Krönika: Det är skönt att vara kungar igen!
Det pratas om pengar, det kritiseras samtidigt som det firas och gratuleras. Tyck vad ni vill, fotbollen förblir den vackraste och kungarna är tillbaka på tronen.
Tolv år passerade förbi, de var långa och fyllda av smärta. Fotbollen, klyschan och sanningen är ju att den är vacker, men det finns alltid folk som klagar. Real Madrid är tillbaka på tronen, vissa var missnöjda och trodde hela världen delade deras åsikt, vi Madridistas, vi är tacksamma och lär väl aldrig glömma hjältarna från Lissabon. Pérez tog in sin favorittränare och historia skrevs.
Sergio Ramos, han klev fram igen. Den gode vice-kaptenen och chefen i omklädningsrummet har gett oss ett par gråa hårstrån genom åren, i landslaget må han nästan alltid briljerat, men i den vita tröjan så kändes det som att han aldrig skulle bli det man trodde och hoppades på. Det här var dock säsongen han visade att han var värdig fyran, Sergio är inte längre en kultglorifierad hjälte, han är en legend i Real Madrid. Hans skalle gav den mest fantastiska stunden jag kan minnas under mina år som Madridista, han var vacker när han klev fram. Det var inte bara en lycka som aldrig kommer att mätas, det var en lättnad, det var fotboll i sitt renaste, precis när hoppet var bortom räckhåll, klev han ju fram. Det tackar vi för, det är vi alltid tacksamma för. Vi förlåter all rött han fick se, hur svårt han gjorde det för oss att stå upp för honom. Han klev fram, Madrids kung.
Matchen i sig kändes låst, Atlético undvek på något sätt en utvisning, de tacklade, de slet och det kändes som en omöjlighet att få hål på rivalen. Taktiska variationerna vi fått se av Ancelottis Real Madrid under vårsäsongen fanns ingenstans att hitta under 90 minuter. Det var få löpningar utan boll, pressen verkade vara för stor på spelarna. Men när kungen klev fram, när Atlético var slitna och deras hopp krossades i en miljon bitar, då fick vi se det Real Madrid som krossat sin väg till finalen. Spelarna löpte, formationen varierade och man arbetade med ett enormt självförtroende, som ett lag. Marcelo visade hur besviken han var för att han inte fick starta, ett mer matchförändrande inhopp får man leta efter. Han förändrade allt.
Angel gick från ett hatobjekt till en favorit under säsongens gång. En makalös kille med så mycket fotboll i sig, så mycket spring, hade använts fel i hela tre år. Centralmittfältare som breddar sin väg till vänsterkanten och kliver in, snabba fötterna flöt genom Atléticos försvar, numera sårat och trött. Returen hittade sin väg till prestigevärvningen som alla ville se misslyckas, men han bjöd på kvällens vinnarskalle nummer två. Gareth Bale, en superhjälte. Men vi alla vet hur det utspelade sig, det var lycka, det var fest och en gigantisk planet har lyfts från våra axlar. Vi är tillbaka på tronen.
Det klagas på att vi spenderar, det klagas grinigt och oförståeligt mycket. Nummer ett av min brist på förståelse för det hela är ju att vi inte ägs av sugar daddy. Vill du klaga på lag som köper utan rätt till att, klaga på PSG eller City. Vi är Real Madrid, vi har pengar, vi ska inte sitta och stirra på cashen när giganter drömmer om att få spela i den vita tröjan. Vi köpte Bale för miljarden, hur hade vi råd? Ja innan du börjar spy ur dig några skrattretande konsipartionsteorier så kan du väl kolla på försäljningarna av Mesut Özil och Gonzalo Higuaín. Båda ville lämna
Gareth Bale? Han sköt in den mot Barca, han nickade in den mot Atlético. Vänd och vrid på det hur mycket ni vill, om något så ynkligt som pengar minskar er passion för det vackra spelet, så förtjänar ni inte det vackra spelet. Real Madrid må spendera, det gör ju alla storklubbar, men fotboll för oss är inte pengar. Fotboll är en Angel Di Maria som faller i tårar efter slutsignalen. Fotboll är en happy-go-lucky Marcelo som kysser klubbmärket, hånglar med det och äter upp det med en överflöd av känslor i sin blick. Fotboll är en Gareth Bale som spurtar mot fansen och gapar så stort han bara kan i en stund där han upplever en omöjlig pojkdröm. En Xabi Alonso som hoppar över stängslet ner till planen och rushar som om han vore självaste Forrest Gump, för att fira. En Carvajal, hemmasonen i tårar. En Casillas som trots alla stora titlar i prisskåpet, blir helt ställd och tårögd.Fotboll är över 100 000 Madridistas som fyller stadens gator i sex timmar för att välkomna hem ”Décima hjältarna”. Ja, ni förstår.
Måttligt full lyckades jag hitta min väg till ett forum här på SF, en kommentar där någon hade för sig att ingen i världen var glad för vår skull. Fotbollsvärlden kretsar inte runt missguidade åsikter om underdogs i Sverige. Folk från olika delar av världen gratulerade oss, diverse internationella forum och sociala medier, vissa var glada över att se en klubb som klasslirare ala Zizou y Raúl spelat i, vara tillbaka på tronen. Atlético var tappra, de förtjänar respekten de ges, men att klaga över resultatet och hur det gick, att vara så arga på Real Madrid, år 2014, förstår inte jag riktigt. Men i slutändan, tyck vad ni vill, hur irrattionel åsikten än är, vi ändå mästare igen.
Låt oss inte glömma hatet mot mannen som sköt in sitt 252:a mål på 246 matcher i den vita tröjan. Han drog av sig den, firade med sina lagkamrater och nära vänner, för att sedan visa upp musklerna. Hur kan det ens vara lagligt? Folk kokade av ilska efter detta, de reagerar bara när han gör något de stör sig på. Inte kommenterar dessa förblindade hatare om hur han donerade en förmögenhet till Bosnien, Kroatien och Serbien. Inte kommenterar de vad han gör med sin CL bonus. Inte kommenterar de hans fantastiska målsnitt i Real Madrid. Inte snackar folket om hans CL-rekord och innan du drar någon straffskämt, så gjorde han 17 mål, ynka två från straffpunkten. Han är ju stor, när Cristiano lägger skorna på hyllan kommer det vara en sorglig dag för fotbollsvärlden, och jag har svårt att se hur han inte kommer att bli ihågkommen och sedd som Real Madrids absolut bäste, någonsin.
Vi vann, vi krossade vår väg till La Décima. Tyska ligan sparkades ut relativt enkelt, förutom en svettig kväll mot Klopps tappra, gula armé. Mästarna? De var ingen match för Carlos taktiska mästerverk och Ramos vinnarskalle. Atlético slet, de höll emot och som de kämpade. Men det räckte inte, han klev fram igen, den vackra kungen. Det finns inga domslut att klaga på här, det finns inga konspirationsteorier att dra fram som en vardaglig nöt, det är bara att inse och gilla läget. Kungarna är tillbaka på tronen, Real Madrid är där man ska vara igen och framtiden? Den ser fin ut. Vi tackar Ramos, vi tackar Di Maria, vi tackar Bale och vi tackar den store Cristiano. Vi tackar Carlo, Zizou och Marcelo. Vi tackar denna fina trupp, vi är överlyckliga och vi är lättade. Vi njuter och blickar framåt, men framförallt så är det förjävla skönt att vara mästare igen.
