Krönika: Vår kärlek har fått smycken vi enbart kunnat drömma om
Pojken som aldrig sneglat åt grannflickan, han dåren som följt efter denna taniga tjej som långsamt seglat iväg bort mot kloakön där ute, förbi och över bermuda-triangeln gång på gång på gång. Denna unge pojke har stått vid sin strand, låtit känna denna förlust tillika smärta och när tavernan långsamt övergets och släckts ned återgår han hem och trots idel nederlag ägnar denna lojala pojke inte en blick åt andra flickor som trånar och ber om uppmärksamhet. Ty dennes kärlek är trogen. Ingen äger makten eller redskapen att förflytta dennes kärlek
Genom vårt sparsamma lilla ljusfält har vi blivit vittne till något stort. Vår dam, vår kärlek har fått smycken vi enbart kunnat drömma om.
Studerar vi vår omgivning känns den slät och tom, liksom som om vår kärlek rest sig och återtagit all respekt.
Real Madrid behåller likväl sina legender, och därmed hålls vår dam intakt, dess förklädnad, dess ärelystna ansikte speglar sig som aldrig förr. Men se, se närmare min vän!
Den har blivit försedd med glitter och glamour, vår skuta upptar nya vägar. Letar nya framgångar.
En verklig drömmare har med hjälp av sin lätt naiva och ståndaktiga tro blivit försedd med två garantier – 1. Den släpper aldrig sitt kall och sin föreställning om målet och den vakar över sin omgivning, skådar omvärlden om än med ett ytterst drömskt uttryck. 2. Tiden förblir ofarlig, eftersom den är icke inräknad som en motståndare, mer som en naturlig sträcka, en sträcka vilket för drömmaren till målet. Varför han också kan lita på sin vilja och hålla kvar vid sin dam.
Vår obotliga kärlek till klubben betalar sig. Det är sant det dem säger att i nederlaget finns ett pris vi bör uppskatta. Att vi förankrat vårt välbehag i Reals framgång har för oss varit en ytterst naturlig följd, eftersom vi har blivit förkunnade om att det inte går att ta några genvägar.
Vi är fångar, vi är tvungna att delvis låta Real Madrid få styra vår dagliga sinnestämning. Vakten går icke att lura, och skulle vi lyckas kan vi konstatera detta; Att vi längre inte hyser några känslor och därmed med gott mod kan gå åt varsitt håll.
Pojken som aldrig sneglat åt grannflickan, han dåren som följt efter denna taniga tjej som långsamt seglat iväg bort mot kloakön där ute, förbi och över bermuda-trianglen gång på gång på gång. Denna unge pojke har stått vid sin strand, låtit känna denna förlust tillika smärta och när tavernan långsamt övergets och släckts ned återgår han hem och trots idel nederlag ägnar denna lojala pojke inte en blick åt andra flickor som trånar och ber om uppmärksamhet.
Ty dennes kärlek är trogen. Ingen äger makten eller redskapen att förflytta dennes kärlek.
Real Madrid går in i ännu en portal, och ännu har ingen lyckats skriva en sann roman om framtiden. Men för första gången har vi blivit försedda med ledtrådar – Vårt lag liknar inget annat. Våra legender lever kvar i vår dröm (bortsett hjälten Salgado som vi nu i dagarna fått vinka av) och eftersom detta nya lagbygge är uppbackat av en anrik, grandios historia är jag icke orolig.
Vi har blivit förkunnade om det skadliga i att bygga ett lag med stjärnor som inte nödvändigtvis ser till laget utan i sin självupptagenhet glömmer bort klubben.
Denna gång är inte en tröttsam repris, vi kommer snabbt att se när någon drabbats av hybris och jag är tämligen övertygad om att denna individ genast får en biljett ut från huvudstaden.
Vi har nu en framtid värdig vår väntan.
Så njut, detta är vårt berömda pris.
Vi tar gemensamt del av detta.
Halá Madrid!