Lagbanner

Zidanes eller Pavónes – superstjärnor och lokal förankring skall leda till ännu större framgångar.

Florentino Peréz har sedan sitt tillträde kört en konsekvent och egensinnig värvningspolitik. Många har haft synpunkter, men framgångarna är odiskutabla. Jag har funderat på varför.

När Florentino Peréz kandiderade i Reals presidentval år 2000 såg jag det som ”en katastrof” om han skulle vinna. Han vann, naturligtvis, och har sedan dess köpt tre av de absolut största namnen i fotbollsvärlden. Samtliga dessa köp har jag benämnt vansinniga. Under flera veckor varje sommar har jag varit på Marcas hemsida varje dag och bett till de högre makter jag inte tror på att köpen ska gå ett helvete. I somras skrev jag ett längre meddelande till en ointresserad kompis och redogjorde för min Ronaldoångest och vikten av att INTE köpa VM:s skyttekung. Jag har haft fel varje gång…

Den uppmärksamme läsaren säger då: ”OK, Figo och Zidane har ju verkligen gjort nytta i Real, men Ronaldo har ju bara spelat en och en halv match. Han floppar säkert.” Jag säger ingenting om detta och jag är säker på att han aldrig blir lika bra igen som när han var 20. Men vilket sug han skapar! En svensk (!) TV-kanal ändrar sitt matchschema flera gånger och visar Real varje gång de spelar för att vara säkra på att inte missa hans debut. Över 100 000 Ronaldotröjor hade sålts innan han hade debuterat. Värvningen är tveklöst den som fått störst rubriker i fotbollsvärlden i sommar – då har ändå sådana som Nesta, Rivaldo, Cannavaro, Ferdinand, Riquelme och Crespo bytt klubbar. Miljontals småpojkar världen över som ännu inte hunnit skaffa sig ett favoritlag i Spanien eller Europa kommer att börja hålla på Real för att killen de såg avgöra VM-finalen spelar där. Och när man väl börjat hålla på ett lag slutar man sällan göra det.

Att dessa uppräknade faktorer dessutom ökar intresset från sponsorer att pumpa in resurser i klubben kan vilken internetskribent som helst räkna ut. Sagodebuten med mål efter en minut ändrar inte på detta i negativ mening precis. Men – och det är ett viktigt men – inget av detta (mer än supportrarna) är värt särskilt mycket om laget spelar dåligt och spelarna synbarligen inte trivs. Real Madrid spelar inte dåligt, det är mycket ovanligt med kritik från spelare och ledare mot någon annan i klubben, och spelarna verkar verkligen må bra. Kort sagt: Det funkar. Jag har mina idéer om varför det funkar.

När Peréz tillträdde såg han till att stoppa köpen av Diego Tristan och Robert Pires, istället köpte han Figo. Jag var vansinnig då. Tristan och Pires har sedan dess tagit sista steget till absolut världsklass i Deportivo respektive Arsenal. Men år 2000 var ingen av dem någon som bedömdes gå in i Reals förstaelva. Just dessa två har utvecklats men många som var på samma nivå då har inte gjort det. Att betala 150 miljoner för någon man hoppas ska bli en världsstjärna är en större chansning än att betala det dubbla för en som redan är det, eftersom mindre än en av fem som tippas bli riktigt stor faktiskt blir det. Real Madrid hade när Florentino tillträdde en tillräckligt bred trupp. Florentino insåg att den inte behövde breddas utan spetsas, och har konsekvent gjort detta.

Att det inte är lätt att få storstjärnor att funka som ett lag finns många bevis på. Att Figo och Zidane (och som det verkar även Ronaldo) så omedelbart anpassat sig till lagspelet beror förmodligen på att de inte tillåts vara storstjärnor. Perez har byggt upp en organisation med mycket tydlig historisk förankring vilket får nyförvärven att inse att trots två vunna guldbollar (vilket både Ronaldo och Zidane har, Figo har bara en) är klubben större än dem. Historien som världens genom tiderna mest framgångsrika klubb hjälper naturligtvis till men oerhört viktiga är också de tre enskilda personerna Vicente Del Bosque, Fernando Hierro och Raul Gonzalez.

Del Bosque gjorde 11 säsonger som spelare i Real Madrid, därefter har han jobbat med ungdomslagen. Han var huvudtränare under en kort period under 1994 och sågs definitivt som en temporär lösning när Toshack fick sparken 1999. Att Del Bosques lag den säsongen plockade hem Champions League gjorde jakten på en ny tränare överflödig och mannen med mustaschen sitter fortfarande kvar, flera tunga titlar senare. Förutom sitt uppenbara fotbollskunnande är Del Bosque stabil, han säger inga idiotiska grodor, och han skaffar sig inte ovänner. Han kombinerar detta med en självklar auktoritet som inte varit möjlig utan den långa bakgrunden i klubben. Jag är övertygad om att han – oavsett hur hans framtid i Real Madrid ser ut – inte kommer att nå några större framgångar som tränare för en annan klubb.

Fernando Hierro kom till Real Madrid på 80-talet. Han var med och vann ligan 1989-90, när ”la quinta del buitre”, en grupp egenfostrade storstjärnor, var tongivande i laget. Han är lagkapten och en obestridlig ledare på och utanför planen. Sportchefen Jorge Valdano, en annan före detta storspelare i klubben, har klargjort att man vill ha kvar Hierro så länge han fortsätter spela. Jag är övertygad om att han därefter får en annan post i klubben, om han så önskar.

Raul Gonzalez är klubbens ikon. Han är så oerhört stor i Madrid att Zidane eller Ronaldo aldrig kan bli klubbens mest populäre spelare. Sedan genombrottet som 17-åring har han tagit många steg på vägen mot att utmana Alfredo Di Stefano om posten som klubbens störste genom tiderna. Han är dessutom löjligt populär både bland spelare i och fans till rivaliserande klubbar. Det pratas om att han skall erbjudas ett livstidskontrakt som skall säkerställa att han aldrig någonsin lämnar klubben.

Dessa tre, en beslutsam tränare, en tydlig ledare, och en dyrkad superstjärna – alla tydligt identifierade med klubben Real Madrid – motverkar helt enkelt eventuella divalater en spelare kan tänkas ha när han är köpt som världens genom tiderna dyraste. Spelarna är stjärnor men underordnade gruppen, utan att det på något sätt hämmar deras kreativitet.

Läs krönikan del 2 här.

Max Persson2002-10-15 20:30:00

Fler artiklar om Real Madrid