Då vs nu – del ett
Djurgårdens fotbollslag har genomgått stora förändringar sedan den senaste sejouren i allsvenskan. Alla lagdelar har på papperet förstärkts. Men hur mycket? I dag: målvakt och försvar.
Sektion F tog fram förstoringsglaset och jämförde en vanlig startelva 1999 med årets troliga premiäruppställning. Varje lagdel får två betyg, ett för den tidigare uppsättningen och ett för den nuvarande. Skalan är den traditionella från ett till fem.
1: Dåligt
2: Godkänt
3: Bra
4: Mycket bra
5: Allsvensk toppklass
MÅLVAKT: Magnus Lindblad vs Andreas Isaksson
Kommentarer är faktiskt överflödiga. Magnus Lindblad höll i sina bästa stunder division II-klass. Han hade ett stort hjärta, men det tjänar man inte så mycket på som målvakt. Kyla och lugn är viktigare egenskaper. Andreas Isaksson har spänst, räckvidd och enastående reflexer. Dessutom är han U21-landslagsman, och till det finns anledningar.
Betyg: 1 vs 4
BACKLINJE: Niclas Rasck, Patrik Eriksson-Ohlsson, Magnus Samuelsson och Stefan Alvén vs Niclas Rasck, Patrik Eriksson-Ohlsson och Mikael Dorsin
Fyra har blivit tre, men stabiliteten är ungefär densamma. Det vill säga inte överdrivet god. Backlinjen är Djurgårdens svagaste lagdel i dagsläget, men så dålig som vissa vill göra gällande är den inte. Niclas Rasck var ett enda stort anonymt frågetecken 1999. Han gjorde få direkt dåliga matcher men var ibland så omärkbar att man fick titta i matchprogrammet för att notera hans närvaro. Nu är han backlinjens kanske säkraste kort. Säker i positionsspelet och med enkla lösningar på det mesta. Dock knappast nickstark. Passar utmärkt i en trebackslinje.
Detsamma gäller den något mer spektakuläre Patrik Eriksson-Ohlsson. Han var bra under delar av 1999 men svajade också rejält emellanåt. ”Peo” har tagit flera kliv i utvecklingen och gör faktiskt nästan inga dåliga matcher. Det som imponerar mest nu för tiden är – förutom styrkan i luftrummet – pondusen och auktoriteten. Det finns lagkaptenskvaliteter hos norrlänningen. Snabbheten är inte i toppklass, men enligt Patrik själv har bip-tester på Bosön visat att samtliga Dif:s försvarare ligger runtomkring eller över det allsvenska genomsnittet. Hans teori är att backlinjen sett långsam ut då den ofta stillastående ställts mot snabbt kontrande motståndare.
Att Magnus Samuelsson troligtvis försvunnit som ordinarie försvarare känns tyvärr betryggande. Samuelssons största brist verkar vara den på självförtroende. Han ser mycket osäker ut i nästan alla situationer och inger därför oro i resten av backlinjen. Den förre Österspelarens svaga passningsspel duger knappast heller i allsvenskan. Tyvärr.
Stefan Alvén tänkte mer på kammarrätten än på att freda Djurgårdens mål, något som Norrköping fått erfara. Pierre Gallo, som huserade i försvaret alltför ofta under Michael Andersson, visade sig vara en strålande ytterforward. Som vänsterback var han för vek och för långsam. Det kan man inte säga om fräne Mikael Dorsin. Han har styrka, fart och bra skalle. Däremot är han oprövad i en trebackslinje. Hans position i U21-landslaget, vänsterback i en fyrbackslinje, liknar till viss del hans mittfältsroll i Dif i fjol: ligga nära linjen och ruscha fram och tillbaka längs kanten. Nu får han ett större defensivt ansvar och de där räderna ner till offensiv hörnflagga måste begränsas om inte Isaksson ska få det svettigare än nödvändigt.
Tre är trots allt färre än fyra. Det blir hur man än vänder på det svårare att försvara sig, och den totala slagkraften motiverar därför inte ett högre betyg än det nedanstående. Bättre än senast är dock en sanning utan modifikation.
Betyg: 1 vs 2
