Barca-Real, några reflektioner
Plattmatch, ett gäng dårar, en hjälte, och två canteror.
Jag skulle egentligen i min efterartikel jämföra Spaniens bäste anfallare Raul Gonzalez med Spaniens bäste back Carlos Puyol. Eftersom nyblivne pappan Raul gjorde en så extremt dålig match, där det enda han gjorde var att irritera Bonano att göra två dåliga utsparkar, känns det som om det analysen är onödig. Puyol var en av planens bästa spelare, kanske den allra bästa.
Puyol får betyget (på femgradig skala): FYRA uppseendeväckande övergångar.
Raul får (på samma skala): ETT ointresserat misslyckande.
*************************************
Att de i Barcapubliken som slänger in saker är idioter förstår väl alla utom deras president. Men stor heder till ovan nämnde Carlos Puyol. Inte bara för att han gick ut och talade med dem och försökte stoppa dem. Han visade dessutom tydligt sitt förakt och sin ilska inför de som försökte förstöra matchen. Det ska han ha all credit för.
************************************
Barcelona ska ha en eloge för att de i startelvan kunde ställa upp med fyra man som spelat i klubbens ungdomslag. Det är ganska få av toppklubbarna i Europa idag som har mer än någon enstaka egen eller nästan egen förmåga. En bra cantera är A och O.
************************************
Van Gaal anpassade tydligt sitt spelsystem efter hur motståndet såg ut. Med tanke på hur mycket bättre dagsform Barca hade var det nog tur att han inte brydde sig särskilt mycket om att vinna matchen.
************************************
Real Madrid använde i lördags SJU spelare som spelat i klubbens pojk- eller ungdomslag. Canteran regerar!
************************************
