Gästkrönikan: Den halvdåliga legenden
Jag tror att det var Florentino Perez som sa att ”Raúl spelar fotboll som att han har levt tre-fyra liv”.
Han har egentligen aldrig varit bra på någonting, och på senare år så har han inte ens producerat mål. Han är killen som inte är lika snabb som Robben, lika teknisk som Cristiano Ronaldo, lika målfarlig som Ruud eller lika stark som Diarra. Men ändå så kommer man att minnas Raúl González Blanco om 500 år.
Raúl är för mig och alla andra som håller Real Madrid varmt om hjärtat, synonymen till lojalitet, fokus, professionalism och romantik inom fotbollen.
Jag är en av dom som alltid älskat Raúl, oavsett hur han är på matchen eller om han blir utbytt i den 65:e minuten. Alltid samma sak, av med bindeln, spring till Iker, applådera medan du är på väg ut, klappa om tränaren.
När Real Madrid för några år sedan hade Galacticos-eran jublade jag, jag jublade för att Raúl ska spela med spelare som Ronaldo, Figo, Beckham, Zizou och Carlos. Jag jublade för den fantastiska fotbollen laget presterade. När man pratar om fotboll idag som 17-årig grabb så är valet av favoritspelare självklara, Messi, Ronaldo, Zlatan, Ronaldinho. Helt fenomenala fotbollsspelare alla fyra, men kan någon av dom hålla kontinuerligt i tio säsonger och ha en lägsta nivå som en romantisk spelare som Raul har hållit?
Den sistnämnde hade fyra år, nu är han slut.
För att förklara vad jag menar med romantik.
Man kan dela upp fotbollstyckande i två delar, Adidas och Nike.
Nikespelarna är ungdomarnas idoler, förebilder och oftast bäst i världen i några få år. Med en högsta nivå som slutar vid månen och en lägsta nivå om slutar med nummer 80 och övervikt i Milan. Messi, Ronaldinho, Robinho, Cristiano Ronaldo och Zlatan.
Adidasspelarna är enligt mig, romantikens spelare. De som inte är blixtsnabba och supertekniska (överstegsfinter, rabonas och klackar). Teknik för dessa spelare, där Raúl ingår, är mottagning, spelförståelse och att ta med moment som gör att varje klubb kan förlita sig på de under en lång period. Gerrard, Zidane och Beckham är några sådana, som inte är blixtsnabba men några utav de bästa genom tiderna.
Jag tror att det var Florentino Perez som sa att ”Raúl spelar fotboll som att han har levt tre-fyra liv”.
Med det menade han koncentrationen och det vi andra inte får se, avsluten på träning och hur han tar sig ann alla uppgifter.
När vi nu börjar närma oss slutskedet i hans karriär och blickar tillbaka på den så hittar vi ett facit med mål som är skrämmande i Real Madrid och landslaget. Men jag kan inte låta bli att förvånas och bli förbannad för hur media och speciellt vissa ”Madridsupportrar” behandlat vår ikon. Det är samma sak med Guti, hur kan man tala illa om en spelare som spelat så länge och suttit på bänken för en sådan som Zidane, han har alltid kört på och gett Real Madrid en dimension som de aldrig haft utan honom. Men en krönika om Guti kommer, detta handlar om den absolut störste.
Jag är glad att jag, med snart 23 år på nacken, börjar bli gammal och tänker på detta vis, att jag förstår vad Raúl är för något och vad han alltid kommer vara.
Det är skönt att bli gammal ibland.
I skrivande stund är vi några timmar ifrån Liverpool – Real Madrid i en avgörande CL 8-del. Jag är inte orolig, jag är orolig att ni tjatar på Raúl. Jag är orolig att du som läser inte förstår. Real Madrid kommer att finnas kvar 2012, men det kommer inte han med det blöta håret och igentejpat ögonbryn att vara på världens arenor.
Hala Madrid!