Allsvensk krönika del 14: Halmstads BK
Analys av samtliga lag inför den allsvenska säsongen 2002. Dags för den sista delen i vår krönikeserie. Hur går det för HBK? Dessutom - den definitiva sluttabellen.
HBK
Det är förändringens vindar som blåser över Örjans Vall. Under de senaste två åren kan vi bland åra förluster räkna in fyra landslagsmän, en fantastisk tränare samt en legendarisk ordförande. Den sistnämndes post har fyllts förnämligt av Bengt Sjöholm, medan det fortfarande återstår att se hur väl f.d. storspelaren Jonas Thern klarar sig som tränare på högsta nivå. Vad spelarna anbelangar har vi förvisso kunnat ersätta dem med bl.a. två andra landslagsmän, men i sammanhanget är naturligtvis Mattias Thylander och Sharbel Touma bra mycket mer oprövade kort än Mikael Gustavsson, Michael Svensson och Stefan Selakovic.
Med Tom Prahl försvann också delvis det spelsystem HBK lutat sig mot under de senaste säsongerna, det som utgjort ryggraden i lagets spel. Jonas Thern vill istället för att använda två tunga fyrtorn på innermittfältet och ett par kvicka killar på kanten sprida det kreativa ansvaret, vilket främst tar sig uttryck i att Petter Hansson numera huserar i försvaret (där han faktiskt började när han kom till HBK för fyra år sedan), och att stigande stjärnan Mikael Nilsson får en offensiv roll på mitten, istället för som tidigare, en något mer undanskjuten roll på högerkanten. Allt har dock inte förändrats. Sharbel Touma är tänkt att fortsätta HBK:s tradition av tekniska, sevärda vänsteryttrar, såsom Sigge Johansson, Niklas Gudmundsson och Jeffrey Aubynn. Gamle hjälten Torbjörn Arvidsson lär fortsätta ytterligare minst en säsong som defensiv mittfältare, och stadfäster därmed sin position som HBK:s meste allsvenska spelare genom tiderna.
Det nya HBK ska som sagt vara ett mer spelande lag än det ibland väl linjära, långbollande lag Prahl ställde på banan. Och visst finns teknik och spelsinne så det räcker. Touma, Nilsson, nye Patrik Ingelsten, Emil Jensen, Samuel Wowoah och Robert Andersson är alla tekniska, kvicka lirare som gärna trillar boll. Therns tanke lär vara att likt Arsène Wengers Arsenal vårda bollen inom laget för att sedan snabbt skicka upp den till en väntande anfallare, som antingen avslutar direkt eller håller i och låter laget bygga upp ett anfall.
I denna funktion skulle jag tro att Robban och Sami funkar mer än väl. Bägge är de bra med bollen, starka i kroppen och snabba. Vad som oroar mig är egentligen avsluten – förra säsongen skrämde ingen av dessa båda herrar direkt livet ur motståndarförsvaren (om man bortser från Samis fantastiska bicycleta på Eyravallen, som ÖSK:s backar förmodligen fortfarande drömmer mardrömmar om). Under försäsongen har de inte heller rosat marknaden. På bänken finns unge Börje Sundvall, eviga löftet Roger Nordstrand (som vi verkligen, verkligen hade unnat att äntligen få göra succé) och nye Magnus Andersson, som pekats ut som en framtida potentiell ersättare för Stefan Selakovic. Christian Lundström har drabbats av en svår reumatisk sjukdom och missar tyvärr hela säsongen. Vi hoppas verkligen att han kan återhämta sig snabbt.
På det hela taget ser HBK väldigt bra ut i år; målvakterna är fantastiskt stabila och jämna (jag vill gå så långt som att påstå att vi, tillsammans med Djurgården, har seriens bästa målvaktspar), försvaret är rutinerat och mycket säkert, och har dessutom goda offensiva kvaliteter, mittfältet ser väldigt välkomponerat och bra ut. Det är på topp som det brister, eller åtminstone så här på förhand känns ganska tveksamt. Det har talats om att köpa in en ny anfallare; ett namn som ofta nämnts är Lilleströms Magnus Powell, som dock går skadad fram till sommaren. Kan han fortfarande vara ett alternativ efter VM? Mittfältaren Martin Ekström, som tyvärr verkar få svårt att knipa en ordinarie tröja i direkt, kan vara ett bra alternativ på topp. Svårigheterna framför mål kan bli av avgörande karaktär för klubben under säsongen.
Möjligheterna till framgångar ser ändå goda ut under den kommande säsongen. Om ”allt” faller på plats har HBK kapacitet att vara med och utmana i toppen. Nu tror jag tyvärr inte att så blir fallet. Allsvensk nutidshistoria har visat oss svårigheterna med ett ändrat spelsystem. Osäkerheten om huruvida Håkan Svensson eller Conny Johansson ska vakta målet är en fråga som måste lösas (Jag röstar på Håkan!). Skador på enskilda viktiga spelare som Nilsson, Touma eller försvarshövdingen Tommy Jönsson kan spoliera tryggheten och rentav grundvalarna i spelsystemet, och målproduktionen fortsätter givetvis att vara ett stort, rött frågetecken.
Som jag ser det har HBK vissa delmål att nå i år, inför kommande säsongers presumtiva stordåd. Man skulle kunna formulera dem ungefär så här:
Tillvänjning - Både spelarna och tränare Thern måste få tid att vänja sig vid det nya spelet. Det måste fortfarande få finnas utrymme för att experimentera med laget.
Undvika bottenstriden - Tillvänjningen får givetvis inte tillåtas ta för stora proportioner. En hög lägstanivå var HBK:s signum under Tom Prahl. Jag tror och hoppas att man kan bibehålla denna även i år. HBK är alldeles för bra för att kämpa i botten med Kalmar och Giffarna.
Payback time - Förra året tog HBK få poäng mot topplagen. Bortsett från en fin bortaskalp på Råsunda i juni tog HBK inte mer än en poäng i dubbelmötena med de fem främsta i tabellen. De sedvanliga hemmasegrarna mot Blåvitt och framförallt HIF måste komma tillbaka, dessutom är det dags att lära DIF och framförallt Hammarby en rejäl läxa.
Jag tror att HBK hamnar i mitten av tabellen. Vi lär gå emot ännu ett mellanår. I mina ögon är det värt besväret – nästa år lär det i så fall bli dags att åter vara med och slåss med de stora elefanterna om ädla medaljer. Jag har gärna fel, det ska medges, men jag tycker mig också finna ett värde i att skynda långsamt.
Tabellen
Under de gångna två veckorna har vi här på Himlen är blå försökt analysera de allsvenska lagen inför den säsong som smygstartade igår i Landskrona. I gårdagens match bevisade BoIS på ett fantastiskt sätt att det finns sätt att rubba mäktiga HIF i år, samtidigt som man själva markerade att man näppeligen accepterar rollen som strykpojke. BoIS kan bli den ”pigga nykomling” som vi brukar få se i serien, men jag tror ändå att man får svårt att hänga kvar. På hösten faller domen gärna snabbare och hårdare än löven. Även Kalmar lär uppleva en tung höst.
MFF kommer, tror jag, att göra succé, liksom Peking, i mindre skala, medan Elfsborgs satsning kommer av sig redan ganska tidigt. Bajen får det betydligt svårare än ifjol, och Sundsvall och ÖSK slåss om att undvika kvalplatsen. Vinner gör, som jag avslöjade igår, Solnas stoltheter AIK.
AIK
Helsingborg
Malmö FF
Djurgården
IFK Göteborg
Örgryte
IFK Norrköping
Halmstad
Hammarby
Elfsborg
Örebro
GIF Sundsvall
Landskrona BoIS
Kalmar FF
Och i eftermiddag hoppas jag innerligt att Sundsvalls målvakt Fredrik Sundfors får äta upp sitt uttalande om att ”det finns inte en chans att vi förlorar borta mot Halmstad”, med hull och hår och gärna med en fyra, fem insläppta på sitt sargade samvete.