Zaragoza - Leganés1 - 0
Än slår det, hjärtat
Zaragoza visade upp sig från en helt ny sida lagom till första advent.
Jag vill inte skriva något som låter som en slutsats efter en riktigt bra genomförd match - men igår - igår fick Real Zaragoza serieledarna Leganes, obesegrade sedan sist Zaragoza vann (den 5 oktober), att bli sämre än Real Zaragoza* mot Albacete.
Och Zaragoza fick dem att bli det utan att i sin tur förvandlas till Albacete; ett cyniskt hälnafsande lag som inte gör annat än att hänga i tröjor och falla och vara sand i varenda urverk.
Zaragoza gjorde Leganes till Zaragoza mot Albacete genom att....vara bra.
Julio Velazquez kom ut i finkostym och en vacker mörkblå slips.
Han hade gjort sig fin till sin hemmapremiär. Det var en viktig stund han markerade genom att göra sig så i ordning.
Inför drabbningen mot Leganes hade alla bara pratat om att det här är säsongens näst svåraste match.
Jag vet inte vilken som är menad att vara svårare, jag antar att man bara sparar på de där engångsstämplarna, de med de absoluta orden - man kan inte slösa med den svåraste innan hava säsongen ens gått.
Zaragoza har just nu fjorton skador utdelade bland tio spelare. Inför den här, den näst svåraste matchen för säsongen, stod man helt utan vänsterback eftersom Nietos ersättare Lecoeuche skadade sig när han tvärnitade där Albacete sandat för hårt i första halvlek förra veckan.
Då ersattes han av ynglingen Andrés Borge som egentligen är högerback, och resultatet blev...tja, sådär.
Nu har Julio Velazquez fått en vecka på sig att skissa fram något; en backlinje med tre mittbackar och en högerback.
Jag försöker komma på om jag sett Zaragoza spela med tre mittbackar förr - inte ens när det släppts in som mest kan jag påminna mig om att någon testat detta, men nu gjordes det och det fungerade över all förväntan.
Santiago Mouriño gick in bredvid Jair på mitten, och där den senares främsta styrka är just hans styrka stärktes han nu upp av att ha en lite snabbare, lite kreativare tolv år yngre chans- eller risktagare (välj själva) vid sin sida. Frances gick ut till vänster och gjorde det bra, Frances är en listig spelare - det var först i andra halvlek jag såg honom och först började jag frustrerat fundera på vem som gått ut i paus, tills min bättre hälft sade nej Frances har varit där hela tiden.
Nej? Va?
Jo. Han har varit där hela tiden. Han har inte haft jättemycket att göra men han har gjort det bra.
Bäst igår dock - inte bara i backlinjen utan i hela Zaragoza - var Fran Gamez på högerkanten. En spjutspets gjord av en jävla spjutspets.
Francho, Toni Moya och Marc Aguado var tremannamittfält, och anfallet var German Valera, Maikel Mesa och Victor Mollejo (som bröt nästan på träningen i tisdags och kommer behöva opereras, men för att inte missa de sista omgångarna spelar han med mask tills juluppehållet).
Jag tror Leganes förvirrades lite av att Zaragoza med sin usla form startade så kaxigt, kanske var man rent av lite förnärmade av att inte mötas av den respekt en totaldefensiv är.
Och så blev det också så att hemmalaget redan från början tog kommandot. Efter två minuter hade Fran Gamez skapat det det tog åttio minuter att göra förra veckan - en målchans, som förvisso gick utanför, men som var ett löfte om att Zaragoza under de kommande 88 minuterna skulle komma att ha mer djup än vad man haft om man slår ihop säsongens alla matcher hittills -och publiken, den drog efter andan.
Den visste inte om den vågade vara glad eller inte, den är hårt prövad, men den här kollektiva inandningen kom ut som det renaste syre i ett blodomlopp som varit så slutet att pulsen knappt slagit de senaste månaderna.
Och så kom Zaragoza igång.
Det är inte det att det var perfekt.
Det var det såklart inte.
Men hjärtat slog, spelarna visade på karaktär, mod, lust , på solidaritet. Det var ett intensivt lag Leganes inte hade någonting att sätta emot. De såg inte ut som serieledare som inte förlorat sedan den 5:e oktober. De såg ut som ett idéfattigt lag som fick sätta sitt hopp till att motståndet eventuellt skulle begå ett gravt misstag som de kunde utnyttja. De förlitade sig mer på (och det här är egentligen inte särskilt dumt "tänkt" när man möter Zaragoza, det är krass pragmatism, om än i det cyniskaste slaget) Zaragozas talang för att klanta till det än på sina egna dygder och rent moraliskt är det ju alltid trevligt när sådant inte vinner i längden.
I den 39:e minuten gjorde Maikel Mesa målet som skulle bli matchens enda, efter att Toni Moya och Francho tagit sig fram med stor hast. Precis utanför straffområdet släppte Francho bollen till Mesa, som trots bra läge valde att spela bakåt fram till Mollejo - och då Leganesförsvararna och målvakten misslyckats med täcka eller glidtackla omkull honom släppte han tillbaka bollen till Maikel, som kunde skjuta i mål över ett par backar på backen och en liggande målvakt.
Det såg lite petigt och plottrigt ut först.
Nej nej, skrek vi här hemma och visste att den fina chansen skulle gå om intet - ooooh varför skjööööt du inte direkt.
Och så var bollen där, i nät.
(Nu, när jag tittat om på målet flera gånger tycker jag det är ett snyggt mål, inget klantigt turmål, utan att de snabba passningarna fram och tillbaka mellan Mesa och Mollejo visar på lugn, kontroll och på att de litar på varandra.)
Leganes lyckades inte skapa någonting i andra halvlek. Det som hände framåt var det Zaragoza som stod för, med undantag för en situation i 95:e - en ypperlig minut för ett klassiskt Zaragozatapp.
Gästernas Raba skickade iväg en krossbol som landade rakt på inbytte Cissés fot inne i straffområdet.
Jaha.
Nu.
Ja, såklart.
Att det alltid ska -
Men sången fortsatte på La Romareda?
Hade... hade det inte blivit någon kvittering?
Nej.
På reprisen såg vi hur Santiago Mouriño helt kallt plockade ner bollen just som Cissé lyft den en decimeter, och skickade ut den utanför straffområdet.
Ett försynt ingripande som helt säkert räddade de tre poäng Zaragoza så väl förtjänade efter den prestation de stod för igår.
Det är inte ingenting att neuteralisera Leganes så som vi gjorde igår.
Och Zaragoza såg bekväma ut när de gjorde det; bekväma i spelet med boll men nästan ännu bekvämare i spelet utan.
Med energi, intensitet, aggressivitet och ordning - och med Mollejos jävla krigarinställning som ingen på La Romareda kan undkomma, hölls serieledarna undan i det som på förhand var säsongens näst svåraste match.
(*Mot Albacete hade Zaragoza ett enda skott på mål. Det kom i den åttionde minuten. Mot Zaragoza på La Romareda hade Leganes noll skott på mål på 98 minuter.)
