Vi ses på San Siro
Sittandes framför teven bredvid en Milanfanatiker, med energidricka rinnandes i ådrorna infinner man sig plötsligt på en vild cirkus med allt från sönderslagna fjärrkontroller till mer abstrakta företeelser som svordomar, skrik, förbannelser och liknande.
Tankar är vid särskilda tillfällen totala offer för det känslomässiga tillståndet. Hjärtrytmen är det som egentligen styr hela själen och hela dess ande under tillfällen som är laddade med starka och primitiva känslor. Ni förstår alldeles säkert vart detta ämne leder till.
Sittandes framför teven bredvid en Milanfanatiker, med energidricka rinnandes i ådrorna infinner man sig plötsligt på en vild cirkus med allt från sönderslagna fjärrkontroller till mer abstrakta företeelser som svordomar, skrik, förbannelser och liknande.
På något besynnerligt sätt är det faktiskt fördelaktigt att se sitt lag besegras av ett hittills mediokert Milan(!) med motståndarlagets anhängare på soffan bredvid. Som protagonist, vilket man gör sig själv till, är man efter en sådan förlust med sådana omständigheter, helt utblottad. Den vita flaggan är då hissad till toppen av flaggstången, vilket i sin tur hjälper att enklare acceptera det som hänt, snarare än att ligga i sängen och nästan neurotiskt älta förlusten. Följaktligen kan man snabbare återhämta sig litet och göra en snäppet objektivare bedömning av det hela.
Laget då…
Även om det är oundvikligt att nämna, väljer jag att ignorera faktumet att C.Ronaldo saknades framåt, eftersom det finns tillräckligt många andra spelare av världsklass som bör kunna avgöra matcher.
Hur i hela friden, undrar jag då rent ut sagt, ska vi kunna vinna de stora titlarna med ett så labilt och icke-fungerande försvarsspel och ett stundtals sådant underpresterande av de stora stjärnorna? Varför blir man så nonchalant under dessa stormatcher och varför byter inte Pellegrini ut en Kaká som inte vill spela mot det lag han fortfarande har i sitt hjärta? Varför kommer inte Higuaín in och spelar? Hur kan man låta Pirlo, med sin välkända förmåga till skott, att skjuta helt fritt utan någon som helst press?
Ikväll var det inte långt ifrån att Real blev resultatmässigt förnedrade, med tanke på att Milan hade ett mål felaktigt bortdömt samtidigt som (detta är aningen svagt, men nämnvärt) Reals första mål nästan helt var Didas förtjänst, förutom att Raúl var där han behövde vara. Att Casillas fullständigt missbedömer situationen när Pato kommer löpandes och plötsligt är fri med buren, gör inte något bättre. Att Marcelo fortsätter att visa hur långt ner han har potential till att sjunka kvalitetsmässigt defensivt, gör heller inte något bättre. Att man inte, med sådana skickliga spelare offensivt, tänker på att utnyttja det fuktiga gräset med att skjuta utifrån (med ett undantag), gör inte något bättre. Insatsen i helhet sätter inte laget i någon bra position utan snarare i ett läge där relativt alerta åtgärder kräves för att förbättra sig.
Vi vet dock att i allt detta fasansfulla finns något positivt att peka ut. Därför vill jag först och främst applådera för underbarnet Alexandre Pato, för sin insats ikväll och sedan, med hela mitt hjärta, prisa två spelare iklädda den vita dressen.
Royston Drenthe och Raúl Gonzalez Blanco. Mer än det sager jag inte.
Detta tillägnar jag Besmir Vinca, 19 år och Milansupporter. Det var han som satt bredvid mig och det var han som gick med på överenskommelsen att öga mot öga, skaka hand efter matchen, vad som än skulle hända.
Vi ses på San Siro min vän.
Hala Madrid!
