Bilbao och en hel region suktar efter en titel
Det här är intrycken från en stad och en match men framför allt en lägesrapport inför vad som komma skall i form av två cupfinaler. Bilbao, en stad draperad i rött och vitt, sjuder av optimism, förväntan och stolthet - allt kanaliseras genom det ”egna laget” Athletic Club.
Mitt emellan Reals osmakliga firande på San Mamés och stundade cupfinaler så bestämde sig två av fem ur Athleticredaktionen spontant att det var dags att se laget, som vi endast sett via - ofta hackande - dataströmmar eller på utsugande TV-kanaler, och staden som vi bara har hört andra berätta om.
Det handlade alltså om ett par dagar i Bilbao och dess närområde samt att som avslutning se matchen mellan Athletic och Getafe på lördagkvällen. Innan jag går in på upplevelserna på plats så en liten lägesrapport.
Läget i Bilbao
Laget kan alltså skriva modern historia genom att vinna både Europa League och Copa del Rey med ett lag med endast spelare med lokal anknytning på ett eller annat sätt. Att det skulle betyda oerhört mycket för Athletic Club, Bilbao och Baskien är nog alla införstådda med. Det är även ett finger i ögat på den globala värvningsindustrin som styr toppfotbollen idag.
Det märks, från första steget man tar i Vizcaya-regionens huvudstad, att något är på gång. Något stort som alla engagerar sig i bara genom att vara på plats.
Överallt hänger de rödavita flaggorna. På balkongerna, på väggarna i de små barerna Casco Viejo (gamla stan)och ute på landsbygden ända in på de franska delarna av Baskien.
Sällan har väl en fotbollssäsong i Bilbao varit så fullspäckad av matcher och viktiga sådana som denna. Inte sedan cup- och ligaguld 1984, under Clemente, har man vunnit en titel. Nu har man helt plötsligt chansen att vinna två stycken igen.
Bara en gång tidigare i Europacup-sammanhang har laget tagit sig till final. Det var Uefa-cupen 1976-77 som man förlorade mot ett Juventus (som faktiskt bara hade italienare i laget). Annars är det väldigt ont om meriter i Europaspelet. Det gör suget efter minst en vinst, en titel, ännu större.
Staden och matchen
Med det obligatoriska besöket på Guggenheim-muséet avklarat, några pintxos i kistan och några glas Txakolí innanför västen så är - trots matchens ”låga” status – alla i staden ute på stan på lördagkvällen. Matchdag i Bilbao är fest - även om du inte har biljetter till matchen. Varje liten bar visar matchen och alla sätter på sig sina rödvita halsdukar och tröjor.
På väg mot arenan på gatan Licenciado Poza, som leder fram genom stadens centrala delar mot San Mamés, är det folk överallt och barerna är fulla till bristningsgränsen. Jag vet inte hur många gånger jag säkerställde att jag hade biljetten i säkert förvar – allt för att inte missa denna stund vi väntat på så länge.
När jag och Joel för första gången äntrar San Mamés så handlar det om sista hemmamatchen mot Getafe, och det har märkts under våren att ligaspelet har fått stå åt sidan för de cup-framgångarna. Det har varit omöjligt med den truppen Marcelo Bielsa basat över att kunna hålla fokus och spela på topp i tre tävlingar samtidigt. Det är ett smärre mirakel att vi är i det läget vi är i skrivande stund.
Väl inne på arenan hamnar vi bredvid en familj med far, mor och dotter som vänligt diskuterar startelvan med oss innan matchen drar igång. Det visar sig vara bara vara reserver förutom Aurtenetxe, Ibai och Herrera. Ganska väntat förutom att Jonás Ramalho spelar sin första match från start. På vägen till arenan gick vi bakom en annan familj där sonen på 5-6 år undrade varför inte Muniain och Llorente var med och fadern försökte så gott han kunde förklara att de var slitna och behövde vila.
När matchen drar igång så är det lite låg stämning. Laget ser lite tafatt ut och skapar inte särskilt mycket målchanser och det märks att nyckelspelarna är borta. Det som även märks tydligt är hur nyttig en spelare som Ander Herrera är i ett bollrullande spel som Athletic spelar. Han är överallt och rör sig över väldigt stora ytor samtidigt som han aldrig slarvar bort bollarna.
I andra halvlek ser vi tre byten i form av Iraola, Iturraspe och Susaeta in och det blir genast ett bättre spel. Iturraspe känns mycket tryggare i speluppbyggnadsfasen än Iñigo Pérez gjorde i första halvlek som den defensiva mittfältaren framför backlinjen. Iraola, som kommer in istället för unge Ramalho, är också en spelare som höjer ett helt lag genom sin trygghet med boll och spelskicklighet från högersidan.
Athletic börjar skapa chanser och publiken vaknar till liv och man börjar känna igen San Mamés som man sett det på TV. Vi lever oss med i matchen och till den starka doften av hemmarullade cigariller hör vi mamman i familjen bredvid gorma högt i varje situation på planen och sjunga med i de baskiska sångerna trots den generade dotterns försök att tona ned sin mor.
Matchen bjuder på en del chanser men slutar tyvärr mållöst. Trots det så var det en fantastisk upplevelse.
Efter matchen tackas de båda spelarna Koikili och Gabilondo av med hjälp av publiken och vi stannar kvar så länge vi kan efter matchen till en säkerhetsvakt – som varit på oss flera gånger under kvällen – bistert säger ”Salido, por favor”. Vi tar några sista foton och lämnar arenan. En stor upplevelse som inbjuder till återbesök så snart som möjligt.
Sammanfattning
Denna afton lämnar en med en mersmak och ett svagt pirr i magen inför vad Europa League-finalen och spanska cupfinalen kan erbjuda. Man kan inte ens föreställa sig vad som kommer hända om laget lyckas med att vinna båda finalerna. Vilken fest det kommer att bli.
Vi tackar för underhållningen och alla fantastiska upplevelser Bilbao, San Mamés och framför allt folket gett oss under de tre dagar vi spenderat där.
Eskerrik asko Bilbo!