Gästkrönika: Rojiblanco, mot alla odds.
”Atleti: Un sentimiento, una pasion inagotable.” Atleti – En känsla, en evig passion, en strof som är mer sann för mig än jag själv först trodde var fallet. Atlético de Madrid var inte det första laget jag hejade på och är i dagsläget inte det enda, men jag kan helt ärligt säga att det är något speciellt med Rojiblanco.
På vårt forum är Thom Hörnström mer känd under sitt alias John Mayer och han försöker i denna krönika förklara sin kärlek till Atlético de Madrid!
Det är svårt att sätta fingret på precis vad det är och än svårare att förklara varför, men Atlético har helt klart en speciell plats i mitt hjärta. Manchester United var den första kärleken, Chievo den senaste, men mittemellan dök Atlético de Madrid upp och i dagsläget är laget oerhört viktigt för mig. Nervositeten när de röd-vita spelar, engagemanget jag känner och passionen som flödar ger tillsammans upphov till en känsla av…ja, ordet som bäst passar in är nog kärlek.
Med känslor som dessa kan jag med stolthet klassa mig som ett äkta fan av Atlético Madrid utan att känna mig mindre värd än de människor som hållit på Madrids riktiga kungar i hela sitt liv. För även om min karriär som Atletifans är relativt kort, jag började heja på dem ordentligt i och med uppflyttningen inför säsongen 2002/2003, så finns det inget som kan få mig att värdera mig själv mindre än supportrarna nere i Spanien. Fotboll är kärlek, hjärta och passion uttryckt med hjälp av idrott och om man innehar och upplever dessa känslor när det kommer till ett specifikt lag så är man bevisligen en äkta supporter av klubben.
För att styrka min kärlek till Atlético så vill jag anspela på rubriken, som förhoppningsvis sjunger av den stolthet jag känner. För även om kärleken till Rojiblanco växte fram sakta så var det inte alls säkert.
Det började tidigt, året innan jag ens visste att Atlético de Madrid existerade, en liten detalj som mycket väl hade kunnat innebära att jag börjat heja på något annat spanskt lag istället. Grannen sprang runt i en Barcelonatröja med namnet Rivaldo på ryggen och kusinen införskaffade sig en liten ”trix-boll” under en resa till Spanien. Vid hemkomsten användes bollen otaliga gånger av de flesta barnen i byn och faktum är att undertecknad blev inofficiell ägare av den lilla prylen efter någon vecka. Bollen användes under hela sommaren, troligtvis längre, men försvann sedan från mitt liv och således även mitt minne och jag har inte tänkt på den sen dess.
Förra veckan dock, då hittade jag av en ren slump den lilla bollen i ladugården. Smutsig och halvt tömd på luft, men fortfarande vit. Vit med flertalet blå-guldiga emblem på. Hala Madrid, fy fan, som en skopa tegelstenar semidundrandes rakt över Atléticostoltheten.
1999, datumet står klart och tydligt på bollen, nästan lika tydligt som alla Real Madrid-loggor. Redan då ville ödet att jag skulle bli en maräng, ödet har fel ibland, misslyckas likt oss alla andra, och det tackar jag för. ”Infiltrationen” av Real Madrid-prylar fortsätter dock, tyvärr, och som genuin Los Blancos-hatare svider det. Ordentligt.
2003 reste farsan och systern till Spanien, Mallorca, och vad tror ni släpades med hem till kalla Norden om inte en knappnål och ett brännbollsracket. Båda fyllda av Real Madrid-emblem. Året därefter införskaffade sig syrran den äckligt vita matchtröjan och lägger man till det faktum att de flesta kompisarna hejade på Real så förstår man hur ”fel” Atlético faktiskt var.
Tametusan, David Beckham, som var min husgud när han spelade i United, gick till och med till Real Madrid, men ändå kunde jag inte känna något annat än avsky mot dem.
Många faktorer spelade in och sett från de flesta aspekter så skulle jag nog ha hejat på Real Madrid. Men mitt intresse for till lillebrodern, det nyuppflyttade forna storlaget med sinnessjukt snygga matchtröjor, det sämre laget som slog ur underläge. Kort och gott sympati, sympati som på ett år utvecklades till ett genuint intresse och ren beundran.
Och på det spåret är det. Med Humle och Dumle i styrelsen har jag sett massor av spelare komma och gå och även om kontinuiteten varit usel så har laget Atlético alltid stått där. Personliga favoriter som Dani, Ibagaza, Luccin och Torres har frälst och försvunnit men jag har stått fast. Med Aguirre bakom ratten har ständiga mittenplaceringar, trots årliga ”I år smäller det för Atlético”-citat från undertecknad, byts ut mot en plats i Champions League och även fast det kanske är dumdristigt så kan jag inte låta bli att känna att någonting är på gång. Jag tror att det smäller för Atlético i år, jag tror det är i år vi tar det stora steget upp till toppen.
Serievinst? Knappast, både Real och Barca lär komma före och i grund och botten väntar åter en kamp om platserna till Champions League. Jag tror dock på ett Atlético som spelar som ett topplag, på gott och ont, och faktiskt klarar av att vinna med stil. Inga mer plattmatcher där spelarna är lika motiverade som en stenmur är intressant, utan ett lag som alla fruktar att möta. Jag vet inte om Aguirre är rätt man för Atlético med jag vet att vi besitter kvalité som överstiger många stora lags. Ett spelsystematiskt välfungerande Atlético med rätt mängd motivation kan gå hur långt som helst, tro mig.
Så. Ge mig ett Atlético de Madrid som spelar med samma passion som vi supportrar visar, som visar prov på samma röd-vita hjärta som dunkar i så många bröstkorgar och inandas samma kärlek som vi faktiskt gör. Ge mig en säsong fylld av vilja och tro istället för eftertänksamhet och feghet. Och om ni känner för det, kröna gärna det hela med en vinst på Bernabéu den åttonde mars nästa år. Då kan jag dö lycklig.
Det är svårt att förklara något som man faktiskt bara känner, något som man själv upplever som helt självklart och uppenbart. Orden blir kanske komiskt ironiska när de kommer från en person vars barndomshem bevisligen är fyllt med fler supportermaterial för Real än för Atlético Madrid, men som tidigare nämnt så är jag Rojiblanco. Mot alla odds.