Säsongssummering
Säsongen måste ses som en framgång för det hemvävda laget från Baskien. De senaste åren har laget dansat på nedflyttningsstrecket i stort sett hela säsongerna.
Med tunga nyförvärv som Toquero, Vélez , Del Olmo och Balenziaga var det med viss oro vi startade säsongen.
Försäsongen inleddes ok men mot väl svagt motstånd och när ligastarten närmade sig gick laget på en rad med förluster i träningsspelandet mot storheter som till exempel Cadíz..
La ligan inleddes inte bättre. Efter nio omgångar hade laget endast en seger och två oavgjorda. Valladolid var det enda laget som inte lyckats plocka poäng mot Athletic. Paniken var nära men i raden av matcher mot topplagen började spelet bättra sig. Det blev trots det fyra raka förluster mot topplagen. Athletic var dock nära poäng både hemma mot Barcelona och borta mot Real Madrid.
I den tionde omgången väntade Palmas stoltheter på Sant Moix. I en svängig match lyckades Llorente kvittera Mallorcas ledning på övertid och laget fick där en rejäl boost i själförtroendet. 3-3 slutade det i Palma.
I de kommande nio matcherna vann Athletic sex, bland annat mot Atlético i Madrid och hemma mot Valencia. Två matcher slutade oavgjort och endast en förlorades.
Laget fick under perioden välbehövlig vila från det ständigt oroande nedflyttningsspöket.
I slutet av den fina perioden i december och januari avancerade även laget två omgångar i Copa del Ray. Först mot lokalrivalen Osasuna där Llorentes kvittering i slutet av den första matchen i Pamplona var väldigt viktig. Hemma gav sedan lejonen inte Osasuna en chans. Athletic avancerade med totalt 3-1
Den kommande motståndaren var även den från närområdet. Nykomlingen i La Liga, Sporting från Gijon svarade för motståndet i kvartsfinalen. Athletic inledde på San Mamés men lyckades inte få hål på Sportings täta defensiv. Som tur var lyckades inte heller Sporting måla på San Mamés och allt skulle avgöras i mötet i Gijon. Nykomlingarna chockade Athletic genom att ta ledningen redan i den första minuten. Lejonen visade dock upp moral och lyckades vända matchen och vinna med 2-1 efter mål av Gabilondo samt David López.
Det var ungefär här allt fokus på ligan släpptes. B-laget fick spela mängder av matcher och spöket cirklade runt sitt nya nedflyttningsbyte som en hungrig gam över ett slagfält. Vi gav bort poäng till höger och vänster. Almeria, Getafe, Valladolid och Recreativo var glada vinnare under perioden som så när höll på att peta oss ner i bottenträsket.
Fokus låg dock på cupen. Där väntade Sevilla och i hela Baskien drömde man om en final. I den första matchen i Sevilla blev det dock inte mycket till fotboll. Det var ett märkligt beslut att matchen spelades då regionen hade drabbats av ett monsunliknande regn dagarna innan. Det var mer vattenpolo än fotboll. Det gynnade såklart lejonen som var där för att fixa ett bra utgångsläge inför returen på San Mamés en månad senare. Athletic lyckades också ta ledningen strax innan paus genom Llorente. Sevilla trummade dock upp tempot i den andra halvleken och när mannen med det för dagen synnerligen passande namnet, Duscher, petade in kvitteringen med en hel halvtimme kvar så kände alla att det skulle vara svårt för Athletic att klara pressen. Det dröjde dock till den 90e minuten innan avgörandet föll. 2-1 till Sevilla i den första ronden.
Tre dagar innan returen på San Mamés möttes lagen i ligaspelet i Bilbao. Athletics reserver var nära att få med sig poäng mot ett ganska ordinarie Sevilla.
När så cupmatchen hade avspark var Athletic ett av de mest laddade lag jag någonsin sett. Med en bländande första halvlek dödade de matchen. Redan efter en dryg halvtimme var ställningen 3-0. Resten var en transportsträcka till finalen. Festen i Bilbao var overklig. Laget firade som om de vunnit VM. Jag tror att få som läser det här förstår hur viktig finalplatsen var för Baskien i allmänhet och Bilbao i synnerhet. Mäktigt!
Klara för finalen var nu laget tvunget att locka 8-9 poäng för att säkra kontraktet innan festen den 13 maj. Det grejade sig efter segrar mot nedflyttningslagen Betis och Numancia samt mot Racing. Med 44 inspelade poäng kunde nu laget koncentrera sig fullt ut på matchen på Mestalla.
Finalen var en orgie i rödvit fest. Läktarna badade i rödvita färger, hela Valencia var rött och vitt och i Bilbao var det fest på varje torg. Den avslutande träningen inför avresan till Valencia hade 22.000 åskådare på San Mamés och när matchen spelades var det såklart fullt på Katedralen. Fest i veckor innan finalen.
På planen lyckades Athletic överraska Barcelona under de första 10 minuterna. Lejonen tog även ledningen med 1-0 efter en hörna. Glädjen efter målet tog priset. Spelarna grät, ledarna grät, hela Baskien grät, jag grät. Vi kan vinna det här! Det blev dock inte roligare än så. De aggresiva lejonen blev som tama kattungar och gav Barcelona bollen med 80 minuter kvar. Bra idé mot världens bästa lag.
Barcelona var närmare 8-1 än Athletic ytterligare ett mål. Finalen slutade 4-1 till Barcelona. Även om bollarna smet stolpe in lite för ofta så var det en parad av målchanser som trippelvinnarna Barcelona bjöd på. Segern var helt odiskutabel. Efter matchen hyllade vinnarna den Baskiska publiken och Puyol sprang ärevarv med pokalen insvept i en Ikaruña, den Baskiska flaggan. Stort!
Belöningen för framgången i cupen stavas på kort sikt UEFA-cupen eller UEFA Europe Leauge som den nu har döpts om till. På lite längre sikt ger det en signal till alla spelare och ledare i Baskien att det långsiktiga arbetet med egna produkter verkligen kan leda långt. Långt mycket längre än vad de flesta förståsigpåarna förstår.
Får vi nu bara behålla Llorente, Amorebieta, Javí Martinez och Iraola så drömer jag vidare om nya framgångar. Nu längtar jag tilln ästa säsong!
Tack för i år och vi hörs efter sommaren!
