Zaragozaresan

Här är texten om min resa till Zaragoza. Eftersom jag åkte dit tillsammans med Nina kommer berättelserna att likna varandra till viss del. Jag ursäktar på förväg om texten inte bara behandlar fotboll, men sådant är livet. Allt handlar inte om fotboll - inte ens fotboll. (Fråga bara Laporta.) Och kom ihåg - om ni inte orkar läsa hela vägen ner till kommentarsfältet behöver ni inte använda det heller. Det är ingen som tvingar er att läsa.

Torsdag

Första dagen, torsdagen den 15:e, spenderades i Barcelona, där ett besök på Camp Nou var en av höjdpunkterna, men dagens hetaste var helt klart stadens tunnelbana. När man kom från kalla Sverige med kläder och packning upplevdes den redan alldeles för varma miljön som rena bastun.

Fredag

Efter en halv dags light-turistande, med besök på Camp Nou och promenader kring Las Ramblas (där vi bodde för natten) och Plaza Espanya sa vi farväl till Columbus och så bar det av tidigt nästa morgon till Zaragoza. En tretimmars svettig bussresa glömdes så fort vi anlände i staden av intresse. Egentligen var allt innan bara en transportsträcka innehållandes tåg-, flyg-, buss- och tunnelbaneresor samt dåligt flygplats-kaffe, fram tills att vi äntligen befann oss i Zaragoza.

Vi åkte från buss-/tågstationen med en taxichaufför som rökt så mycket att han hostade i stort sett konstant in till centrum, en förvarning om vad som väntade i Spanien. Efter att hotell lokaliserats och en snabb matbit intagits gjorde vi som resten av staden och tog en siesta.

Eftersom vi planerat så bra, hade vi inte bara tillfälle att se matchen mot Racing på plats, utan även uppleva Fiestas del Pilar, festivalen till stadens skyddshelgon, Pilars, ära, som pågick under den vecka vi var där. Och eftersom det var fredagskväll var vi såklart tvungna att bege oss ut på stan för att delta. Så fort vi mött upp med Lacus började vi gå mot floden Ebro och helgonets katedral, där festligheterna märktes som mest. Efter ett längre tags utforskande och turistande hittade vi en restaurang där de, till skillnad från Barcelona, inte tog betalt för besticken. Se där bara, vilken bra stad! Efter att ha vandrat runt i staden ytterligare och bland annat kort bevittnat en gudstjänst och ett bröllop i katedralen, bestämde vi oss för att gå och lägga oss relativt tidigt (om man jämför med resten av stadens invånare), eftersom vi skulle upp någorlunda tidigt nästa dag.

Lördag

För min del inleddes lördagen med en croissant och en kort morgonpromenad, och jag blev förvånad över att jag, som inte har världens bästa lokalsinne, inte hade några som helst problem med att hitta i staden. Nog för att jag alltid befann mig centralt, men utan karta och endast något gatunamn på minnet gick det problemfritt. 10:30 träffade jag Nina, Tobias och Lacus utanför de två förstanämndas hotell, och vi färdades återigen med taxi, denna gång ut från centrum och med sikte på Ciutat Deportiva; Real Zaragozas träningsanläggning.

När Tobias berättade för taxichauffören vart vi skulle, och han hörde oss prata sinsemellan på ett utländskt språk, frågade han om Tobias inte var “den där kroaten” i laget, Marko Babic, något vi hade väldigt roligt åt.

Ciudad Deportiva låg en bit utanför centrum, cirka en kvart med bil. Det första vi blev varse när vi kom dit var hur mycket det blåste, och trots att solen sken var det ganska kallt, men trots det blev vi varmt mottagna av Ruben Ramos, som visade oss både a- och b-lagets träningsplaner, samt b-lagets matchplan. Han visade oss också till en läktare där vi hade utmärkt utsikt, och där vi fick sällskap av den officiella hemsidans utskickade.

En detaljerad återberättelse av träningen vore varken intressent eller särskilt givande skippar jag det, och istället nämna kort att Pennant stirrade på oss mer än en gång, att Goñi tränade med a-laget (vilken match kommer han att få starta?), och att Carrizos internlag släppte in ett mål; Lopez Vallejos inget.

När träningen sedan avslutades ställde vi oss utanför omklädningsrummen för att kanske få träffa en eller två av spelarna, men tyvärr tog de alldeles för lång tid på sig, och vi var ju tvungna att åka vidare. Men precis när vi var på väg att gå, kom Ruben Ramos gående med ingen mindre än mister Garcia Toral själv, som var artig nog att hälsa på oss alla. På väg till ytterligare en taxi som vi var, och han på väg till pressrummet för att tillkännage truppen för matchen mot Racing, glömde vi naturligtvis att be om foto eller autograf (undertecknad stod med både kamera, penna och papper i hand, så jag är mest skyldig), vilket vi senare kom att ångra. Trots allt är det ju inte säkert att han är kvar nästa gång vi hälsar på - tvärtom, det verkar allt säkrare att han inte är kvar.

Men, vi skulle få mer att ångra ganska snart. Efter ytterligare en taxiresa stod vi vid sidan av La Romareda, där vi skulle möta en herre vid namn Felipe Fernandez, som skulle agera guide inuti arenan. Men eftersom vi hade lite tid att döda, blev det ett besök i den officiella affären alldeles intill. Där upptäckte vi att om man bara vågade, kunde man gå in i ett mini-museum, där alltifrån Cupvinnarcup-troféen från 1995 till gamla spelarlicenser från 50-talet fanns att finna (klart vi vågade det, något annat vore inte acceptabelt i skuggan av La Romareda). Att vi sedan såg Pulido i affären gjorde inte dagen sämre, men att vi inte heller nu hann fråga om kort plågade oss mer än att vi missade Marcelino.

Sedan vi gjort klubben flera tusen Euro rikare förflyttade vi oss mot La Romareda där vi blivit lovade en rundtur. Låt gå för att det inte var lika glamoröst som Camp Nou, där man knappt fick luta sig fram mot glasmontrarna (och än mindre röra fotbollarna i supportershoppen), men det kändes desto mer speciellt, mer personligt. Felipe visade oss först gästernas omklädningsrum och sedan det betydligt finare och mer välluktande hemmalagets dito. Vi provsatt olika spelares platser lämnade lappar till engelsmän om att de valt rätt klubb, och skrattade åt Luccins “namnskylt” (han har ju aldrig varit en särskilt flashig spelare heller, så den kanske passar honom).

Det som kändes mest och bäst var att få kliva ut på gräsmattan på La Romareda. Egentligen låter det ganska dumt, att stå på en tom gräsplätt inför absolut ingen alls, men för oss var det ju mer än så, det var ju här allt hade hänt, och skulle komma att hända.

Felipe, guiden hade ett väldigt tålamod med oss som vi tog kort konstant och på det mesta - jag tror till och med dopingkontroll-rummet fick vara med på bild.Vi fick även se pressrummet, och satte oss naturligtvis ner på Marcelinos plats en kort stund. Endast Felipe själv undkom kameran, då han själv bad om att slippa.

Trots en siesta orkade vi bara leta upp en pizzeria att äta på innan vi tog oss till en bar som visade kvällens matcher (Real Madrid - Valladolid, Barcelona - Valencia), men få saker kunde mäta sig saker kunde mäta sig med den morgonen och eftermiddagen. Lika stort som det varit för oss, lika mycket röktes det på bordet intill i baren. Att de som satt där inte kunde svenska var nog tur för oss.
Söndag

Söndag

Morgonen därpå kändes både bra och dålig: Äntligen skulle jag få se Real Zaragoza spela på La Romareda, men kort därefter skulle jag lämna staden som jag börjat gilla. Eftersom det var min första dag som myndig artonåring kände jag mig tvungen att spendera den på bästa sätt; i Zaragoza. Så jag började gå mot Ebro och Pilarkatedralen igen, för att se allt jag missat tidigare, och se det jag tidigare sett igen, nu i fullt dagsljus, då det fanns fler detaljer att minnas. I sann turistanda letade jag igenom de olika försäljarnas bord (det var sista dagen av Fiestas del Pilar) för att hitta en eller flera lämpliga souvenirer att ta med mig hem (det är en liten tradition jag har, att köpa med mig nyckelringar från platser jag varit på), och trots att jag själv hittade två riktigt fina sådana, var det Nina som hittade den snyggaste; en med både Pilar och Real Zaragoza. Den ultimata nyckelringen, helt enkelt. Den värmer väldigt i fickan i iskalla Sverige.

Nina, som gick med hakan högt i sin nyinköpta Zaragozatröja, passade på att stirra på förbipasserande Racingfans, som likt oss, passade på att turista lite innan matchen. En av dem lunkade fram till oss och undrade lagom surt “Vad vill ni?” Det visade sig att vi ville ta kort (för vi hade tagit långt ifrån tillräckligt många ännu), och Nina såg till att Zaragozaloggan på tröjan syntes väldigt väl.

Efter ett snabbt besök på hotellet blev vi omöjliga att skilja från stadens trogna fans när vi glada i hågen rörde oss i riktning mot La Romareda, och höjdpunkten på vår resa. Att vara inne på arenan helt ensamma hade varit väldigt speciellt, men att stå där med tusentals andra var … något helt annat. Att se Lafita, Pennant, Ayala och de andra värma upp några meter från oss var riktigt, riktigt stort. Hur det gick i själva matchen kan ni läsa här (länk till matchrapport), men något rapporten inte nämner, och som inte märktes om man inte var på plats, var de två klackarna, som inte gav någon på arenan en tyst sekund under matchen, åtminstone inte efter den tysta minuten som hölls till forne Racingpresidenten José Manuel López-Alonso Polvorinos. Särskilt Racingklacken ljöd matchen igenom, inte ens vid 2-0 tystnade de helt. Vilken stämning! Som genom en otrolig slump hade vi också hamnat på raden framför några engelsmän, som gång på gång manade på Pennant på typisk brittisk engelska, ett något udda inslag i matchen.

Men om det var lite surt att lämna arenan efter 2-2, så var det inget mot hur det kändes att lämna staden. Men, 2-2 resultatet gav oss, om inte annat, en anledning att komma tillbaka. Som om inte laget eller staden själva var anledning nog. För att åka dit igen, det kommer vi. Och då kommer det sluta med en Zaragozavinst.