Hundra år av ensamhet, inför Real Madrid-Världslaget.
Välkomna till vår centenariomatch, välkomna till vår fest!
Hundra år, men av ensamhet? På vilket sätt vill jag anknyta den kanske största romanen skriven på spanska språket till Real Madrids match mot världslaget? Vill jag koppla ihop de drömska, surrealistiska historierna - fullkomligt omöjliga att förutse, med Zinedine Zidanes dribblingar? Nej, den här gången är det något annat jag tänker på, vi återkommer till det i slutet. Nu över till en annan Nobelpristagare:
I Harry Martinsons Vägen till Klockrike träffar vi den filosofiske luffaren Vägdamm. Hans livsfilosofi och fasta övertygelse är att allting var som det kunde vara. Hade det kunnat vara på något annat sätt så hade det också varit det. Med denna fatalistiska syn på tidernas, och fotbollens, förlopp var det alltså redan 1902 givet och bestämt att laget från Madrid skulle få en kunglig status, vinna fem raka Europacuptitlar strax efter seklets mitt, och vid samma sekels slut utses till århundradets bästa fotbollsklubb. Den förste valde presidenten, katalanen Juan Padros, hade knappast kunnat föreställa sig detta år 1902.
Med vår vän Vägdamms syn på världen var det också klart att den första landsomfattande ligan skulle spelas 1929 och att de blivande ärkerivalerna från Barcelona skulle vinna den. Det var klart att en före detta spelare vid namn Santiago Bernabeu skulle bli president, sitta i 35 år på posten, och leda klubben till de mest sagolika framgångar en fotbollsklubb haft. Barcelona skulle aldrig kunnat värva Alfredo Di Stefano, eftersom de om de kunde gjort det också hade gjort det. Istället hamnade han i Real Madrid och gjorde mål i alla fem Europacupfinalerna Real vann 1956-60. Även den sovjetiska invasionen i Ungern, som senare gjorde en fet föredetting vid namn Puskas till Realspelare, var förutbestämd liksom att Gento skulle spela vänsterytter i vitt i 18 år och vinna fler titlar än någon kunde räkna.
Det känns kanske skönt att tänka att det med luffarlogik inte var något att göra något åt de förlorade ligagulden på Teneriffa 1992 och 1993, liksom det var ofrånkomligt att Real Sociedad snuvade oss på guldet med ligans sista spark 1981. Skrivet innan var också att den störste av alla, Di Stefano, skulle komma tillbaka som manager, och introducera en samling hemmaskolade spelare i A-laget och att klubben med dessa egna förmågor som ryggrad skulle ta fem raka ligatitlar. I Vägdamms syn ser vi också att en av dessa egna förmågor, Manolo Sanchis, efter att de andra i hans Quinta del Buitre lagt skorna på hyllan skulle få lyfta Europacupbucklan 32 år efter senast. Och fram tonar, redan från början ofrånkomligt, lagom till hundraårsjubileet det största laget sedan 50-talet, med en handlingskraftig president, en framgångsrik tränare, och en samling spelare som blandar superstjärnestatus med lokal förankring.
Nu är jag, i olikhet med Vägdamm, bara fatalist vad gäller det förflutna. Det som har hänt har hänt och ingen kan ta ifrån Real Madrid att ha varit det mest framgångsrika laget i världen under sina första hundra år. Det kunde ha gått på ett annat sätt, men det gjorde det inte, och resultatet ses lämpligen i klubbens prisskåp. Inget säger att Los Blancos kommer att dominera nästa hundra år, även om inget säger motsatsen heller, men förutbestämt är det inte – lika lite som alla våra titlar var förutbestämda när klubben spelade sin första match 1902. För att vara med i resonemanget måste ledningen, klubben, spelarna och fansen fortsätta att verkligen vilja vara bäst. Det verkar som ambitionen finns.
************************************************************
Tillbaka nu till artikelns titel, Hundra år av ensamhet. Jo det är ju, som det sägs, ensamt på toppen. Och ensamma på toppen är vi om man tittar på den senaste hundraårsperioden. Några har kommit halvvägs dit, men vi är där ensamma (liksom om man istället väljer att se tillbaka fem år, medan något annat lag toppar om man lägger referenstiden 20 år tillbaka). Men våra hundra år av ensamhet hade inte varit värda något utan alla fantastiska lag och spelare vi mött och tävlat mot genom åren. Många av de i nuläget bästa – från hela världen - kommer till Bernabeustadion imorgon för att hjälpa oss att fira våra 100 år. Låt oss hoppas på gladfotboll från två lag, där båda lagen ger 100 procent, men spelet ändå är viktigare än resultatet. Jag tippar inget resultat, men jag tippar fotbollspropaganda. Kanal 5, sämst i Sverige på idrott, har av någon anledning skaffat rättigheterna till matchen. Skall ni någon gång se fotboll i den kanalen – gör det på onsdag, klockan 21.15 med matchstart 21.30.
Världens genom tiderna mest framgångsrika fotbollsklubb firar 100-årsfest. Välkomna!
Real Madrid: Truppen, kanske plus någon överraskning.
Världslaget: Kahn, Cavallero; Lizarazu, Nesta, Marquez, Naybet, Cafu, Maldini, Yakin; Baraja, Ballack, Kaka, Nakata, Aimar, D’Alessandro, Wilmots, Cha Du-Ri, Joaquin; Rivaldo, Del Piero, Torres, Makaay, Klose, Mijatovic, Baggio, Etoo.