Interkontinentalfinal – båda lagen har varit med förr
Eder skribent såg Reals motståndare spela Interkontinentalfinal 1979...
Svensk fotbolls största klubbframgång är när Malmö FF under säsongen 1978-79 tog sig ända till final i Europacupen. Man förlorade mot Nottingham Forest, vilka dock valde att tacka nej till att spela i Interkontinentalfinalen. Platsen gick då till de ljusblå, som ställdes mot Olimpia från Asuncion i Paraguay. Inte direkt det lag en nioåring med ljusblått hjärta har mest koll på, men som man säger – jag var där. Jag såg verkligen en Interkontinentalfinal spelas på Malmö Stadion. Inte minns jag mycket av matchen men jag behövde heller inte slå upp att den slutade 1-0 till sydamerikanerna. Returen i Paraguay förlorade MFF med 2-1, och inget svenskt lag lär någonsin få spela en sådan match igen.
Vad har då Malmö Stadion på en Realsite att göra? Jo, det är nämnda Olimpia som möter Real i tisdagens Interkontinentalfinal. Även Los Blancos har givetvis spelat sådana tidigare. Avgörandet mellan den europeiska och den sydamerikanska ettan instiftades 1960, dvs vi blev Europas första representanter. Peñarol från Uruguay stod för motståndet, efter 0-0 på bortaplan var det dags för retur på Bernabeu den 4 september. Real ställde upp med tio elftedelar av det lag som krossat Eintracht Frankfurt i Europacupfinalen några månader tidigare, öppnade hårt, och ledde med 3-0 efter nio minuter. Man defilerade sedan och vann till slut med 5-1. Puskas gjorde två mål, Di Stefano, Herrera och Gento ett var. Den första cupen var vit!
Sex år senare mötte vi återigen Peñarol i finalen, denna gång är det inte så mycket att orda om. Uruguayanerna vann båda mötena med 2-0 och fick alltså revansch.
Sedan följde som ni vet 32 år utan den finaste av europeiska bucklor innan den togs tillbaka en kväll i Amsterdam. Interkontinetalfinalen spelades nu (sedan 1980) i en enda match, i Tokyo, och brasilianska Vasco da Gama stod för motståndet. Vi tog ledningen på ett självmål i första halvlek, Juninho kvitterade för brassarna, innan det var dags för Raul Gonzalez. På en passning från Seedorf (om jag inte minns fel) bröt han sig genom och satte ett fantastiskt mål, som dessutom blev det avgörande. Raul blev också vald till matchens bäste spelare den gången. Våra senaste världsmästare ställde upp enligt följande: Ilgner, Panucci, Hierro, Sanchis, Sanz, Roberto Carlos, Seedorf, Redondo, Mijatovic, Raul, Savio.
Eftersom vi börjat få en vana att vinna Champions League var det snart – år 2000 - dags igen, denna gång mot argentinska Boca Juniors. Matchen stod 2-0 till Boca efter fem minuter, ytterligare fem minuter senare hade Roberto Carlos reducerat och dessutom lagt ett kanonskott i ribban, men sedan blev det inte mer. Argentinarna, ledda av en fullständigt lysande Juan Roman Riquelme, höll undan och tog Sydamerikas första inteckning i bucklan sedan 1993.
Även Olimpia har spelat final sedan de var i Malmö. 1990 fick man stryk av Milan med 3-0 i Tokyo. Båda lagen har alltså förlorat lika många finaler som de vunnit. På tisdag går Los Blancos upp på plus medan Olimpia får fortsätta att nöja sig med att de i alla fall en gång slagit det ena av mina två favoritlag i en Interkontinentalfinal.
