Brescia - Empoli0 - 2
Tack till två äkta lejon!
Rapport från en match som mer kommer att bli ihågkommen för den nya generationens potential och den vackra avtackningen av Koikili Lertxundi och Igor Gabilondo än för spelet och framförallt resultatet. Välkomna in Jonas Ramalho och Raúl, tack för allt Koi och Igor!
Här kommer till slut en matchrapport från säsongens sista hemmamatch.
Nu väntar ”bara” dom stora finalerna och en avslagen serieavslutning. Rapporten kan tyckas lite sen och den är kanske en smula trött men den är å andra sidan inte en riktig matchrapport utan mer en säsongsavslutning och en liten rapport över det som var och det som inte var.
Om vi börjar med matchen så ställde Athletic upp med ett lag som nästan får kallas för ett b-lag.
Raúl i mål, en backlinje bestående av Jonas Ramalho, Mikel San José, Borja Ekiza och den enda förstauppställningsspelaren, Jon Aurtenetxe (nyss fyllda 20 år).
På mittfältet huserade David López, Iñigo Perez, Ander Herrera, Ibai och Igor Gabilondo(kapten för dagen) och på topp fick vi se Gaizka Toquero.
Om startuppställningen kan vi väl säga att det endast finns möjlighet att vi får se två av dessa spelare till start på onsdag i Bukarest, den 20-åriga Jon Aurtenetxe och den 23-åriga Ander Herrera.
Matchen inleddes rätt starkt av Getafe men detta övertag avtog redan efter cirka 10-minuter och sedan var vi tillbaks i Athletics bolltrillande i kombination med ruskigt snabba framstötar när så gavs chansen. Det var ett b-lag som visade att hela Athletic nu har förstått vad Bielsas fotboll vill säga. Vi fick se att vi i Iñigo Perez och Ibai Gomez har en vänster- och en högerfot som är av absolut toppklass. Där framförallt Iñigo hade en frispark som var rysligt vass. Dom som saknat Fran Yeste kan här se två spelare med kvaliteér som gränsar till Yeste-nivå och som dessutom kan springa.
I paus byttes en trojka bestående av Iraola, Susaeta och Iturraspe in och ersatte Ramalho, David Lopéz och Jon Aurtentxe. Aurtentxes 45-minuters träningspass var således över och Athletic gick ner på vad som nästan kan liknas vid en tvåbackslinje, eller om vi säger att Iñigo Perez gick ner på backen och vi körde med två offensiva ytterbackar. Det är en smaksak. Hursomhelst fick i alla fall den inbytta trojkan(icke att förväxla med IMF, ECB och EU som stökar runt i Grekland) sitt träningspass i matchtempo. Athletic hade ett skott i ribban som studsade ner på mållinjen och ut(känner vi igen det där med ribbskott mot madridlag?) och Igor Gabilondo borde ha haft en straff när han blev nermejad när han skulle raka in ett säkert ledningsmål. Getafe hade också om sanningen ska fram ett skott i stolpen så det kanske var rättvist hursomhelst även om man alltid är bitter över uteblivna straffar.
Nu till det som var och inte var.
Det var den första matchen från start på högerbacken av Jonas Ramalho, en artonåring som hindrats i sin framfart av en del skador. Fatta grejen, han är på gränsen till La Liga och han är arton och jag pratar om att han hindrats i sin utveckling. Här har Athleic en framtid. Solid insats i försvaret men lite tunn i offensiven.
Det var också Igor Gabilondos sista hemmamatch som spelare för Athletic Club, en för mig mycket underskattad och smart spelare som jag kommer att minnas med värme. Alltid lojal, alltid med en livsfarlig vänsterfot och alltid hårt arbetande. Sen heter han ju Igor, bara en sån sak.
Det var Raúls tredje match från start och jag tycker han utstrålade enorm säkerhet. Jag kände mig verkligen trygg med honom i mål och tror vi har en framtid där också.
Det var också tyvärr ännu en match där vi såg att det inte finns något verkligt hot på forwardsidan utan Fernando Llorente. Vi som Athletic-aficionados pratar gärna om vilka mittfältare som finns att tillgå men om dessa mittfältare som vi redan är överbelamrade av inte kan få avlastning av samt några mål från en bra forward(behöver inte vara världsklass som Llorente) så kommer vi heller inte att ta dom viktiga poängen dom gångerna Llorente inte kan spela. Den tiden när han inte alls är ett alternativ kan dessutom komma mycket snarare än vi vill tro.
Nu till det som inte var.
Vi fick inte se Koi komma in på planen den här matchen heller trots sin otroliga lojalitet mot laget under hela senaste säsongen. Alla gånger han har suttit och hållit den baskiska delen av presskonferensen tillsammans med Iker, alla gånger han glatt åkt med till meningslösa bortamatcher mot skitlag utan att få spela, det sätt han formulerade vad så många kände efter mordet på vår supporter. Han var värd det. Men samtidigt är det lite symtomatiskt att Koikili Lertxundi står tillbaks för att Bielsa ska spela in nästa generation i form av Jonas Ramalho. Han gör det med stolthet och han gör det med ett leende för i hans värld finns ingen finare klubb. Jag tror och hoppas att det kommer att finnas en plats för denna stora lilla ytterback, människa och spanska mästare i grekisk-romersk brottning i Athletic Club, världens finaste lag.
Det var inte heller någon fröjd att se att vi faktiskt inte har nåt hot på forwardsidan. Toquero räcker inte fram som ensam forward. Eller som ett gammalt ex sa en gång, ibland är det inte viljan utan leveransen som räknas. Inför nästa säsong säger jag bara: Hjäääälp!!! Vi behöver en back-up eller kanske ännu värre en ersättare till Llorente. Men vem tusan vet. Kanske blir vi smurfligan 2 efter Barcelona och Iker börjar göra mål och det finns plats för det där skäggmonstret Etxebarria, Bielsa har lurat mig förut.
Det var heller inter något allvarligt försök från Athletic att komma ifatt uppåt i tabellen. Jag som stolt sagt hela säsongen att Bielsa satsar på alla matcher hela tiden har på slutet fått svälja samma förtret som den store och insett att man orkar inte längre, man orkar framförallt inte mentalt. Men what the hell, snart är det finaler och som jag längtar. En utvilad once de gala, två gånger till. Jävlar vad vi kommer att springa och som vi kommer att kämpa. Så håll i hatten rojiblancos från platån och akta smalbenen blaugranas från den slöa medelhavskusten för här blir det åka av.
Till slut vill jag bara än en gång ta upp två stora små spelare som tog sina sista steg som spelare på San Mamés gräsmatta i lördags. Koikili Lertxundi och Igor Gabilondo, tack för allt! Skulle jag vilja ha två autografer från Athletic-Club skulle jag resa mig upp och skrika Llorente och Muniain men skulle jag få välja fritt i hela truppen vilka jag skulle ta ett par cañas och pintxos med och prata om Athletic, vad klubben står för och vad som gör att man vill spela för just Athletic så skulle Koi och Gabilondo stå på första till tionde plats på den listan(kanske med Javí Martinez som tolk för han kan ju faktiskt engelska). Stor heder till två riktiga Athleticspelare och en före detta lagkapten i Euskal Selekzioa.
Mot finalerna
Aupa Athletic
Koparen Bila