Lagbanner
Krönika: Det var då, nu är nu
Det är dags att visa vad vi går för!

Krönika: Det var då, nu är nu

Datumet är 2:a maj. Året är 2009. Scenen är den spanska puben Camino i London.

Jag har precis beställt in min tredje öl för kvällen. Det känns som om att en slakt av blaugrana skulle bli så mycket mer njutbar med några promille i blodet. Det kunde till och med vara nödvändigt för att våga håna de tidigare så nöjda bakdelarna när domaren blåser av matchen, framförallt med tanke på att knivvåldet i London är högst i Europa och då krävs lite för att våga. Samtidigt skulle då också en (otänkbar) förlust, på något konstigt sätt bli mer lättsmält om jag redan var halvvägs till ett stadie innehållande pinsamma raggningsförsök, spottloskor i blåröda öl och ett vänligt men bestämt överanvändande av det ord på spanska jag kan överlägset bäst – ’puta’.

Så, dags för matchstart. Och vilken matchstart det var. Världens mest älskade lag att hata fullständigt pulvriserade Barca de första 2 minuterna. ’Det här smakar ju mumma’, tänkte jag stolt och drömde tillbaka till en viss 4-1 seger förra säsongen. 1-0 också, dra åt fan, ’jag kommer ju äga det här stället ikväll’, kände jag när jag sist av alla satte mig ner för att malligt gunga lite på min stol efter Higuains fullträff. Okej, en etta i målprotokollet kanske inte är så mycket i en Klassiker, där vi av erfarenhet vet att precis allt kan hända, men spelar man för ligaguldet där en seger skulle innebära att 11 av 12 pinnars försprång är inhämtade så släpper man faktiskt inte det. Framförallt inte mot Barca.

Ett möte med ärkerivalen är ju speciellt. Förlust går bort och vinna är allt. Det spelar ingen roll om det är Madrid mot Barcelona, Spanien mot Katalonien, äpplen mot päron, Coca Cola mot Pepsi, J.D mot Janitor (i Scrubs), elektriker mot rörmokare eller du mot din granne med en mycket finare gräsmatta, – att piska antagonisten är som att få orgasm, vinna på lotto och trycka i sig en fet Calzone på samma gång. Det är ren och skär lycka. För att inte tala om stolthet och ära.

Men den stoltheten och äran var ju som bortblåst efter den första baljan. De vita matchställen var inte längre vita. De såg lika gråa och dammiga ut som min farmors schottisskor. Och hon hade nog kunnat stå upp för alla maränger i världen bättre än vad våra hjältar gjorde denna kväll, trots att hon skulle glömma bort vart bollen hon nyss sparkat på tog vägen och behöva ta en toalettpaus efter varje anfall.

Barcaspelarna gjorde som de ville och de gjorde fansen på puben också. Jag har aldrig blivit så trakasserad i hela mitt liv. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Att gå därifrån var inte ett alternativ. Då skulle dem ju vinna dubbelt. Messi och de andra 9 killarna i Barca (Busquets räknas inte, han var som vanligt lika osynlig som… ja som Real-spelarna var helt enkelt) skulle vinna på planen, och mina spanska studentkompisar över mig på Camino.

Så vad gjorde jag då? Jo jag slängde igen locket på laptopen och grät en skvätt hemma i sängen istället. Ja för jag var ju aldrig på puben. Min kompis ringde en timme innan vi skulle mötas och ställde in. Och såhär i efterhand är det nog det skönaste samtalet jag någonsin fått.

Det stod 2-4, efter att Henry lirkat in sitt andra mål, när jag inte klarade mer. Det gjorde ont överallt. Det kändes som om jag fått ett kok stryk av en tuff kille i sexan när jag själv bara var ettagluttare. Och efter omgången blev jag ännu mer förnedrad. Han drog ner mina byxor så jag visade mina Spindelmannenkalsonger för alla läskiga tjejer, tog en bild med mobilen som han sen skrev ut och spred på skolan, och så avslutade han eländet med att leta fram en maffig snorkråka, rulla ihop den och skjuta in den i örat på mig. Och då var jag ändå ensam och instängd på mitt rum hela kvällen.

Det var en upplevelse jag aldrig vill vara med om igen. Nej, det får helt enkelt inte hända. Men på något sätt är jag inte heller orolig för samma sorts förödelse. ”Det bästa lag som någonsin skådats” (tydligen var Real Madrid anno tidigt 2000-tal så övermänskligt bra att ingen kunde se dem) kan få ett år att ha roligt på någon gång då och då. För alla vet att det inte finns någon själ på jorden som är så bra på att återvända från askan som den evigt vita marängens.

Christian Erikssonceriksson12@gmail.com2009-11-28 18:20:00
Author

Fler artiklar om Real Madrid