Krönika: Bekännelsen
"Jag gjorde idag någonting som jag aldrig tidigare hade drömt om, jag gjorde någonting som jag aldrig i mitt liv gjort och jag gjorde någonting som jag hoppas aldrig mer behöva göra. "
Förlåt fader ty jag har syndat, eller som filmstjärnorna oftast säger på filmer "forgive me father for i have committed a sin".
Jag gjorde idag någonting som jag aldrig tidigare hade drömt om, jag gjorde någonting som jag aldrig i mitt liv gjort och jag gjorde någonting som jag hoppas aldrig mer behöva göra.
Undertecknat tänker inte skriva någon utförlig matchrapport då det är en av kollegorna som kommer ta ansvar för det. Jag tänker inte skriva om hur målen trillade in titt som tätt bakom Casillas och jag kommer inte dela ut några kängor till någon spelare. Det kommer mina kollegor säkert ta hand om på ett bra sätt.
Det var idag, dagen då Real Madrid skulle passera Barcelona. Det var idag jag och många andra Real Madrid-supportrar skulle få upprättelse och det var idag jag äntligen skulle få se mitt kära lag komma närmare titeln. Under en hel vecka har jag gått runt och varit nervös för denna match, en match som jag sannorligen inte kommer att glömma (om jag mot all förmodan skulle göra det, så skulle nog mina vänner till Barcelona-supportrar att påminna mig om resultatet)
Under flera månader har jag målat upp bilderna av ett Real Madrid som skulle komma och segra i Madrid. En bild som skulle innehålla många Real Madrid-spelare i glädje och harmoni. Slutresultatet visade allt annat än glädje och harmoni. Real Madrid blev utspelade och det känns inte bra att skriva det, men det är sanningen. Laget klarade inte av Barcelona som visade varför de kommer göra över hundra mål i ligan.
Jag satt och reflekterade till 0-3 förlusten och fick se många liknande drag från de två olika Real Madrid-lagen. Det ska dock tilläggas att ”nutidens Real Madrid” ändå kunde skapa någonting gentemot det truppen som förlorade med 0-3. Men spelarna såg allt för slöa ut och Barcelona-spelarna trollade nästan bort försvararna på något sätt.
Iker sa det bäst innan matchen, jag är inte rädd för Eto’o eller Messi, det är Xavi som vi måste få bort menade han. Jag var rädd om att Xavi och Iniesta skulle ha en bra dag på jobbet, vilket de även hade. Lassana och Gago vägde för tunt gentemot dessa två, även om Lassana gjorde en stormatch (trots sitt klantiga agerande vid 1-3) Det blev för jobbigt för hela Madrids-försvar när Iniesta och Xavi kom rätt. Men det var ju inte det denna artikel skulle handla om, så nog om det. Istället går vi in på någonting annat..
Då har vi kommit fram till synden, synden som jag gjort ikväll och som jag hoppas att folk förlåter mig för. Efter matchen då Real Madrid blivit utklassade på sin egna hemmaplan med tennissiffror, gick jag fram till min bror som är en Barcelona-supporter och räckte fram handen. Det kändes svårt att säga det, men till slut kom det fram.
”Grattis” var ordet som halkade ur munnen. Jag hade aldrig trott i mitt liv att jag skulle få säga grattis till en Barcelona-supporter, jag trodde aldrig att jag skulle gratulera Barcelona för hur de spelat på Santiago Bernabéu. Jag var inte en av de som applåderade åt Ronaldinho och det Barcelona-laget. Men jag kan inte blunda för dagens Barcelona, de är värdiga mästare ifall inte något mirakel skulle ske.
Resultatet har jag inte ens skrivit om, men det lär jag ändå få höra varje dag under en lång, lång tid. Jag räcker härmed symboliskt ut handen, precis som jag gjorde till min bror och gratulerar er. Någonting jag hoppas att jag aldrig mer ska göra.
