Gästkrönika: På guidad tur i Madrid
Simon Berglind leder oss rakt in i hjärtat av den vita huvudstadsklubben, efter dennes besök i den finaste av fina klubbar.
Calderon tar emot mig utanför arenan.
- Jag hoppas du skriver något snällt, flinar han medan han rufsar till mitt hår.
Jag tycker faktiskt det ska bli lite kul med en guidad tur på Reals anläggningar. I korridoren som leder till Calderons kontor hänger det stora Real-personligheter på väggarna. Raúl, Perica Ognjenović, Francisco Pavón och Ronaldo ser alla väldigt glada ut på bilderna. Tavlan föreställande Franco är störst och ramen är noggrant utsmyckad.
Inne på Calderons kontor hänger ett tiotal tidningsurklipp från lagets segrar. Papperskorgen framför dokumentförstöraren är full sedan länge.
- Du vill naturligtvis se grabbarnas omklädningsrum? säger Calderon och rufsar återigen till mitt hår.
I omklädningsrummet sitter spelarna som precis tränat. Närmast dörren hittar vi Gonzalo Higuaín. Han verkar vara en rätt normal grabb, ung som han är. Hans kompis Fernando Gago sitter bredvid och han har i alla fall hunnit få en namnskylt på sitt skåp. Anmärkningsvärt är dock att det i skåpet är fastskruvat en skylt där det står "Kaká". Samma fenomen kan vi se på många av de andras dörrar. Emerson har en skylt där det står "Cesc Fabregas". Miguel Torres har fått ett skåp med två skyltar. "Woodgate" står det överst
och strax under "Chivu".
Jag hälsar runt på några av spelarna. Det är rätt deppigt efter träningen, ingen av spelarna tycker egentligen att det är särskilt roligt att ha tränat zonspel tolv gånger den här veckan. Det är måndag. Plötsligt höjer Emerson rösten. Capello sneglar lite åt hans håll med ett löjligt leende. Emerson visar upp de röda rosorna som låg i hans skåp. Cassano berättar lite diskret för mig att Emerson får blommor varje dag och ändå spelar överraskad. Det är ett lagsammanhållningstrick, hävdar han. Det är han med, hävdar han. Bredvid Cassanos skåp har vi Rauls skåp.
- Var är Raul? undrar jag.
Cassano öppnar skåpsluckan.
- Han har varit där de senaste tre-fyra åren, har jag hört, säger han.
Omklädningsrummets stämning är inget vidare, och killarna börjar bli frustrerade över att Beckham, likt en stressad madridredaktör, stått inne på toaletten långt över den vanliga timmen.
Killarna ska iväg och luncha i spelarmatsalen. Van Nistelrooy drar på sig sin Manchester United-tröja och går ut i matsalen. Det ser rätt trevligt ut faktiskt. Fabio Cannavaro väljer rätterna den här veckan och det är pasta för hela slanten som gäller. Cassano berättar att det är en ny tradition att spelarna turas om att bestämma maten. Ronaldo skötte den biten med stor entusiasm tidigare.
Alla spelarna är rätt tysta i matsalen med. Två spelare saknas, David Beckham och Guti. De brukar alltid ta lite extra tid på sig. Dagen är rätt vacker och spelarna tittar mest ut genom fönstret. Casillas tittar upp i himlen. Salgado ser mest vilsen ut. Mest harmonisk är Reyes, som tittar på svanarnas vilda danser och dykningar.
Dagen avslutas med att Calderon leder mig ut på planen. Han berättar små roliga anekdoter om livet i Real. Han berättar att en av vanorna Capello tog med sig från Italien var att ringa alla domare, spelare, tränare och ordföranden före match. Bara för att säga hej, liksom.
Jag tackar Calderon för upplevelserna och frågar om Real har någon supporterbar i trakten. Han berättar om den största och finaste. Jag går dit, och avslutar dagen i lugn, tystnad och tomhet.
