Att våga är att vinna
Varje klubb förfogar över 22 spelare, tränarna brukar ofta ha ett "dream team" den ideala startelvan.
Det brukar sägas att spelarna ska rotera eftersom säsongen är lång. Men vilka är det som byts ut? Finns det plats för alla 22 spelarna? Mitt svar är; troligen inte. Statistiken talar sitt tydliga språk och vi kan varje söndag med våra egna ögon se bevis på det. Många gånger överensstämmer inte tränarens drömlag med fansens eller journalisternas. Det är visserligen charmen med fotbollen vilket omvandlar spelet till mer än två fotbollslag som kämpar om en boll. Jag skulle vilja likna fotboll vid schackspel fast än mer oförutsägbart och komplext.
Är det då förmågan att kunna förutse nästa drag som skiljer de bästa tränarna från resten? Eller är det något så subtilt som att kunna skapa harmoni och gruppkänsla i laget? Sanningen ligger säkerligen i en gråzon mellan att vara en taktiker och en psykolog. Likväl måste en tränare kunna motivera en laguppställning inför alla som ställer krav på klubbens prestationer. Tränaren har också ett ansvar gentemot varje spelare och speciellt mot dem som får ikläda sig rollen som reserver. Det är tufft att endast få en chans när någon av de ordinare är skadade men att snabbt vara tillbaka på bänken, eller i värsta fall läktaren, när den andre spelaren är i full vigör.
Det är självklart så att kraven är många och de ekonomiska spelar en allt större roll, tränaren måste även tänka på sin egen överlevnad. Frågan måste ändå ställas om fotbollen har blivit egoismens arena där stjärnornas egon måste hållas vid liv samt klubbens och tränarens prestige förbli intakt. Vad har hänt med lagkänslan och samanhållningen som kollektiv? Har den hamnat i andra rummet? Jag anser att det kan vara en förklaring till att Spanien som landslag inte lyckas i de större sammanhangen.
Det är möjligt att spelare i storklubbarna har lättare för att acceptera rollen som avbytare, men i en klubb som Málaga har jag svårt att se att en spelare med ambitioner skulle acceptera rollen i skuggan för en längre period. Låt mig presentera en sammanställning över spelfrekvens under denna säsong för olika spelare i Málaga:
Contreras; 1175 minuter, 12 matcher, 12 gånger i startelva Valcarce; 1140 minuter, 12 matcher, 12 gånger i startelva
Josemi; 1135 minuter, 12 matcher, 12 gånger i startelva
Sanz; 1059 minuter, 11 matcher, 11 gånger i startelva
D. Valdez; 1049 minuter, 12 matcher, 11 gånger i startelva
Roteta; 1045 minuter, 11 matcher, 11 gånger i startelva
Musampa; 1041 minuter, 12 matcher, 11 gånger i startelva
D. Silva; 846 minuter, 9 matcher, 9 gånger i startelva
Edgar; 100 minuter, 5 matcher, 1 gång i startelva
Juanito; 23 minuter, 3 matcher, 0 gång i startelva
Arnau; 0 minuter
Rafa; 0 minuter
Ruano; 0 minuter
Vad blir då analysen av spelarnas match minuter, jo att målvakterna Arnau och Rafa har 0 spelade minuter. Skulle tränaren Peiro "våga" ta bort en målvakt som Contreras? Edgar och Ruano har lite speltid och båda är mycket duktiga spelare. Jag är övertygad om att ökad delaktighet bland spelarna skulle flytta Málaga C.F. några placeringar upp. Jag instämmer i Herr Strömblads visdomsord "motivation slår alltid klass!" Det har dock ett pris och det är att alla spelare i truppen måste få spela och att tränaren ska ha modet att låta "viktiga" spelare vila. Som bekant jagar man bäst hungrig.
