Krönika: Drömmar som aldrig slår in
Den anständigt välkammade äldre mannen vänder sig om, söker med en tankspridd blick en själsfrände i den halvtomma lokalen och när han fångat den besvarar han min välvilliga blick med ett igenkännande leende. Ledsen, förtvivlad, tröstlös, utan hopp, som så många gånger förr, väljer denne välklädde herre att tränga bort de fruktansvärt bittra bilder som teveapparaten förmedlat till de få stackare som suttit och hoppats på att skåda det motsatta.
Med det vänliga och samtidigt stolta leendet kvar på läpparna söker farbrodern vidare efter fler sympatiska och förstående blickar bland de fåtal restaurangbesökare som valt att tillbringa söndagseftermiddagen på en galicisk restaurang mitt i centrala Madrid. Ingen tittar upp, ingen verkar bry sig, ingen ser den stackars rakryggade herren som febrilt försökt söka tröst i en menande, stöttande blick. Föga förvånad över att ännu en söndagseftermiddag känna sig som en främling i fiendeland söker han den trygghet, den tröst som han fått tidigare av mig. Vi betraktar varandra och jag erbjuder honom ett ynkligt kroppsspråk, som för att försäkra honom om att jag förstår hur han känner sig just i detta ögonblick. Han låter blicken falla på mig i en evighet och för en stund tror jag att han skall bryta den tystnad som han så ömt vårdat helg efter helg, förlust efter förlust.
Han reser sig plötsligt upp ur barstolen, drar på sig sin bruna långrock, tittar som hastigast upp mot 21-tummaren i hopp om att det han nyss skådat bara varit en motbjudande illusion, men verkligheten som kablas ut är kall och rå. Han vänder sig raskt om för att, för sista gången den här söndagseftermiddagen, fästa blicken på den ende som förstår vad han genomlider just i det här ögonblicket. Jag ler ödmjukt, men mina uppgivna ögon avslöjar mig. Jag mår dåligt och kan på intet sätt dölja det. Jag vill följa denne stilige herres exempel och lämna lokalen, men jag är tyvärr av den självplågande karaktären som frivilligt väljer att sitta kvar matchtiden ut. Med 55 minuter spelade av matchen drar han upp handen i en sista uppgiven gest och jag ser hur han mimar orden ”Hasta luego” samtidigt som de galiciska spelarna i blått och vitt firar lagets fjärde mål bakom ryggen på honom.
Jag besvarar hans ljudlösa farvälfras, följer honom med blicken när han med stor möda tar sig uppför trapporna som leder ut till Madrids hårt trafikerade gator, blundar för en sekund innan jag till slut vågar fästa blicken på den förbannade teveapparaten som skrattar mig rakt upp i ansiktet. Den välklädde farbrodern, min ende Atléticovän denna söndagseftermiddag, har övergivit mig och laget åt ödet.
Fram till slutsignalen får jag bevittna ett miserabelt Atlético de Madrid bli fullkomligt utspelade av ett Deportivo som envetet gör allt för att slå något slags knäppt målrekord istället för att, gentlemannamässigt, ge mina rödvita grabbar den arbetsro de behöver för att hitta varandra med sina krampaktiga passningar. Jag sitter likt förbannat fastklistrad framför burken och väntar på att den försmädliga fyran uppe i det vänstra hörnet skall förvandlas till en femma. Trots vetskapen om att ett femte hemmamål anländer när som helst gror ett visst hopp inom mig och fram till matchminut 90 hoppas jag på ett orimligt mirakel, en skänk från ovan, fyra domartabbar som alla kommer att debattera men som jag kommer att blunda för. Jag hoppas egentligen på precis vad som helst, hur orimliga förhoppningarna än är. Jag drömmer mig bort likt matgästerna omkring mig gjort för länge sedan. Framför mig ser jag nu en ursinnig forcering från gästernas sida och en vändning som till och med får den ätande pöbeln i restaurangen, vars Real Madridsympatier retat upp mina känslor från den första matchminuten, att titta upp, snegla mot teven för att sedan, med häpna ögon, se mig, den ende colchoneron på matstället, ställa mig upp med knuten näven samtidigt som jag erbjuder de det mest överlägsna och äkta leendet de någonsin skådat. Grabbarna på besök i Galicien sviker mig dock och när domaren sätter pipan i mun smyger jag ut ur restaurangen och förbannar mig själv för att jag är en patetisk optimist. Det blev, som så många gånger förr och som så många gånger efter just den här söndagseftermiddagen som jag beskriver just nu, inget mirakel, ingen vändning, ingen skänk från ovan eller från pappskallen till domare för den delen heller.
Väl ute på trottoaren kastar jag en sista blick på matgästerna. Jag äcklas och fasas över deras klubbtillhörighet som de dolt denna eftermiddag, men som de annars så glatt ger uttryck för när Reals matcher kablas ut. Jag kan inget annat än tycka synd om dessa vilsna själar. Stolt över att inte tillhöra denna skara vandrar jag vidare medan Atléticohymnen så sakteliga börjar eka allt högre i mitt huvud: ”Yo me voy al Manzanares, al estadio Vicente Calderón…”
Ovanstående historia utspelade sig säsongen 2003/2004 då jag bodde och arbetade i Madrid. Jag bor inte längre i denna himmelska stad och därför försöker jag gottgöra detta trista faktum med att besöka staden och dess vackraste skapelse, Vicente Calderón, så fort tillfället ges. Givetvis brukar jag alltid traska förbi den där galiciska restaurangen som nämnts i ovanstående text. Där stannar jag till för ett kort ögonblick och drömmer mig bort till den tid då jag och den välklädde herren satt i fiendeland och led med Atlético de Madrid så fort det vankades bortamatch. Det året var de rödvitas bortaspel under all kritik och det resulterade givetvis i att jag fick betrakta de sista 45 minuterna av matcherna på egen hand. Farbrodern hade nämligen för länge sedan slutat hoppas på mirakel…
Anledningen till att jag skriver denna krönika är för att jag i lördags kväll, när jag ännu en gång fick se mina rödvita favoriter göra bort sig å det grövsta, den här gången i Katalonien av alla ställen, valde att tjurskalligt sitta kvar framför teven. Jag valde, som så många förr, självmant och olikt farbrodern jag skrivit om, att tillåta mig själv att drömma mig bort och hoppas på den där osannolika vändningen som lyst med sin frånvaro i Atlético de Madrids historieböcker. Inte ens det bisarra faktumet att laget redan låg under med fyra mål efter dryga halvtimmen fick mig att stänga av teven och inse att loppet var kört. Istället hoppades jag naivt på att Aguirres utskällning i halvlek skulle väcka liv i grabbarna och att de, starkare som aldrig förr, till slut skulle stå som segrare. Ack så fel jag hade, precis som den gången då Deportivo körde över oss säsongen 03/04…
Jag borde givetvis ha gjort samma sak som den äldre herren brukade göra och som han med all förmodan gjorde i lördags redan vid ställningen 3-0, nämligen att söka en vänlig och menande blick för att slutligen dra upp högerhanden i en sista desperat gest och samtidigt mima orden ”Hasta luego” till en ointresserad skara människor…
Atlético de Madrid para siempre! Un sentimiento, una pasión inagotable!