Krönika: Granero, vår egna talang
Det snackas om de stora stjärnorna som tar klivet in i La Liga-fotbollen. Det snackas om Cristiano Ronaldo, det snackas och Kaka och det snackas om Zlatan Ibrahimovic. Men det är sällan det snackas om de värvningar som betyder något så mycket mer än stjärnglans och dyra prislappar.
När jag var liten liten imponerade man på sina kompisar genom att säga att “min pappa är starkare än din”. Idag är det som om folk i fotbollsvärlden försöker mäta sig med en genom att säga att “mitt lag har fler egna talanger än ditt”. Och då, i en tid där lags storhet jämförs på detta sätt, trär Real Madrid på sig guldbyxorna och halar upp sedel efter sedel för spelare som redan är välutvecklade fotbollsstjärnor. Men det räcker inte. Publiken på Bernabeus läktare törstar inte bara efter storstjärnor, utan man vill desperat se spelare från Canteran som lyfts upp och lyckas i A-laget.
Exempel: Barcelona vann Champions League tidigare i våras med en startelva bestående av bland annat sju spelare med någon form av koppling till ungdomsakademin. På bänken satt ytterliggare tre. Vad ska man säga? Imponerande, inget snack om saken. Det är inget annat än ett kvitto på att man lyckats bra med att utveckla sina talanger borta i Katalonien.
Detta i jämförelse med Real Madrid som under se senaste åren enbart haft tre spelare som frekvent figurerat i startelvan med koppling till de egna leden: Casillas, Raul och Guti. På plan och på bänken har vi emellanåt haft Miguel Torres och från stund till stund namn som Soldado, Portillo och Balboa.
Och det är just det här som har fått Real Madrid-fansen att plocka fram sina vita näsdukar och skrika åt vår dåvarande president att satsa på våra egna ”canteranos”, att ge chansen till dem som är Real Madrid i grunden. Förståeligt? Javisst. Förra säsongens Real Madrid med massor av fräsiga, dyra namn nådde ju trots allt inget annat än botten (botten som alltså är lika med tvåa i La Liga och åttondelsfinal i turneringen som är packad med världens bästa lag).
Så nu har en ny era inletts och en ny hord stora namn har anlänt till klubben - mot, inte helt otippat, inget fans förtvivlan. Men det är inte en av dessa jag tror kommer vinna publikens hjärtans mest. Utan det tror jag en spelare som det knappt pratats om kommer att göra. En spelare som har gått igenom ungdomsleden (plus två säsongers ”lån” till Getafe). En spelare som jämfört med Cristiano Ronaldo, som presenterades inför runt 80 000 åskådare, inte har fått en officiell presentation över huvud taget. Men ändå har han lyckats presentera sig på egen hand alldeles utmärkt.
För ”El Pirate”, Esteban Granero, har under den speltid han fått hittills under försäsongen visat att han inte tänker nöja sig med någon bänkplats i år. Han gör mål, han smeker in perfekta hörnor, han skjuter, han tar helt enkelt för sig. Att få bära det vita stället inför tiotusentals supportrar på Santiago Bernabeu har varit en dröm för Granero sedan barnsben. Man skulle kunna tro att en spelare med en sådan dröm nöjer sig när han nått målet, men när ”El Pirate” drar på sig ögonlappen, laddar revolvern och kliver ut på planen agerar han som om han spelar för ett nytt kontrakt varje gång han rör bollen.
Det är därför han redan är och kommer att förbli älskad av våra kräsna fans - hjärtat, slitet, inställningen. Vill Granero förpassa Kaká, Ronaldo eller Arjen Robben till bänken krävs enorma prestationer i match efter match och vi har redan sett att kapacitet till detta finns så det räcker hos den 22-årige Madrid-sonen.
Han själv och hela den övriga truppen är medvetna om att Real Madrid-skeppet kommer segla vidare utan dem som inte gör sitt yttersta för laget. Fotbollshavet är stort och djupt, och att behöva ta det sista klivet ut på plankan vill varken Esteban eller någon annan göra.
Men jag tror inte vi behöver vara oroliga för ”El Pirate” så länge vi kan höra publiken på Bernabeu skrika: ”Granero! Granero! Granero!”
