A por La Décima: Historien upprepar sig 1957
Efter ett magiskt första år i den Europeiska cupen tog Real Madrid ställning mot nya mål. Klubben gjorde ännu en fantastisk säsong och krönte sig som Europamästare för andra året i rad.
Efter den forna säsongen var förväntningarna höga. Med femmanna-anfallet i topptrim sågs laget som favoriter till att vinna cupen ännu en gång. Reims-anfallaren Raymond Kopa, som imponerade stort mot Real Madrid i finalen 1956, hämtades in som förstärkning.
Första november 1956 var datumet då Real Madrid gick in i sin första match för säsongen inom Europaspel. Rapid Wien stod för motståndet i turneringens första runda. På den här tiden fanns inget gruppspel, istället var det utslagning i varje omgång.
Efter att ha slagit Rapid Wien i första matchen med 4-2 på Bernabéu såg allting ljust ut. Rapid Wien gjorde dock det oväntade och slog Real Madrid med 3-1 i returmötet. På grund av det oavgjorda resultatet (5-5) fick de två lagen mötas ännu en gång, i en direkt avgörande match. Real Madrid gjorde där inga misstag utan tog en komfortabel seger med 2-0. Härnäst väntade kvartsfinal.
Väl i kvartsfinalen väntade Nice från Frankrike. Ett Nice som aldrig bjöd på riktigt motstånd. Det sammanlagda resultatet fastställdes till 6-2 i marängernas favör.
Nu tog turneringen fart på fullt allvar. Nervositeten steg, motståndet blev starkare och adrenalinet pumpade. Näst ut på tur var Manchester United, som efter en otrolig vändning i returmötet mot Athletic Bilbao tagit sig till semifinal.
England hade tidigare inte haft någon representant i cupen. Det engelska fotbollsförbundet tyckte det skulle bli för hårt matchande och på så sätt försämra kvalitén i den engelska ligan. Manchester United tyckte dock annat och med tränaren Matt Busby vid rodret lyckades de övertala förbundet.
Första mötet tog plats på Santiago Bernabéu, och det bjöds på rejäl fotbollsfest. Uniteds försvar var väldigt solitt och Real bjöds på få chanser. Till slut skulle Los Blancos få in bollen i nät. Efter dryga timmen spelad slog Gento ett inlägg som Rial stack fram huvudet på och med en språngnick gav han Marängerna ledningen.
Matchens gigant, Alfredo Di Stéfano, var överallt på planen. Efter stor briljans från argentinaren skulle även hans utdelning komma. Femton minuter efter ledningsmålet satte Di Stéfano 2-0 och Bernabéu kokade. Rapporter sade att man kunde känna arenan skaka.
Manchester United tog sig tillbaka in i matchen efter ett reduceringsmål med tio minuter kvar. Men två minuter senare skulle allt återställas. Raymond Kopa petade fram bollen till Enrique Mateos som efter en fin individuell prestation satte bollen i nät.
Real Madrid tog en betryggande seger men United var ännu inte uträknade. Efter vändningen mot Athletic Bilbao kunde allting fortfarande hända.
En sak som oroade Madrid var Uniteds yttermittfältare – ynglingen David Pegg. Pegg gjorde en strålande insats i Madrid och Real letade efter en lösning. Reglerna för övergångar såg väldigt mycket annorlunda ut förr än idag. Real Madrid lånade in Zaragozas suveräne back Manuel Torres, som ansågs vara den tuffaste spanjoren för tillfället. Lånet gällde endast i 14 dagar, enbart för att punktmarkera David Pegg i det kommande returmötet.
Två veckor senare spelades returmötet i Manchester. Båda lagen hade emellan matcherna vunnit sina respektive ligatitlar och sågs som favoriter till att ta den inhemska cupen. Oro började spridas i Madrid-lägret och ett stort självförtroende spred sig mellan fans och spelare i Manchester.
Alfredo Di Stéfano och Real Madrid visade dock prov på annat. Efter bara 25 minuters spel slog Di Stéfano en läcker klackpassning som friställde Kopa som inte gjorde något fel och rullade in bollen bakom Wood i Manchester-målet. Los Blancos fortsatte ånga på och fem minuter senare fick de ytterligare utdelning genom Rial som satte 2-0 och avgjorde tillställningen. United skulle lyckas komma tillbaka till 2-2 men mer än så var det inte.
Raymond Kopa rullar in bollen i mål
I finalen ställdes Real Madrid mot Fiorentina. Ett lag som var väldigt känt för sin utmärkta defensiv men också anfallet som bestod av Beppe Virgili och Miguel Montouri. Bakom dessa herrar spelade geniet Julinho, som skulle stå för framspelningarna till anfallarna.
Finalen spelades på nyrenoverade Santiago Bernabéu*, framför en makalös publik bestående av 124 000 personer. Det uppstod vissa komplikationer innan matchen. Real Madrids representanter var arga över att matchen spelades under dagsljus. Efter att ha spenderat en miljon kronor på strålkastare till matcher som dessa ville man givetvis spela matchen på kvällen.
När matchen väl gick igång förväntade sig många att Real Madrid skulle vara numret större och avgöra matchen snabbt på grund av hemmaplan, men det blev långt ifrån en enkel match. Fiorentina spelade väldigt tufft och hindrade finlirarna i Madrid att spela sitt eget spel.
Länge såg det ut att bli en mållös tillställning, men med 20 minuter kvar dömde domaren Leopold Horn en väldigt kontroversiell straff till Madrid. Linjedomaren hade dessförinnan målet hållit uppe flaggan för offside, men Horn ignorerade det och lät spelet gå vidare. Dessutom skedde förseelsen utanför straffområdet. Den argentinske magikern Di Stéfano gjorde dock inga fel från straffpunkten och förde laget upp i ledning. Sex minuter senare avgjorde Gento finalen med sitt 2-0-mål efter framspelning från Kopa.
Till publikens jubel, räckte General Franco över pokalen till kaptenen Miguel Muñoz, mannen som gjorde sin sista match inom Europaspel. Real Madrid kunde, för andra året i rad, titulera sig själva som europamästare.
Real Madrid firar finalsegern
-------------------------------------------------------
Höjdpunkter från finalen mot Fiorentina kan ni se här.
-------------------------------------------------------
*Namnbytet gjordes 1955, men i folkmun kallades arenan alltjämt för Chamartín eller Nuevo (nya) Chamartín.
-------------------------------------------------------
Källor: www.cnn.com, www.rsssf.com, www.europeancuphistory.com, www.uefa.com, www.dailymail.com
