Brandbilar, jultrafik, Svampbob och framtidsskvaller (2/2)
Framtidsskvaller och Uefacupspänning
Min märkliga dröm fortsätter. Den blir ännu intressantare när jag får veta vad som händer i framtiden.
Drömmen fortsätter och jag får se en välbekant man komma fram till mig. Han har en VIP-bricka runt halsen och jag läser Ramon Carnero, det är datorskrivet med stora bokstäver och i vänstra hörnet är det rödblåa UEFA-emblemet placerat. Den assisterande tränaren frågar om det var jag som ville ha en intervju. Jag blir lite förvånad över att han kommer fram till just mig men jag prata alltid gärna lite fotboll.
Han berättar om sommarens inköp, hur nära det var att Aimar valde Celta och att Pavon valde att lånas ut till oss. Han fortsätter med att beskriva stämningen i Celta lägret och den mentala spärren som hindrar laget från att lyckas vinna. Han säger att glädjen efter segern mot Madrid var den största han varit med om. Det var vändningen för laget, det blev bara en förlust efter den matchen.
Mannen i den svart kostymen måste trott att jag varit från en annan planet, möjligen varit deportista, för jag såg nog väldigt konstig ut när han sa det. Jo i och för sig, det blev ju en del matcher i rad utan poängtapp, men vändning?
Han försöker förklara men efter alldeles för mycket rabbel och mummel frågar jag en representant från Moskvalaget om vad han tror blir utgången i dubbelmötet.
Tror ni inte att drömmen plötsligt spolas framåt så att jag inte får höra vad ryssen har att säga?
Efter ett tag blir bilden klarare igen och jag sitter framför TVn, med bilden fäst på Text-tv. Celta-Spartak 2-0, Cavenaghi 43, Tamas 77 lyser de blå siffrorna från sida 379.
Vad är då detta? Drömmer jag om framtiden?
Datumet är 22 februari 2007. Det var som fasiken, nu kommer jag att få veta hur det går för Celta i år!
Lyckligt ovetande om att läkarna försökte få liv i mig igen fortsatte min hallucination.
Likt ett litet barn vid en kakburk försöker jag att roffa åt mig mer och mer, men det verkar som att jag bara kan se saker som har med Celta att göra.
Apropå ingenting så har jag nyligen sett filmen Deja Vu. Denzel Washington är mycket bra i huvudrollen, så den rekommenderar jag starkt.
Plötsligt befinner jag mig i Amsterdam, absolut inte för att köpa knark, inte i första hand i alla fall. Saken är den att Celta visst ska spela åttondelsfinal mot Ajax i Uefacupen.
Det är stort att få uppleva stämning hos de 10000 tillresta celestesfansen på den norra kurvan på Amsterdam ArenA, det sista stora A:et är extremt viktigt, annars lär man väl få en tulpan nedtryck i halsen.
Ett Baiano-mål senare så var Celta i sjunde himlen och tredje utslagsomgången, kvartsfinal mot Sevilla, de regerande mästarna och serieledarna i Spanien. Nu i vår kommer de att gå som tåget, dumt uttryck egentligen. Sevilla kommer att gå som Francisco Javier Fernández, gångmästaren, och rycka till sig en åttapoängsledning.
I ligan kommer det att gå sisådär för vårt kära Celta. Kryssen staplas på varandra och Celtas statistik börjar påminna om en sjörövarkarta där Depp himself inte riktigt kunnat bestämma sig för var han ska placera skatten.
Trippelmötet med Sevilla, ett möte i ligan också, slutar 1x2. Krysset kan ni gissa i vilket sammanhang det utspelas i, segern är med två mål och förlusten med ett, vilket innebär att Celta kommer att ta sig till semifinal.
Vilken framgångssaga!
Snuttarna som flashar i mitt huvud börjar bli suddigare och suddigare så jag förstår att någon specialläkare börjar få liv i mig. Eller det gör jag såklart inte, det är först efteråt jag förstod det, fast det klingade mycket skönare sådär.
Jag ser ljusblå kryss, nickmål av Cavenaghi, sneda leenden från den nya ryske klubbägaren och gröna lampor från IKEA, det vet jag dock inte vad som är meningen med. Ryssen har jag ju faktiskt inte berättat om. En rysk celtafantast lovade att betala Celtas skulder om han fick köpa klubben, vilket den nye ägaren gick med på mot en rätt så stor ersättning. Han gjorde så vi kunde behålla Angel och Oubiña plus att FW fick handplocka en spelare, läs: han fick Fernando Cavenaghi.
Celta kommer till sist att sluta sexa i ligan, det är det sista jag ser innan jag åter vaknar upp till medvetande. Doktorerna tittar konstigt på mig när jag öppnar ögonen och skriker om en missad Uefacupsemifinal.
Doktorn skrockar lite lätt och berättar att finalen inte börjar förrän klockan kvart i nio ikväll. Jag försöker att få mitt tillstånd förklarat, läkaren menar att det är väldigt oväntat att somna under en hälsoundersökning, men att det kan hända i dessa stressiga tider. Han berättar också att jag inte har några som helst spår av jordnöten som fastnade i min hals för ett halvår sedan.
Vad är nu detta? Har det inte varit en dröm?
Jag har med mig skolböcker och träningskläder så mitt liv verkar vara helt normalt. På bordet i väntrummet ligger dagens Sportbladet.
Rubriken berättar för mig att det är ”Dags för final på Hampden”.
Celta mot Rangers. Bäst att skynda sig hem, köpa chips och leta upp TV 6.
Med stressade steg tar jag mig ut från sjukhuset. Allt känns så overkligt, jag som tänkte berätta om min dröm.
Fernando Vazquez och Svampbob tittar irriterat på mig när jag tränger mig förbi dem i taxikön.
