Gracias, gracias, adios
Gabriel Alejandro Milito + Real Zaragoza 2003-2007
Det blev 138 tävlingsmatcher och fem mål allt som allt för vår grandiosa lagkapten som nu tackar för sig, och reser österut mot havet. Och visst kommer han bli väl behandlad av Barcelonas fans, visst kommer de att älska honom en hel del: redan innan affären var avslutad fick Gabi signera Barcelonaprylar i Venezuela där han befann sig tillsammans med sitt Argentina för att komma tvåa i Copa America. Visst är det kylbalsam på brännsåren, men visst svider de ändå? Lite.
För Gabi Milito är en fantastisk spelare; en fantastisk mittback. Det är inte målgörandet som är hans viktigaste funktion: som mest har han gjort tre mål på en säsong i Zaragoza; det är allt det andra - den burdusa, orädda framtoningen på planen, det aggressiva försvarsspelet som skulle kunna kallas vårdslöst om man inte visste bättre.
Gabi har varit stenhård. Men han har inte varit vårdslös. Då de andra backarna skenat fram och tryckt på offensivt har han stannat kvar; rört sig mellan mittfältet och backlinjen, vakat, och varit där han ska vara då han behöver vara det. Ofta har han varit ensam med motståndaren, ofta har hans kapningar inte varit alldeles milda. Men han har varit där, och att vara där är inte att vara ovarsam.
Det är Gabis ärlighet på planen som kommer vara det största tomrummet; den ärligheten nådde laget runt, var han än råkade befinna sig, och den fyllde ut luckorna en aning. Rent spelstilsmässigt får vi inte en sämre ersättare i Ayala; hans ankomst känns betryggande om än inte vårdande. Än har Roberto inte satts på prov, och de skor han har att fylla är stora skor. Det Ayala saknar i ärlighet får vi hoppas han kan balansera upp med sitt huvudspel: på huvudet är han stråna vassare.
Men ändå.
Zaragoza utan Gabi kommer vara Zaragoza utan Gabi och ett helt annat Zaragoza. Så länge jag följt laget (vilket är ungefär så länge som jag varit väldigt intresserad av fotboll) har han funnits där, och att se honom i rött och blått helt plötsligt kommer vara en liten sticka i hjärtat; svartvitt a la Italia hade varit ett svärd.
Det handlar inte om att missunna någon möjligheten att prova på spel på annan hemmaplan, utan om den egna, personliga lilla sorgen över en förändring som inte var en sådan förändring som man själv hade önskat. Jag både hoppas och är övertygad om att Barcelonas två mittbackskrull kommer bli en succémur. Förmodligen och förhoppningsvis får Gabi igång ett bättre samspel med Puyol än vad han fick med Sergio Fernández. Där fungerade det kanon i början. Sen hände något. Mina hopp är för Gabis skull. För att jag önskar honom vidare lycka och välgång. För att jag hoppas att han när han avslutar sin karriär om många (peppar, peppar) år kommer vara världens bästa och i tanken oersättlig, även om alla har sin överman.
Nu blir det inga fler bröderMilitosånger i min soffa. Det kan i och för sig mycket väl vara en bra sak beroende på vem man frågar…
I samma veva som Gabi drar återvänder jag till Zaragozaredaktionen jämte Allmänred och en del andra tidskrävande sidoprojekt. Det här är något jag ser fram emot, och något jag längtat efter; att vid sidan av allt annat också kunna hänge mig (i den mån tiden räcker till) lite helt åt den väldigt marinblåvita biten av mitt hjärta.
“Jag har ett bra förhållande med min bror Diego. Vi delade ofta rum innan vi gifte oss. Jag gifte mig före honom.”
- Gabriel Milito
(Gracias y te quiero)
Källor: sport.es, wikipedia.org
