Krönika: Vad har hänt med de rödvita från Asturien?
När 16 matcher var spelade tog den spanska ligan juluppehåll och vi hade endast mäktat med att ta 12 poäng så krisen var ett faktum. Som någon slags grädde på moset hade flertalet av våra nyförvärv inte rosat marknaden och floppstämpeln lät inte vänta på sig. Sedan dess har vi spelat in 20 poäng på 13 matcher och frågan är då självklart; vad har hänt med de rödvita från norr under vårsäsongen?
Vi kan enkelt börja med de problem som dock inte blivit lösta än. Våra målvakter Juan Pablo och Iván Cuéllar verkar fortfarande ha en sorts tävling i att tappa koncentrationen flest gånger och misstagen får vi dessvärre bevittna nästan varje match. Att vi behöver en ny målvakt borde vara det mest självklara inför nästa säsong och vi får hoppas att det prioriteras högt av ledningen också.
Vi besitter inte heller någon bredd i anfallet. Mate Bilic har tydligt indikerat att han tänker lämna klubben i sommar, sen har vi även Sangoy som har visat sig inte hålla på den här nivån. Den enda anfallaren som presterat är David Barral och det är verkligen inte optimalt att endast ha en producerande forward.
Trots dessa problem har vårdelen av säsongen gått som på räls (med åtanke att vi låg näst sist i julas) och poängskörden har varit väldigt god. Sporting har visat upp en trygghet både framåt och bakåt i kombination med ett grundspel som passar laget likt handen i handsken. Emellertid kan man ifrågasätta varför detta händer nu, vi värvade endast en spelare under januari fönstret och denne spelare spelade inte alls många minuter för sin gamla klubb. Andra klubbar däribland Málaga, har storsatsat utan någon succé, så är frågan verkligen befogad hur detta Sporting har fått ett sådant ansiktslyft under vintern/våren. Jag kan lova er att jag inte har hela svaret, dock ska jag så gott som möjligt försöka förklara hur vi helt plötsligt ser så extremt lugna ut på planen.
Försvarsspelet
Med Iván Hernández i mittförsvaret istället för Gregory så har dem enkla misstagen börjat raderas ut sakta men säkert. Gregory är stundtals en oerhört kompetent mittback men de simpla och helt enkelt korkade misstagen inträffade oftare när hans namn var placerat i startelvan. Med Hernández växer även andra spelare, däribland Alberto Botía. Botía har i flera år ansetts vara en stor talang, men som han har presterat under våren har han inte gjort förut. Jag har nämnt det förut och säkerligen kommer det inträffa någon dag, att den gode Alberto får spela på dem större scenerna.
Spelsystemet
Ändringen av spelsystemet gjorde att vi blev mer stabila. Med om möjligt ännu mer spelare kamperandes på mittfältet blir det enormt trångt att hålla bollen vid mittcirkeln när man har los rojiblancos som motståndare. Med spelare som Eguren, Rivera, André Castro samt Nacho Cases är det inte enkelt att få tid att spela igång bollen utan det blir lätt många längre bollar från motståndarnas försvarare. Vi har då en tydlig taktik som gör att vi får ut max av våra spelare vilket är något Preciado bör få cred för. Utan honom hade Sporting aldrig varit där dem är idag och han kommer den dagen han lämnar över skutan vara en modern legend för oss rödvita.
Nyförvärven
Nyförvärvet André Castro samt Nacho Cases som anlände från klubbens B-lag(!) har gjort oerhört stor nytta. Detta innermittfältspar kompletterar varandra perfekt och det är en ren fröjd för ögonen att skåda dessa två för tillfället. Grabbarnas självförtroende bara lyser och samarbetet blir bara bättre efter varje match. Att vi kunde få in André på lån från Porto var ett smart val av ledningen och vi får hoppas att förhandlingarna blir lyckade och att han stannar flera år till hos oss.
Det mest chockerande var dock Nacho Cases. Jag var själv väldigt skeptisk då han lyftes upp från B-laget eftersom han inte hade ansetts vara någon större talang samt att hans ålder gjorde att det inte kändes som någon framtidsspelare. Men oj så fel jag hade, han visade från minut ett att hans plats skulle vara i startelvan och man kan verkligen undra varför han inte kom upp i Sporting-A tidigare än såhär.
Diego Castro och David Barral
Sist men inte minst de rutinerade rävarna Diego Castro och David Barral. Även när det såg som mörkast ut så presterade Diego Castro, under hela säsongen har han varit vår överlägset bästa spelare och andra spanska lag som placerar sig högre upp i tabellen borde fundera både en och två gånger varför man inte försökt få över honom till sin klubb. Att få se Diego i Sporting tröjan är något jag njuter av varje match då jag vet att det troligtvis inte blir så många matcher till. Visserligen tänkte jag exakt likadant förra sommaren, dock så kan jag omöjligt se att ingen större klubb betalar det Sporting kräver under sommaren. Denne kapten kommer alltid vara något av en favorit för mig och han har givit mig många fina stunder senaste åren. Gällande herr Barral så var jag helt säker under hösten; denne kille är slut på toppnivå, sälj honom nästa fönster. Som tur är hade jag fel och David har verkligen bevisat mig att han har många matcher kvar på toppnivå. Att förvandlas från iskall till stekhet stundtals har varit njutbart att bevittna för mig och jag är oerhört stolt över den mentala styrkan han hade under hösten då kritiken var som värst i tidningarna.
Slutligen tänker nog dem flesta; varför skriver han det här nu, säsongen är inte slut än och Sporting kan fortfarande åka ut. Svaret blir då absolut kan vi åka ut, men likt laget har man fått blodad tand inför framtiden och självförtroendet är svårt att ta miste på.
