Ska vi ge upp nu?
Analys av Madrids Champions League-situaiton
Hånad och förnedrad på Kristianstad Högskolas studentkår. Så slutade årets hittills viktigaste dag för min del. Om vi börjar från det andra hållet så hade det smugit in sig en sådan där farlig optimistisk Madrid-patriotism dagarna före onsdagens match. Förhoppningar. Det som varje år har knäckt mig på senvintern fanns närmast ofrivilligt inombords igen. Jag trodde att förbannelsen skulle brytas den här gången och att vi skulle gå en oväntat trevlig Europavår till mötes. Det vet vi visserligen inte än och det är inte över förrän den feta damen har sjungit och allt det där men det suddar ändå inte ut den besvikelse jag känner och det jobbiga läget vi befinner oss i.
Sex år har det gått sedan Real Madrid dominerade vår världsdels största fotbollsturnering senast. Det lektes med lag som Milan och Manchester United och att våra maränger inte tog sin tionde inteckning i Champions League 2003 är en gåta i sig. 2004 klantades också givna segerchanser bort med pinsamt uttåg mot Monaco. Därefter har världens största klubb inte räckt till. Så är det enklast att sammanfatta de fyra raka åttondelsförluster som vi genomlidit. Något mer ingående kan dessa upprepade tillkortakommanden härledas till slarvigt försvarsspel och individuella misstag snarare än fotbollsmässig underlägsenhet. Men ändock, vi har inte räckt till.
Baserat på hur saker och ting utvecklats i Real Madrid sedan vi körde på isberget där i mars 2004 så finns det egentligen inga fotbollstekniska skäl till att begära några stordåd. Real Madrid har långsamt återhämtat sig, generationsväxlat och är väl vid dags datum inte så många spelare ifrån att kunna konkurrera på allvar igen. Men majoriteten av spelarna i truppen har sina peak-säsonger framför sig och därtill saknas ett par tre spetsspelare. Så löd ungefär min analys av Real Madrid i somras och den gör det till stor del fortfarande. Med uteblivna spelarköp i somras stärkte inte Real Madrid sitt hus och min känsla har hela tiden varit att vi kommer få svårt att skörda framgångar med den här truppen. Tränarbytet raderade dock ut en del elementära brister i försvarsspelet och Juande Ramos har tillfört en trygghet som inte fanns tidigare. Detta har inneburit nio raka segrar i ligan och indirekt hopp om Champions League som ju blivit än viktigare med tanke på hur situationen sett ut i ligan.
Det stabilare försvarsspelet och det nyerövrade självförtroendet har skapat positiva vibbar om att åttondelstrenden skulle brytas den här gången. Att Real Madrid inte kommer gladspela sig igenom våren är väl oddsen låga på men förhoppningar om att kriga oss igenom CL-slutspelet med organisation som ledord har växt fram.
Trots min ambition att komma till Liverpoolmötet med begränsade förväntningar lyckades jag i vanlig ordning träda in i den där dimman som omger de viktigaste matcherna. Sittandes framför datorn matar jag mig själv i timmar med mängder av videos och musik som påminner mig om hur mycket jag älskar Real Madrid. Lagom till matchstart har man åter blivit så uppeggad att något annat än kvartsfinalavancemang inte existerar i skallen. Iförd min Madrid-mundering äntrar jag O’ Learys i Kristianstad där matchen bevittnas tillsammans med ett gäng vänner. Inne på restaurangen är jag i väntat jätteunderläge och är ensam Madridista sånär som på en kille med en gammal Ronaldo-tröja anno 2003.
Under matchen åsynliggörs och bekräftas egentligen allting vi redan visste. Vi visste att Madrid skulle äga bollen mycket och att Liverpool föredrar att inte ha bollen i sin ägo förrän i 96:e minuten på Anfield när Gerrard ska avgöra med ett drömmål i vanlig CL-stil. Vi visste att Real Madrids försvarsspel hade blivit bättre och att man än mer än vid tidigare årgångar lagt stor prioritet vid att inte släppa in något mål på Bernabeu. Men framförallt visades det med all tänkbar tydlighet att Real Madrid har otroligt svårt att hota en motståndare som Liverpool med sitt långsamma sidledsrullande, kliniskt befriat från spelare som gör skillnaden på offensiv planhalva. Liverpool har världens bästa kollektiva försvarsspel som säkerligen framkallar stark stimuli hos zonförsvarets fader Bob Hougton. Vid intränande av zonförsvar brukar generalövningen vara att bollen spelas i sidled från spelare till spelare i långsam takt och sedan flytta laget efter bollens rörelse. Jag har själv genomlidit ett antal sådana träningar genom åren och vet hur effektivt man försvarar i slutet av dessa träningspass när spelet släpps fritt (passet efter så har hälften av spelarna glömt bort de). Jag vet också hur fantastiskt tacksamt det är att försvara sig mot spel där bollen går från vänster till höger genom alla centrala spelare för att sedan göra om proceduren i den omvända spelriktningen. Exakt detta präglade onsdagens match i stor utsträckning och ett Liverpool som perfektioniserat zonförsvaret åt upp alla anfallsförsök Madrid satte upp.
0-0 kändes mer och mer som ett acceptabelt resultat och stämde ganska bra överens med min vision över hur Real Madrid skulle kunna avancera i turneringen där stängda matcher avgörs via någon individuell prestation eller en tillfällighet. Det är på det sättet Chelsea, Milan, United och Liverpool alla tagit sig fram tidigare år och även om det skär i ett spanskt fotbollshjärta så måste man inse vikten av att behärska dessa tråkigare aspekter i spelet. Det går inte att showa sig fram på den här nivån utan melodin måste vara försvarsspelet i första rum och hoppas på lite välkommen flyt som knappast överöst klubben i europaspelet. Det var också det som hände i onsdags, men givetvis i Liverpools favör. En fast situation. Dålig markering. Pang. 0-1. Deja vu. Adíos Champions 2009. Eller? Ska vi ge upp nu?
I h*e heller! Det finns ingen anledning i världen att lämna in nu och vi behöver inte vara längre än en felstuds på Anfield från att utjämna det här. Säkert lär anfallsmöjligheterna se annorlunda ut i England där Liverpool med publiken i ryggen lär anfalla mer än vad som var fallet i onsdags, för mindre går ju inte anfalla. Att vi sedan måste hålla nollan på Anfield är en annan sak. Kort och gott så är det absolut ingen omöjlighet att rubba Liverpool men vad vi säkert kan konstatera är att någon Riberý, Kaká eller Benzema inte kommer representera Los Blancos. Namnfixering lider vi av, definitivt. Men den är mer befogad än någon gång tidigare då det inte hur man än förhåller sig till laget kan bortses ifrån behovet av att tillföra laget spetskvalitet på två-tre positioner om Real Madrid ska ha de rätta förutsättningar att utmana på det sätt som anslår klubben. Förhoppningsvis blir spelarmaterialet bättre efter sommaren men nu återstår tre månader av denna säsong där vi inte kan göra mer än att hoppas att vi kan utnyttja möjligheten att slå ur underläge.
Väldigt få tror att Real Madrid har någon chans kvar att slå ut "omöjliga" Liverpool från "omöjliga" England ur Champions League och att vi Madridistas får följa resten av turneringen med neutrala ögon, som vanligt. Jag kan inte påstå att jag är överdrivet optimistisk heller, men visst har vi en chans. Liverpool kommer vara lika bra på att försvara sig och Madrid måste med andra ord bli bättre på att attackera för en upprepning av onsdagens insats kommer inte skrämma Carragher & co. Real Madrid måste spela snabbare, rakare och våga mer i alla delar av spelet. Arjen Robben och Gonzalo Higuaín måste kliva fram och lyckas individuellt och dessutom tror jag att Wesley Sneijder måste spela från start och att han kan trolla fram EM-formen igen. Med Sneijder får vi ett nytt vapen och kan hota centralt i planen vilket inte blir fallet med 4-4-2 med Gago och Lass. Jag vill behålla dessa som pivotes och jag vill behålla Robben och Marcelo på kanterna. Sedan tycker jag Sneijder ska få spela i sin favoritroll bakom en forward så vi ger honom bästa förutsättningar att lyckas. Sneijder har inte varit bra på mycket länge men i mina ögon måste han ändå spela om det ska finnas någon chans till ett mer konstruktivt anfallsspel. Troligen ligger Marcelo närmast till hands för en bänkplats om Sneijder ska rymmas i laget då jag har svårt att se någon av Higuaín eller Raúl bli bänkade. Som kompromiss med Juande kan jag dock se två andra lösningar. Vill Juande tvunget behålla 4-4-2 uppställningen och köra Sneijder i den fria rollen till vänster så bör Marcelo spelas som vänsterback, med Gago och Lass som block i mitten måste det finnas utrymme att spela brassen. Den andra lösningen är 4-2-3-1 där Higuaín går ner och spelar på en ytterplats med Raúl ensam i anfallet.
Nu gäller det att bibehålla segerraden i ligan för att sedan åka till England och göra säsongens match, då kan det gå. Liverpool är inget märkvärdigt lag i offensiven, även med Gerrard på planen, men de är ett kollektiv som nästan aldrig går bort sig. Kanske kan Fru Fortuna skina lite över Real Madrid och skänka alla oss fans lite glädje. För glädje är vad jag skulle känna och inte den äckliga, förbannade skadeglädjen som många Pool-supportrar och andra Englands-entusiaster visade mig i onsdags. Det är komiskt hur så många människor verkar hata andra lag så fruktansvärt mycket mer än vad de älskar sitt eget. Jag älskar mitt Madrid och lagom till avspark om elva dagar så sitter jag säkert fullproppad med självförtroende och fullständig segeroptimism. Om inte så kommer det ju alltid en ny säsong och nya åttondelsfinaler där jag alldeles säkert kommer sitta och med en orubblig tro på att Real Madrid ska vinna...