Krönika: Mötet mellan två skilda världar
"Bortom fotbollens gränser hette det i min förra krönika (fortfarande lika tacksam över de fina kommentarerna) och jag tänker fortsätta på samma spår i denna krönika. Det viktiga är inte ibland vad som händer ute på plan utan vad som sker runt kring var och en."
Jag vill att du blundar ögonen och föreställer dig den mest underbara plats som finns på jorden. Det spelar ingen roll vad du gör eller vart du befinner dig, om du är ute på plan, vid datorn, på soffan eller ligger i sängen. Blunda och blicka fram mot en plats som du finner som den mest underbara. En resa, den bästa resan. Jag ska ta med dig på en annorlunda resa, som kanske inte direkt handlar om den mest harmoniska och underbara plats på denna planet. En resa som berör ett möte mellan två skilda världar men som på grund av en anledning inte var så olika, trots allt.
Bortom fotbollens gränser hette det i min förra krönika (fortfarande lika tacksam över de fina kommentarerna) och jag tänker fortsätta på samma spår i denna krönika. Det viktiga är inte ibland vad som händer ute på plan utan vad som sker runt kring var och en.
Den här resan utspelade sig utomlands och inte i Sverige. En resa som utspelade sig långt bortom Nordens-gränser långt från det (jämfört med många andra länder) ”oskyldiga och harmoniska" Sverige. Varför jag delar med mig denna resa beror på att jag insett att jag under denna säsong överreagerat. Undertecknat har lagt sin ilska på fel saker och nu när säsongen snart är över är det dags att berätta någonting som väcker riktiga känslor, känslor som inte utspelar sig på en fotbollsplan.
För några år sedan blickade jag fram emot skolavslutningen i nian och starten på ännu en sommar. Vad jag inte visste var att jag den sommaren skulle ta och göra en resa, en resa in i det förflutna och in i de mörkaste och mest farligaste kvarteren i världen. Jag var väldigt ung, kan jag min matematik var jag vid det året fjorton år gammal och skulle fylla femton. En tonåring som inväntade ännu en sommar med högtokig fotboll ute med kompisarna. En tonåring som fick se sitt Real Madrid schabla bort alla tre titlar som klubben hade siktet inställt på och det var ännu en säsong som bara skulle glömmas bort.
Vad jag inte visste om var att jag skulle åka bort under en månad. En månad med min familj i en zon som jag idag aldrig skulle åka tillbaka till. Vi lämnade Sverige den sjunde juni och efter många timmar var vi framme vid destinationen, ett land som heter Irak. Där var jag sommaren 04, i ett land som var en del av mitt förflutna men som jag aldrig hade närvarat vid av förklarliga skäl. Där stod jag på en gata i Bagdad, iklädd med en Real Madrid-tröja första dagen och kände inte igen någon.
Jag hade tappat förståndet om jag inte fick något socialt umgänge. Inom tid lärde jag dock lära känna två grabbar som var i min ålder. Anledningen till varför de kom och pratade med mig var för att jag just hade på mig min Madrid-tröja. De kom fram till mig och började prata ”hejar du på Real Madrid?”. Undertecknat försökte först ignorera de då bilder kom upp om hur dåligt Real Madrid spelade. Men tanken vid en hel månad sittandes i Irak med päronen utan att ha personer i sin ålder vid sidan, gjorde att jag pratade med dessa två. Vi började snacka och de var faktiskt två grabbar som hade fötterna på jorden, två irakier som bodde i det krigsdrabbade landet men som pratade om mycket annat än just det, krig. Två grabbar vars kärlek till Barcelona samt Valencia var gigantiskt, de följde sina lag precis som vilken svensk, spanjor m.m. hade gjort.
De här två grabbarna visade mig faktiskt runt i landet där det bland annat fanns fotbolls-tröjor och internetcaféer. På dessa internetcaféer satt vi under timmar nästan varje dag och bara tittade på allt som hade med fotboll att göra. Vi tittade på målen från Real Madrid, Barcelona och Valencia. Vi hann titta på en hel del fotbolls-klipp och under de timmarna glömde jag bort vart jag var. Det kunde lika gärna ha varit Sverige, känslan av kriget var borta.
Vi hade kul och jag var en överlycklig fjortonåring som faktiskt kunde ha kul, i Irak av alla ställen. Jag var inte längre rädd för att vara i Irak även om man på nätterna fick känslan av att det var fyrverkerier som åkte upp i den mörka himlen. Fotbollen och La Liga fick mig att få kontakt med två för mig helt främmande människor. Fotbollen fick två helt skilda världar att mötas. Två skilda världar som på ett sät ändå inte var olika, kärleken för fotbollen och La Liga var den samma.
Saker och ting kom att förvärras i Bagdad och läget blev mer spänt. Det slutade med att jag och min familj lämnade staden och landet några dagar tidigare än väntat. Vi åkte mitt under en natt och jag hann aldrig säga adjö till mina två vänner som befann sig kvar i Irak, deras hem. Jag önskar att jag kunde tacka dem, för deras goda hjärtan och för att de visade mig att sann fotbollskärlek finns överallt på planeten.
Nu snart fem år senare har läget i Irak inte blivit lugnare. Fortfarande hör och läser många om människor som dör där varje dag på grund av kaoset. Varje gång jag läser eller hör om nya döda kommer jag att tänka på mina två vänner som jag hoppas minns mig. Jag hoppas de finns vid liv och jag hoppas att vi någondag på något sätt kan ses igen och diskutera La Liga igen. Det är inte bara Irak utan många andra länder som har det svårt idag och det är säkert många som inte har kontakt med nära och kära.
En resa som inte var vacker i synen, men som väckte känslor i hjärtat. Den bästa resan.
