SvenskaFans ser tillbaka: El Clásico, Camp Nou 16 mars 2002
Det finns fotbollsmatcher och så finns det fotbollsmatcher. Mötet mellan Barcelona och Real Madrid tillhör det senare. I våras var jag på plats i Katalonien.
Just på Nou Camp har Real Madrid haft sällsynt svårt genom åren. Säsongen 83/84 var senast det begav sig för ”Los Blancos” från huvudstaden. Snacket inför dessa matcher börjar ofta flera veckor innan själva matchen ska äga rum. I våras hade Göran Persson, Tony Blair och de andra höjdarna inom EU beslutat att lägga in ett så kallat toppmöte i Barcelona under samma helg som El Clásico skulle utspela sig. Var det måhända Spaniens regeringschef José Maria Aznar Lopez som inte ville missa matchen eller hade kanske Göran Persson tröttnat på sitt IFK Norrköping och ville se europeisk toppfotboll? Hur som helst så var det matchen som fick de stora tidningsrubrikerna dagarna innan. EU-toppmötet gavs notiser medan framsidorna dominerades av bilder på Zidane och Rivaldo.
Detta möte har kryddats upp ytterligare på senare år i och med Luis Figos övergång till Real. Med svenska ögon sett så var Barcelonas värvning av Patrik Andersson ytterligare en anledning till att se matchen. Nu fick kocken dock spara denna krydda till senare tillfällen då skador omöjliggjorde spel för dem båda.
Regnet hängde i luften denna lördagskväll. Biljetterna var slutsålda sedan veckor tillbaka men svartabörshajar gjorde det möjligt för oss turister att betala mycket pengar för att få se på fotboll. Det gjorde vi så gärna. Flera timmar innan matchstart var det fullt med folk utanför arenan. Den som besöker Nou Camp för första gången kommer inte att låta sig hänföras av dess yttre. Utifrån sett märker man inte att det är Europas största fotbollsarena man ska besöka. Nej, det är när man går upp för trapporna och till slut blickar ut över spelplanen som man blir knäsvag. Trots att Real Madrid var och är det lag som jag vill ska vinna dessa matcher så går det inte att bortse från den stämning som råder före, under och efter en match som denna. Strålkastarnas sken, de öronbedövande visslingarna när Madridlaget kommer in strax före hemmalaget samt kontrasten till detta när Barcelona till publikens glädje och sång äntrar planen. Denna beskrivning ger emellertid inte atmosfären på arenan rättvisa. För att fånga detta ögonblick till fullo skulle jag likt Pierre Aronnax behövt en Victor Hugos penna.
Och så till själva matchen. Med tanke på vad som komma skulle var våra platser på kortsidan utmärkta. I Real bildade Raul anfall tillsammans med Guti. Hemmalagets motsvarighet hette Saviola och Kluivert. När så domare Pérez Burrull (samme man som dömde matchen mellan Real Madrid och Real Sociedad i helgen) äntligen blåste igång matchen så skulle det inte dröja länge förrän han blåste av den. Efter fem minuters spel stannade spelet och mycket folk började samla sig runt Barcakeepern Bonanos mål. På samma kortsida satt vi med hjärtat i halsgropen utan att ha upptäckt vad som förorsakat kaoset. Var det kanske fel på målburen? Nej efter ett cirka tio minuter långt avbrott forslades ett par män bort av arenans säkerhetsvakter. Dessa män hade alltså hoppat in på planen och med medtagna handbojor förankrat sig själva i målburens stolpar. En ligist satt fast i vardera stolpe och ni må tro att publiken var rasande. När säkerhetsvakterna som behandlade busarna förundransvärt milt förde dem av planen så bokstavligt talat regnade det in föremål mot dessa spelförstörare. Folk kastade vad som fanns tillgängligt. Korvar, burkar, snusdosor (snusar de i Spanien?) och faktiskt även mobiltelefoner! Jag hade emellertid för långt avstånd ned till målet och gjorde den bedömningen att telefonen fick stanna i fickan. När detta var uppklarat tog spelet åter vid och det var ”Los Blancos” som skulle komma att ta kommandot. Zinedine Zidane fördelade perfekta bollar på Barcas planhalva där Madridlaget ”bet” sig fast. När man ser Zidane spela live så upptäcker man nya dimensioner i hans spel. Motståndarnas oerhörda respekt och hans sätt att styra ett helt lag. Nu var hela Reals mittfält lysande denna halvlek så det är inte bara Zidane som ska ha lovord.
Barcelona fick jaga väldigt mycket utan boll när Real rullade fram och tillbaka. Det var långa stunder spel mot ett mål och det skulle ge utdelning. I matchens trettioåttonde minut vinklade Zidane snyggt in ledningsmålet efter en fin framspelning av Coco. Helt rättvist med tanke på hur spelet sett ut. På stopptid gjorde Raul 2-0 till bortalaget men blev felaktigt? avvinkad för offside. Att Barcelona inte kunde fortsätta som de spelade i den första halvleken insåg de flesta på läktarplats. Det skreks många ord från åskådarna runt om kring mig men eftersom jag behärskar spanska väldigt dåligt så förstod jag ingenting. Tur var kanske det för det var säkert inga snälla ramsor som skreks åt Madridspelarna, domarna och annat folk som befann sig nere på planen.
I den andra halvleken fick publiken skäl att tänja på smilbanden betydligt fler gånger än i den första. Barca ryckte upp sig kraftigt och genom inhoppande Rochenback tog hemmalaget bitvis över spelet. En kvart in på den andra halvleken kvitterade Barcelona efter en tids press. Xavi sköt ett inte alltför märkvärdigt skott från tjugofem meter som ställde till stora problem för Cesar i Real Madrids mål. Kvitterat var det men nog får Cesar lastas för målet då skottet var allt annat än otagbart. Glädjerus, eufori och extas är ord vilka kan beskriva stora delar av publikens tillstånd efter målet. Mot slutet av matchen blev spelet väldigt ryckigt då domaren blåste på tok för mycket i sin pipa. Hemmalaget tilldelades många billiga frisparkar i farligt läge och publiken utbrast: RIVALDO, RIVALDO. Istället blev det målskytten Xavi som fick skjuta och han gjorde det riktigt bra. Ett skott träffade ribban och ett tvingade Cesar till en svettig räddning. Raul var också ytterst nära att ge gästerna ledningen när han fintade bort Christianval och därefter chippade bollen över Bonano i Barcas mål. Bollen tog dock i ribban och Raul blev inte matchhjälte. Matchens sista chans fick Zidane med en frispark i slutsekunderna. Den förpassade han i muren och 1-1 slutade matchen.
Såsom matchen utvecklade sig var nog båda lagen nöjda med ett oavgjort resultat. Bäst i Barca enligt mig var Xavi och Rochenback medan Zidane och Solari får högst betyg i det gästande laget. Egentligen är det inte resultatet som man tänker på i första hand när man ser matcher som denna på plats för första gången. Det finns så oerhört mycket detaljer att fästa blicken vid och när det sen spelas fotboll på absolut världsnivå så blir det inte mycket bättre. Den sega korven jag köpte i pausen smakade i och för sig inte perfekt men den kanske jag skulle slängt in på planen…
Det blev trångt när vi skulle ut och att hitta en taxi var stört omöjligt. Kanske är det inte så konstigt när etthundratusen människor, lika många som i en medelstor svensk stad släpps ut samtidigt på en väldigt liten yta!
BARCELONA: Bonano; Puyol, Christanval, Frank de Boer, Coco; Luis Enrique (Rochemback, 50), Xavi, Cocu; Rivaldo (Overmars, 78); Saviola, Kluivert.
REAL MADRID: César; Salgado, Hierro, Pavón, Roberto Carlos; Makelele, Helguera, Solari (McManaman, 90) Zidane; Raúl, Guti (Savio,82).
