Max - första Svensson i Osasuna!
Min bror Victor besökte Pamplona och var nyfiken på ett av Osasuna B:s nyförvärv inför denna säsong. Han kontaktade klubbens pressavdelning för att göra en intervju med Osasunas första svenskättade spelare genom tiderna. Väl på Tajonar såg han en träning med B-laget där det denna säsong finns en ung anfallare vid namn Max Svensson. Läs mer om min brors första trevande möte med spelaren som är utlånad till Osasuna i två säsonger.
Taxichauffören Juan, som är långt över pensionsåldern, kör mig mjukt kilometrarna ner till träningsanläggningen Tajonar utanför Pamplona.
Jag förklarar mitt uppdrag för den unge mannen i vaktbåset vid huvudingången. Han tar mig på mitt ord och visar med att höja på ögonbrynen att jag kan passera. Sedan skruvar han upp mobilradion.
Sätter mig på en blå plaststol på läktaren och går igenom frågorna och numrerar dem i prioriteringsordning. Kvällen innan har jag fått besked av Osasunas pressavdelningen att jag kan få träffa nyförvärvet Max Svensson efter hans träning på onsdagen. Född i Barcelona med katalansk mamma, och pappa Thomas Svensson, handbollsmålvakten. Jag har aldrig intervjuat en fotbollsspelare och än mindre på spanska. B-lags träningen ska starta 09.30 på konstgräset på baksidan om klubbhuset och det visar sig att A-laget startar sin träning en halvtimme tidigare på framsidan.
Jag vandrar runt huset och presschefen Aitor kommer ut en kort vända för att hälsa välkommen och nämner att han varit ute på Svenska Fans Osasunasida. I en bisats nämner han att Max var orolig om han skulle behöva tala svenska och att spelaren även fått ta del av fanssidan. Det visar sig att träningen börjar med egen uppvärmning i ett tält. Spelarna lyfter tyngder och kör bänkpress. Den här onsdagen i början av oktober 2023 är det rekordvarmt i regionen Navarra.
Jag är osäker om det verkligen är B-laget för jag är inte bekant med truppen. Jag försöker smälta in i sammanhanget men min närvaro går inte att undgå. Tror dom att jag är en scout från annan fotbollsklubb? Känner mig som en av tjurscouterna i Tjuren Ferdinand.
I högen av ungtuppar ser jag ett bekant ansikte. Det är Max som har en frisyr som ett rockabillyfan på 50-talet, jag skymtar en tatuering på hans vänstra vad. Jag upptäcker att jag är måttligt intresserad av själva träningen och undrar bara när den ska vara över och jag ska få ställa min frågor. Är min spanska tillräckligt bra? Är första frågan en bra inledning? Kommer kemin mellan generationsklyftan att fungera? Jag skulle kunna vara hans pappa... Kommer jag ha ställt alla mina frågor på tio minuter?
Jag sätter mig på huk mot ett betongblock på långsidan av planen. Låter bollarna passera när det kommer åt mitt håll. Någon boll blåser förbi mitt huvud. Huvudtränaren passerar med apelsinfärgade koner i händerna. "Tråkar vi ut dig?" säger han och jag inser att även tränaren är medveten att det sitter en okänd medelålders man i vit Osasunakeps på långsidan.
I sista delen av träningssessionen är det två-mål uppdelat i fyra lag. Det går fort och dom har vätskeflaskor utställda längs med planen. Det syns att Max är ny i truppen. Han vandrar för sig själv. Kanske är det hans spelstil och ett val eller så har han ännu inte kommit in i gruppen. Hans fysiska närvaro är tydlig och han exploderar som klassiska centerforwards när han försöker rycka ifrån sin försvarare. Jag ser ett mönster i hans spel när han får bollen nära målet. Han väljer först att tok-skjuta. Andra alternativet att dribbla. Som tredje alternativ spelar han enkelt till medspelare. I slutet får han till några skott och till slut ett mål. Jag tänker att jag ska börja med att berömma honom för målet.
Plötsligt går han i sällskap med en i staben av gräsmattan och in i huset. Är han skadad? Han visar inte med ett tecken att han avtalat möte med mig. Jag står nu utanför huset som en övergiven hund och väntar på spelaren. Resten av ungtupparna avslutar sessionen och hälsar kort när dom passerar. Jag tar ett varv runt huset och fruktar att han lämnat anläggningen. Nu ser jag honom på långt avstånd. Jag springer ikapp och hinner få hans uppmärksamhet innan han går in i massagerummet. Jag undrar om han inte vill ta en dusch innan snacket. Nej han sätter sig gärna och talar direkt.
Han föreslår ett tomt omklädningsrum och jag överblickar snabbt att akustiken ska fungera. Han sätter sig på en bänk. Jag kollar minibandspelaren och går sedan på toaletten. När jag återvänder sitter han snällt och väntar. Det är en ganska intim situation att sitta i ett tomt omklädningsrum. Han har tagit av sig väst och fotbollskor. Jag tar av mig sandalerna och börjar med att presentera mig själv. Född i Pamplona, min bror Pedro, Skandinaviens största Osasunafan, vår pappa, vän till legendariska Osasunaforwarden, Sabino Andronegui. Han lyssnar och jag förklarar också vilka ämnen jag tänker ta upp.
Första frågan handlar om när han först började spela fotboll. Sedan berättar han sitt 21 åriga liv i korta drag. Han är lätt att prata med och frågorna flyter fram. Jag vågar improvisera och samtidigt har jag en stomme av frågor som ger mig struktur. Bonus är att jag frågar en del om hans tatueringar. Han har ett lejon på vänster överarm. Han hade inga affischer i pojkrummet. Numera har han bild på sig själv på väggen. Jag tror att jag når fram till honom. Han svarar på frågor om film, musik och TV. Jag frågar inte om han har läst en bok nyligen. Verkar inte var en bokläsare. Vårt möte pågår i mellan 30- 40 minuter.
Han är öppen, ödmjuk och uppriktig. I slutet frågar jag om vi kan ta bild utomhus. Han föredrar att vi tar en selfie inomhus och jag överlämnar kameran till honom. Strax innan har jag tagit mod och frågat om man kan få en rundvisning på anläggningen. Han säger att han kom för en månad sedan och inte är bekväm med att visa runt. Jag accepterar och ser ett mönster, att det här är en kille som tar det försiktigt och har en längre plan.
Jag säger att jag kommer sitta på läktaren den dagen har gör debut i Osasunas tröja i La Liga. Han ler i mjugg. Vi skakar hand och han lämnar för massagebänken i rummet bredvid.
Jag tittar på bilderna och ser att de är okej. Till nästa gång skulle jag kunna ha med mig en gåva av något slag. Jag vandrar ut från anläggningen och vinkar till killen i vaktbåset. Han tittar upp, tar en klunk ur vattenflaska och sjunger ikapp med mobilen. Han använder flaskan som mikrofon. Min första intervju som sportreporter på spanska är avklarad.
P.S. En vecka senare lämnar jag in min minibandspelare då jag inte lyckats få liv i den. Det visar sig att apparaten är helt trasig och jag kan inte ta del av materialet. D.S.
