FC Groningen - Heerenveen
Äntligen dags för final
Onsdagskvällen bjuder på en utmärkt möjlighet för det unga Athletic att för evigt skriva in sig i klubbens historieböcker som den första Athleticupplaga som tagit en europatitel. Respekten för det formstarka motståndet bör vara stor men manegen är onekligen krattad för en hjälte att kliva fram denna onsdagskväll.
Nu är det så äntligen dags för den första finalen för i år och som vi har väntat.
Ända sedan den sjunde februari när semifinal nummer två i Copa del Rey spelades har Athletic Club och dess supportrar vetat om att det skulle bli minst en final i en stor turnering i år men samtidigt hoppats på två.
Det är förhoppningarnas final i Europa League som det är dags för i morgon. För motståndet står inte mindre än huvudstadens rödvita stolthet Atlético de Madrid. Det är två klubbar med en historia som är djupt sammanflätad men ändå väldigt olika, för den som vill lära sig mer om den historiken(speciellt ur ett Atléticoperspektiv) kan jag varmt hänvisa till Alexander Ivanovskis artikel på Atléticos sida här på svenska fans. Överhuvudtaget är det faktamaterial som Atléticoredaktionen gjort ett jättejobb med att sammanställa i olika artiklar inför denna match väldigt bra. Dom som läst mina införrapporter tidigare vet dock att den biten inte är mitt fokus. Här är här och nu är nu och det är en ny match imorgon och den kommer definitivt att påverka mig och min sinnesstämning ända fram till Copa del Rey finalen och kanske längre.
Om jag börjar med ett par korta rader om morgondagens motståndare så är det väl bara att erkänna att Falcao och Adrián är fullständigt livsfarliga, att Atlético har en av Europas mest lovande och redan nu mest skickliga målvakter i Courtois, att kaptenen Tiago är avstängd efter att med åtminstone svenska mått mätt ha fått frispel i slutet på Valenciamatchen och dragit på sig en utvisning samt att jag är lite kär i Arda Turan som är den typ av mittfältare som inte fattat att man inte både kan vara kreatör och hård arbetare.
Athletic är lite lättare att komma till tals med speciellt eftersom jag följer laget regelbundet men även för att ungefär hela Iberiska halvöns fotbollsintresserade befolkning kan startuppställningen som Bielsa väljer när han fritt kan förfoga över sin trupp och eftersom Athletic är det enda laget i europeiskt cupfinalspel som inte har några avstängningar samt att både Muniain och Amorebieta är i full träning så har man just nu full valfrihet bland spelarna.
Truppen Bielsa tagit med till Bukarest är följande:
Iraizoz, Toquero, Aurtenetxe, Amorebieta, San José, Iturraspe, Llorente, De Marcos, Gabilondo, Raúl, Susaeta, Iraola, Iñigo Pérez, Muniain, Ander Herrera, Ekiza, Javi Martínez och Ibai.
Det skulle i så fall innebära följande startuppställning imorgon.
Gorka Iraizoz i mål. Framför honom en fyrbackslinje bestående av Iraola, Javi Martínez, Fernando Amorebieta samt Jon Aurtenetxe.
På mitten kommer vi att få se Susaeta, De Marcos, Iturraspe, Ander Herrera och Iker muniain. På topp som vanligt Fernando Llorente.
Allt annat än den här startuppställningen är antingen en jättesensation eller på grund av en skada. Jag tänker i så fall inte diskutera eventuella ersättare eftersom bara tanken på nya skador ger mig ont i magen.
Matchbilden imorgon kommer förmodligen att vara ganska lik den som var mot Sporting i semin, Athletic kommer att vilja äga boll och kommer också att få det till viss del för att på så sätt hamna i ett läge av falsk övertagskänsla som sedan Atlético kan utnyttja hård och skoningslöst. Athletic kommer också att springa otroligt mycket och på det viset försöka skapa ett verkligt övertag. Med den kaliber på målskyttar som finns på planen och med den ständigt lika ambitiösa spelstilen från Athletics sida så kan jag i alla fall nästan utlova en final med mål. Kanske till och med många mål.
Men det jag precis skrivit är fakta som dom här lagen och dess supportar vetat om i ett par veckor nu. Det här är schackbrädet och pjäserna som vi alla känner till.
Det som är det viktiga nu när onsdagskvällen i Bukarest börjar närma sig är vad den här matchen egentligen handlar om.
Det är den andra finalen i europeiskt cupspel som Athletic någonsin spelat. Det är en möjlighet för den här upplagan av Athletic Bilbao att göra sig odödliga. Det här är en av dom största klubbarna i spansk fotboll med åtta ligatitlar, sju andraplatser, tjugofyra cupsegrar och trettiosju finaler i bagaget. Ändå kan det här unga laget med en för året helt ny spelstil skriva in sig i Athletics historia som det första laget som tagit en europeisk cuptitel. Sug på den. Jag har inför den här matchen läst på som man ska och det är kommentarer om att vi ska spela vårt eget spel och liknande saker som man alltid ser vid såna här tillfällen. Men det som sticker ut är när en spelare som Iraola säger att det här är vansinnigt stort speciellt för de spelare som fått hela sin utbildning på Lezama, som man inser hur stort det är. Det är chansen för den här generationen att ta steget ur skuggan av det mäktiga 83-84 doblete-laget. Att för spelare som Amorebiete som gått igenom alla nivåer inom ungdomssystemet från cadete och uppåt(ja nu vet ni ignoranta kommentatorer och likasinnade att killen inte är en import från Venezuela utan en egen produkt i ordets rätta bemärkelse som spelat i Athletic sedan han var tolv) att visa att alla år av drömmar sedan senaste storhetstiden numera inte längre bara är drömmar utan väldigt nära en realitet.
Men det här gäller inte bara spelarna på planen. Imorgon kommer vi alla Athleticsupportrar att gå raka i ryggen hela dagen även om vi har fjärilar i magen. Alltifrån mig själv som kommer att få glada tillrop på jobbet och som kommer att tipsa hej vilt om kvällens höjdpunkt till kollegor till dom som går i skolan och blev förälskade i Athletics spel mot United. Vi kommer dessutom att vara lika stolta och nervösa som den ensamstående mamman i gamla stan i Pamplona med sin lilla son med Spindelmannen-lakan som båda har Euskara som förstaspråk och en Ikurriña på balkongen. Vi kommer i vår tur att vara lika stolta som Urrutia som hade medel att leda en presidentvalskampanj för att åstadkomma den förändring som lett till den här matchen och lika stolta som hans kompisar som sitter med VIP-biljetter i Bukarest och njuter av att se sitt Athletic spela på den stora arenan och när domaren blåser igång matchen kommer inte mycket att skilja mellan oss och vännerna till Iñigo Cabacas som blev brutalt mördad av den regionala baskiska polisen efter avancemanget mot Schalke.
Inte nog med detta så kommer vi som bortalag genomföra den här matchen i dom Ikurriña-gröna tröjorna, symbolen för regionen. Vi kommer alla att ha rödvita hjärtan med ett stänk av grönt i och oavsett hur det går så kommer vi alla att känna för det här laget efteråt. Oavsett glädje eller sorg och oavsett hur dom känslorna tar sig uttryck. I Gamla stan i Stockholm, i Casco Viejo i Bilbao eller i Bukarest så kommer vi alla längst inne känna en stolthet och en tacksamhet att det här laget har tagit oss med på en oförglömlig resa.
Nu är det dags för resans höjdpunkt, manegen är krattad, släpp ut lejonen, det här är ärans och hjältarnas tid.
Aupa Athletic
Koparen Bila
