Bollen i Uppsala - del två
Klubban svischar till och det dova tjoffet hörs inte alls när den träffar bollen. Men alla som slagit till en boll med ett slagträ vet vilket ljud jag menar. TJOFF!!
Det ljudet är så öronbedövande tyst att tomrummet måste fyllas ut med några tänkvärda ord och det jag omedelbart kom att tänka på var avsnittet Bollen av Eduardo Galeano, ur boken ”Fotbollens himmel och helvete”:
”Kärt barn har många namn: kulan, klotet, trasan, projektilen- I Brasilien tvekar man inte om att bollen är femininum. Brasilianarna kallar henne för den lilla knubbiga, a gorduchinha och kallar henne för flickan, a menina och ger henne namn som Maricota, Leonor eller Margarita.
Pelé kysser henne på Maracaná när han gjorde sitt tusende mål och Di Stéfano reste en staty till hennes ära utanför sin villa, i form av en bronsboll och ett plakett med texten: Tack lilla gumman.
Bollen är trogen. I finalen i VM 1930 krävde båda lagen att få spela med sina egna bollar. Vis som en Salomon bestämde domaren att första halvlek skulle spela med argentinska boll och andra halvlek med uruguaysk boll. Argentina vann först halvlek, Uruguay vann andra. Men den har också sina högst personliga egenheter, som att vägra gå i mål och byta åsikt mitt i luften och fara åt ett annat håll. Den är nämligen oerhört känslig. Den tål inte att bli lömskt sparkad på eller hämndlystet slagen. Den kräver att få bli smekt, kysst, vaggad mot bröstet eller på foten. Den är stolt, kanske till och med fåfäng och saknar inte anledning. Den är mycket väl medveten om att den gläder många hjärtan när den flyger vackert och många hjärtan snörps när den landar illa”.
Jonas Claesson tittar extra länge efter bollen när den glider ner mot kortsidan, sedan inser han plötsligt att det är pågår en bandymatch, en SM-final och han fokuserar sig helt och hållet på den fortsatta uppgiften. Uppgiften att försöka vända ett hopplöst läge än en gång. Men nu vet vi alla att den är omöjlig, troligtvis vet han det själv också.
Bollen har utfört sin uppgift. Uppgiften att ingjuta mod i dystra Bajensinnen. Ingjuta hopp om en kommande framtid. Hon, bollen alltså, har fått oss alla att inse att ingenting är kört, ingenting är någonsin kört. Vad som än tycks ske. Det kommer alltid en morgondag för alla som överlever dagen. Vad den morgondagen har i sitt sköte, står skrivet i stjärnorna, men alla vi Bajare vet att våra egna Hammarby förhoppningar bär vi alltid med oss och det kan ingen ta ifrån oss.
Det driver vissa till vansinne och de förstår inte själva hur mycke de gör bort sig när det försöker tuta i oss, att:
- Hammarby har aldrig vunnit något och kommer aldrig att vinna något. Hammarby är en myt, så ni kan lika gärna lägga ner.
Min replik får bli att vi har vunnit allt och det tycker jag dessa 29 sekunderar på Studenternas i Uppsala är ett levande bevis för. Jag vet, du vet, vi alla vet att denna boll skulle aldrig ha kunnat komma in på isen om inte Hammarby funnit representerad i Uppsala. Hon kunde bara komma ifrån någon med verkligt Hammarbyhjärta och den i universum så berömda, ”Hammarbyglimten” i ögat.
Det kommer alltid att komma bollar, passningar och repliker från Hammarby håll som ständigt kommer att förvåna omvärlden. Folk får fortsätta förundras och reta sig över att vi (trots att vi aldrig vunnit något riktigt stort sedan 50:talet) verkar trivas med vårt val av favoritlag och dessutom, hör och häpna, ha det så kul .
Kan bara säga att det är en överlevnads fråga och vi i föreningen Hammarby är alla överlevnadsexperter.
Angående myter så slog jag upp det i National Encyklopedin i ett annat sammanhang och fann följande:
”Myt i religöst språk en berättelse om ett gudomligt skeende som har grundläggande betydelse för människans tillvaro och ger mening åt denne”.
Bollen i Uppsala lägger vi in i alla de övriga Hammarby myter vi ”Bajare” bär på och är så fantastiskt bra på att odla. I väntan på nästa myt.”
Det är sannolikt att något osannolikt kommer hända
Må bra!
