Krönika: Ett spanskt hjärtas syn på världens bästa ligor
"En gråmulen, regnig lördagseftermiddag förmultnar din dag. På tv är den enda sändningen som du finner sevärd, en drabbning på Stamford Bridge som äger rum mellan topplaget Chelsea och mittenplacerade Stoke."
Likt två brinnande kometer som i ett oändligt kretslopp legat sida vid sida, har likaså La liga och Premier League ständigt tampats för att ligga först i vad som kan kallas Europas främsta. Är det nu så att den spanska ligan äntligen brinner starkast i år?
I ett antal år nu har den ärofyllda titeln, världens bästa liga, stått och pendlat mellan den spanska, och engelska representanten. Som jag hoppas att de flesta fotbollsälskare redan har märkt, räcker den italienska ligan inte riktigt till längre. Och några andra länder har aldrig ens varit i närheten av att blanda sig in i striden.
Åter till frågan som under åren ställt till med ett oräkneligt antal heta diskussioner mellan mig och mina vänner. En fråga, som jag med råge är övertygad om, ständigt alstrar debatter och oenigheter bland alla fotbollsintresserade umgängen ute i Europa. Vilken liga är egentligen bäst?
Man kan till att börja med ställa sig frågan, vad syftar man egentligen på när man yttrar ordet “bäst” i detta sammanhang? Framgångsrik ute i Europa? Största stjärnorna? Flest anhängare? Vackrast spel? Ja svaren är många och jag får en stark känsla av att synonymerna för ordet “bäst” varierar i största allmänhet från person till person. Jag ska nu ta tillfället i akt och utnyttja den tryckfrihet som vi har i Sverige och mönstra fram de åsikter och funderingar som jag har kring detta ämne.
En tidig, svensk försommardag i juni, fylld med fåglarnas glättiga morgonhymn, vackert ackompanjerad av vindens lugnande sus, och som tillsammans med solen har väckt, välkomnat dig till denna underbara dag, denna 11 juni. Endast några bräddgrader västerut är det dock ett helt annat välkomnande som våra kära engelsmän får erfara. Deras sol hade nämligen släckts, till ett pris på 94 spanska, Madridstämplade euro. Det var dock inte det enda som hann äga rum denna underbara sommarvecka. Endast tre dagar tidigare hade Italien varit med och bevittnat ett stjärnfall på deras håglösa natthimmel. Självklart var det Kaká och Ronaldo som var huvudpersonerna under den varma juniveckan.
En gråmulen, regnig lördagseftermiddag förmultnar din dag. På tv är den enda sändningen som du finner sevärd, en drabbning på Stamford Bridge som äger rum mellan topplaget Chelsea och mittenplacerade Stoke. Ett medelmåttigt lag som kommit till “The Blues” hemmaplan med endast en sak i tanke: Att kriga, slita, förstöra så mycket som möjligt, kasta några långa inkast och sedan, kanske återvända hem med en pinne, framför ögonen på 40 000 åskådare på plats. Det är inte många glidtacklingar eller tjongbollar som hinner ske förrän du sakta men säkert somnar in och lämnar din gråa omgivning för en stund. Blott några timmar senare vaknar du upp till en förtrollande solnedgång, som färgat himmeln i en rosalila nyans, likt en tavla, målad av den skickligaste konstnären jorden skådat. På tv har kvällsmatchen mellan Real Madrid, och mittenlaget Athletic Bilbao startat där bortalaget från Baskien satsar på att, framför ögonen på 80 000 spanjorer, bjuda publiken på så fin fotboll som möjligt, för att sedan, med huvudet högt och bröstet fram, vandra hemåt med en belåten trepoängare. För en kort sekund slår tanken dig att du fortfarande drömmer. Med ett litet leende på läpparna, känner du hur ditt sinne, i takt med omgivningen fylls till liv, innan du höjer volymen och fortsätter att följa drabbningen.
Men vem är jag att bestämma? Jag är ingen Glenn Strömberg, ingen Jens Fjellström, inte varken någon Kåmark eller Wenström och jag är verkligen inte någon Patrick Ekwall. Utan jag är kort och gott en vanlig göteborgare, som med spanska, marängfärgade ögon uttrycker mina yngliga åsikter i vem, vilka och vad som egentligen är bäst.
