Så nära men ändå så långt borta...
Tankar efter 2 x 2-3.
Torsdagen den 16 september 2004. Athletic Club finns representerat på två ställen i Europa. Turkiska staden Trabzon (som faktiskt ligger i Asien...) vid Svarta havets strand samt Sverige och Stockholm. Herrlaget i ena stan och damlaget i den andra. Motståndarna är dels ett turkgäng ingen hört talas om och dels ett förortsgäng som gått samman med, enligt vad de själva kallar sig, stadens stolthet.
Den gemensamma nämnaren är cupspel. Europeiskt cupspel. Och för båda lagen är det bara seger som räknas.
Och hur går det, då? Vi börjar i Turkiet inför de 18000 åskådarna på Trabzonspors hemmaplan. Där gör faktiskt Javi González i den 25:e minuten det första målet! Fast i egen bur... Två minuter senare är det 2-0. Och den här gången gör turkarna målet utan hjälp av de rödvita. Ställningen håller sig till halvtid.
Hur går det då i Stockholm inför de 209 (publikfest är bara förnamnet) som bänkat sig på Stadions läktare? Jo, även här gör Athletic det första målet. I "rätt" bur den här gången. Även det andra målet i matchen görs av Athletic och efter 20 minuter är ställningen 2-0 till gästerna! Är en skrällseger att vänta för baskdamerna? Nej, naturligtvis inte. För på fem minuter strax innan pausvilan hinner Victoria Svensson både reducera och kvittera Athletics ledning och första halvlek slutar 2-2.
Just typiskt, är en bra sammanfattning av de första halvlekarna...
Ännu mer typiskt blir det i andra halvlek på Hüseyin Avni Aker i Trabzon när hemmalaget sätter 3-0. Och det känns som att det kommer bli en låååååååång uppförsbacke på San Mamés i returen om två veckor. Men sedan händer något. Gurpegi lyckas med det som alla började tro var en omöjlighet: Mål! 3-1 och uppförsbacken känns lite aningen kortare. Ännu kortare blir den när Del Horno sju minuter senare gör 3-2! Hoppet om vidare avancemang vaknar! I ungefär samma minut i Stockholm gör Djurgården också 3-2 och verkar skicka Athletic ur åtminstone en av cuperna.
Båda matcherna slutar alltså med uddamålsförlust. För herrarna är det två viktiga mål på bortaplan och för damerna innebär det att en seger med sådär 9-0 eller liknande i sista gruppspelsmatchen är ett måste för att gå vidare.
Eftersom jag i mina olika inför-artiklar varnat för turkarna skulle jag kunna häva ur mig ett "vad var det jag sa?". Men det tänker jag absolut inte göra. Om bara Aranzubia spikar igen i returen och Yeste smeker in en frispark eller nåt så är det fina laget med de fula tröjorna (åtminstone UEFA-versionen) vidare till UEFA-cupens historiska första gruppspel!
Gällande damerna är det bara att hoppas att de gör processen kort med bånkegänget från Grekland, som förresten förlorade med 1-7 mot Arsenal Ladies och innehar den utmärkta (nåja...) målskillnaden 1-12 efter två spelade matcher.
Det är bara att bryta ihop och komma igen!
Aupa!
