut för att ta sig till sin nuvarande position. Giftermål (med "kändis"), häftiga frisyrer och tatueringar leder till popularitet hos yngre beundrare, kvinnor och icke fotbollskunninga.
Är det Antikrist? I lammets skepnad, vandrande hand i hand med Rasputin själv - mitt i "virginis ùterum" (jungfruns sköte), fotbollens rena vagga?
Om vi i ärlighetens namn, rannsakar oss själva. Hur bra/dålig fotbollsspelare är D. Beckham egentligen? Att han i pressen, är överrepresenterad i förhållande till fotbolls relaterade prestationer, är inget att hymla om. Och att mycket av hatet mot honom bottnar i en viss (i vanliga fall taggtråds ätande) Argentinares ras under en landskamp. Simeone mer eller mindre omkommer efter en beröring av det lättare slaget och Beckham visas av planen. Drevet spinner vidare på detta och med sig har de opinionen. Är kritiken proportionerlig? Har den nått absurda höjder?
Hade reaktionerna varit liknande om det varit till exempel det "Irländska vildsvinet", den under sina mörkare stunder gränspsykotiske våldsverkaren Roy Keane som tagit de gula kortet i samband med revbenskadan? Kanske hade rubrikerna varit något i stil med "Keane har mognat! Mindre destruktiv, mer hjärna."?
Vad talar då, förutom en på pappret gedigen meritlista, till Beckhams fördel? Trots att relationen gnisslade sista tiden hade han ett tillsynes osvikligt förtroende från Ferguson. Han var i högsta grad delaktig och en viktig kugge i det då framgånsrika lagbygget som denne förfogade över. Nu är det rena spekulationer, men att döma av Fergusons karaktär -känns det långsökt att han på order från högre ort eller för att gynna klubben kommersiellt hade valt att spela Beckham. En mer eller mindre given landslagsplats och senare även utsedd till lagkapten måste även det stå för något.
Beckham är i mina ögon, rätt använd - en mycket bra spelare. Men detta är i högsta grad subjektivt. Vad är vad? Var går gränsen mellan det rimliga och det absurda?
