En analys av Marcelo Bielsas tid i Athletic
Det har nu gått drygt två månader sedan Marcelo ”El Loco” Bielsa, efter två år på posten, avlöstes av Ernesto Valverde som tränare för Athletic Club de Bilbao. Hans avtryck i klubben kan sammanfattas som precis så färgstarkt som de flesta fans förväntade sig och hans metoder, filosofi, spelsystem och inte minst resultat har genererat rubriker i mängder.
Allt har dock inte varit frid och fröjd och när han nu lämnar är det på initiativ av samma klubbledning, med Josu Urrutia i spetsen, som för två år sedan anlitade honom. Den här krönikan gör ett försök att analysera var det gick snett för Bielsa samt lägger fram en lite annorlunda syn kring hur man egentligen bör se tillbaka på hans tid i klubben.
Vi börjar med lite bakgrundsfakta och en sammanfattning av Bielsas tid i klubben för att sedan gå över till mina personliga slutsatser och reflektioner.
När Bielsa tillträdde inför säsongen 2011-12 var det som en direkt följd av utgången av presidentvalet samma sommar i vilket sittande president García Macua besegrades av tidigare Athleticspelaren Josu Urrutia, vars främsta vallöfte var just att anlita Bielsa som tränare.
Laget hade under de fyra tidigare säsongerna letts av Joaquín Caparrós som tagit över laget efter den kaotiska säsongen 2006-07, då man undvek nedflyttning med endast en poängs marginal. Under sina fyra säsonger radade Caparrós upp mittenplaceringar för att avluta med en sjätteplats vilket innebar kvalificering till Europa League. Utöver detta ledde han laget till final i Copa del Rey under 2008-09, vilken dock förlorades mot Barcelona. Dock innebar andraplatsen att laget kvalificerade sig för Europa League 2009-10, där man tog sig förbi gruppspelet men förlorade mot Anderlecht i sextondelsfinalen.
Från att ha stått vid avgrundens brant sommaren 2007 kunde alltså Athletic efter den fina säsongen 2010-11 konstatera att framtiden såg ganska ljus ut. Legendaren Etxeberria hade visserligen avslutat sin karriär, men de nya stjärnskotten Iker Muniaín, Javi Martínez och Fernando Llorente var på väg att utvecklas till spelare av högsta La Liga-klass. Samtidigt kritiserades dock tränare Caparrós för att laget spelade tråkigt och saknade eget spel. I takt med att resultaten förbättrades började även kraven höjas.
Det var alltså mot denna bakgrund som den (i sammanhanget) unge Josu Urrutia lanserade Bielsa, som nyligen skördat fina framgångar med Chile. Hans säregna filosofi, personlighet och offensiva, passningsinriktade, spelsystem skiljde sig på alla sätt från den gråe Caparrós. Bielsa var den som skulle ta det unga och lovande Athletic till en ny nivå.
De höga förväntningarna till trots blev inledningen på säsongen 2011-12 dock långt ifrån vad alla hade hoppats på och efter fem matcher var man nästjumbo med endast två poäng. Laget skulle förvisso resa sig, men prestationerna varierade och efter en svag vårsäsong slutade det till sist med en tiondeplats, men det var det ingen som brydde sig om då, för säsongen hade kommit att handla som något helt annat.
Athletic hade ju som sagt via sin sjätteplats föregående säsong återigen kvalificerat sig för Europa League och där visade laget upp ett mycket bättre spel än i ligan. Men vann sin grupp före Red Bull Salzburg och PSG för att därefter genom ett par fantastiska insatser slå ut storlag som Manchester United och Schalke 04 och ta sig hela vägen till final där man till slut föll mot lillebröderna från Madrid.
Parallellt med detta hade man även via en gynnsam lottning, man mötte endast ett La Liga-lag, tagit sig till final i Copa del Rey. Precis som tre år tidigare var dock Barcelona överlägsna i finalen.
Kritiken från den katastrofala ligainledningen hade förbytts av hyllningskörer som lovprisade Bielsa och det spel Athletic stundtals hade visat upp i Europaspelet. Var detta första kapitlet i den nya framgångssaga som alla Athleticfans hoppats på?
Under sommaren skulle det dock komma att visa sig att allt inte var frid och fröjd i klubben. Det började redan då Bielsa efter sin semester återvände till Bilbao i början av juli och vid en inspektion av träningsanläggningen konstaterade att det byggföretag som skött ombyggnationen inte följt hans tidsplan och anvisningar så som han förväntat sig varpå han gick till angrepp mot byggets platschef. Under De följande dagarna utspelar sig en maktkamp mellan Bielsa och byggföretaget med president Urrutia som medlare. Då klubbledningen, efter att Bielsa hållit en presskonferens under vilken han skarpt kritiserat byggföretaget, i ett pressmeddelande tar byggföretagets parti basunerar Marca ut Bielsas stundande avgång. Vad exakt det var som förhindrade denna utveckling är oklart, men efter ett flera timmar långt möte mellan Urrutia och Bielsa tillkännages en ”vapenvila” vilken i praktiken blev slutet på krisen då allting därefter tystnade lika plötsligt som det startat.
Samtidigt under sommaren, parallellet med ”Bielsa-gate”, förekommer mängder av övergångsspekulationer kring flertalet Athleticspelare. Lagets största stjärnor, Javi Martínez, som av Bielsa halvt om halvt omskolats till mittback, och Fernando Llorente hade under både undervåren stått för flertalet fantastiska insatser i Europa och var således högvilt på transfermarknaden. Llorente, som bara hade ett år kvar på sitt kontrakt, vägrade trots påtryckningar att acceptera klubbledningens förslag till kontraktsförlängning och spekulerades därför vilja spela av sitt kontrakt och lämna som Bosman följande sommar, samtidigt som klubbledningen gjorde allt man kunde för att behålla sin skyttekung. Relationen mellan skyttekungen och tränaren/klubbledningen försämrades kontinuerligt under sommaren och ett scenario där Llorente helt sonika skulle sitta av sitt kontrakt på bänken blev mer och mer framträdande.
Denna lilla meningsskiljaktighet skulle dock komma att överskuggas då Bayern München under transferfönstrets sista dagar utlöste utköpsklausulen för Javi Martínez och två omgångar in på säsongen stod laget plötsligt på noll poäng, nio insläppta mål samt utan skyttekung och försvarsgeneral. På en sommar hade himmel förbytts mot helvete.
Även om det inte fortsatte på riktigt samma katastrofala sätt så kan Bielsas andra säsong knappast betecknas som annat än ett misslyckande. Efter svajigt ligaspel, 45 poäng och 65 insläppta mål slutade laget på en 12:e plats, vilket också var den högsta placering man nådde under säsongen. Athletic lyckades inte heller upprepa den tidigare säsongens succé i Europa League utan slogs ut i gruppspelet och i Copa del Rey åkte man ut direkt mot ”farmarlaget” Eibar.
När säsongen summerades hade Athletic återigen varit nära en nedflyttningsstrid, Fernando Llorente hade gjort 4 mål på 4 starter och 22 inhopp, och Javi Martínez hade vunnit allt man kunde vinna.
En vecka efter sista ligaomgången meddelade president Urrutia att Bielsas utgående kontrakt, som det redan spekulerats, inte skulle förnyas. Ett kort och stormigt äktenskap var därmed över.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Hur man väljer att se tillbaks på Bielsas tid som tränare och vad man väljer att fokusera på är givetvis individuellt och beroende på var och ens smak. Därför tänker jag börja med att gå igenom vad jag värdesätter och varför jag har kommit fram till min slutsats.
Jag är Athleticfan av emotionella skäl. Jag känner för och med laget och landet (Baskien alltså). Jag älskar Athletic för att det är ett lag som står för något och som betyder något, inte för att de spelar en viss sorts fotboll. När jag ser på Athletic sitter jag inte bakåtlutad och njuter, jag sitter och biter på naglarna, och det är så jag vill ha det.
Detta sagt är det ju givetvis inte så enkelt att sättet ett lag spelar på är helt irrelevant. Jag kan njuta av en ”bra” fotbollsmatch mellan lag jag inte bryr mig om, men det är en helt annan sak än att se en match där det enda man vill är att ens lag ska vinna. Jag förstår både de som håller på ett lag enbart på grund av deras spel eller resultat och jag förstår även de som vill att deras lag, som de håller på av andra skäl, ska spela ”rolig fotboll”, jag kan till och med dela åsikten. Det jag upplever som problematiskt är när man i sin ambition att spela underhållande gör avkall på resultaten. Således föredrog jag Lagerbäck framför Hamrén som svensk förbundskapten och jag anser även att samma parallell kan dras till fallet Bielsa.
Först, låt oss gå tillbaks och se vad Bielsa egentligen uppnådde i resultatväg. Vi börjar med ligaspelet och konstaterar två mittenplaceringar.
Förvisso fick Bielsa inte lika mycket tid på sig, men det går inte att blunda för det faktum att Caparrós nådde bättre placeringar än Bielsa om man tar hänsyn till att Caparrós tog över ett lag i kris och Bielsa ett i stark medgång.
När det gäller Copa del Rey kan vi konstatera en finalplats var för både Caparrós och Bielsa.
Således blir det enda avseende i vilket Bielsa verkligen lyckats 2011-12 års Europa League. Andraplatsen är det närmaste Athletic kommit en europeisk titel på årtionden och spelet på vägen dit kan stundtals ha varit det bästa på lika länge. Detta är givetvis en fantastisk prestation som Bielsa har mycket stor del i och för detta är tusentals Athleticfans, även jag, mycket tacksamma. Anledningen till att jag trots detta inte är nöjd handlar inte om det Bielsa lyckades med utan om det han misslyckades med, och i denna del av historien bär även Josu Urrutia ett tungt ansvar.
Innan vi går in i slutanalysen, låt oss bara stanna upp och betrakta den unika institution som Athletic Club de Bilbao utgör.
En grundpelare i klubbens särställning som kulturell symbol för Baskien är dess unika värvningspolicy. Samtidigt som denna gör klubben till ”mer än en klubb” på ett sätt som saknar motsvarighet i dagens internationella toppfotboll är den givetvis också ett gigantiskt handikapp. Den begränsade skaran tillgängliga spelare kommer alltid att vara det yttersta hindret för att nå framgång. Tekniskt sett finns det två sätt att hantera situation, för det första att se till att det finns så bra baskiska spelare som möjligt, och i det här avseendet måste man säga att klubben lyckas väldigt bra genom sin ungdomsakademi, och för det andra att se till att så många som möjligt av dessa verkligen spelar i klubben, och här finns det mer att göra.
Det är allmänt känt att det i dagens toppfotboll finns två saker som påverkar spelares klubbval mer än något annat, pengar samt spel och framgång på hög nivå.
När det gäller pengar ligger Athletic ganska bra till. Hemmaförande i en rik region med stor supporterskara och starkt finansiellt stöd samt det faktum att man sällan köper spelare tillåter Athletic att konkurrera med de flesta klubbar lönemässigt.
Den kritiska punkten är således att göra Athletic mer attraktivt även för spelare så bra att de kan gå till andra lag och där nå större framgångar. Tacksamt nog finns det, utöver att upprätthålla en positiv stämning och undvika konflikter inom klubben, ett närmast universellt knep för att locka till sig storstjärnor, nämligen Champions League.
Med detta i åtanke framstår det efter säsongen 2010-11, då man med sina 58 poäng endast var 4 poäng ifrån fjärdeplatsen, således som en självklarhet vad klubbens ambition borde ha varit. Athletic ville till nästa nivå, den där man spelar på den stora scenen, Champions League, och därmed utgör ett realistiskt alternativ även för världsklasspelare som Xabi Alonso, Mikel Arteta, Fernando Llorente och Javi Martínez.
Vi vet såklart inte idag huruvida Caparrós eller någon annan hade lyckats bättre med att uppnå detta, eller till vilken grad Urrutia hade synpunkter eller direktiv angående vilka matcher som skulle prioriteras. Vad vi vet är att Málaga tog fjärdeplatsen med 58 poäng medan Bielsa ägnade sig åt att visa upp Athletics stjärnor i Europas största skyltfönster, Europa League.
Självklart är det inte heller säkert att Fernando Llorente och Javi Martínez hade stannat i klubben även om man tagit en Champions League-plats 2011-12, men sannolikheten hade knappast minskat. Samtidigt tycks det självklart att motsatsen, att missa Champions League och istället gå långt i Europa League, innebär exakt motsatt effekt, spelarna upplevde, med rätta, att de nått så långt de kunde i klubben och varken kunde ta den eller sig själva längre om de stannade.
Det som gör mig så besviken har således inte så mycket med de exakta resultaten eller själva spelets kvalité eller underhållningsvärde att göra. Det är snarare den totala oförmågan att se det stora sammanhanget och tänka långsiktigt som stör mig, vilket i slutändan tyvärr är det som för mig blir kärnan i Bielsas gärning. Han förfogade över den bästa truppen Athletic haft på mycket länge och han hade möjlighet att faktiskt ta det där nästa steget, men istället valde han att kasta bort allting i jakten på en pokal, som om vi faktiskt vunnit den, inte hade gjort någon som helst skillnad för framtiden.
Jag vill att Athletic ska fortsätta vara ett av tre eviga lag i La Liga. Jag vill se Athletic spela Champions League och bli mästare igen. Det är möjligt, men vägen dit är väldigt, väldigt lång och om målen någonsin ska nås krävs åratal av långsiktigt arbete med små, små steg framåt. Vi har helt enkelt inte råd att låta oss lockas från stigen av populistiska löften om publikfriande spel eller drömmar om pokaler. Det var dock precis vad som hände i fallet med Urrutias experiment Bielsa. Resultatet blev en andraplats i Europa League och en förlorad generation.
För detta har jag ännu inte förlåtit dem.
