La Batalla de Aragón: Överlägsna fejksupportrar
För Zaragoza i allt. Överallt.
19/2 -2010 Överlägsna fejksupportrar är de sämsta av värvningar
Då diskussionen pågick här om veckan var det flera av er som tyckte att mitt svar till signaturen och låtsasculén tillika, Ole Ole Ole förtjänade ett Batalla-inlägg. Just då tyckte jag att det kanske kändes lite överdrivet, men som samtalet liksom inte stannat av än, utan fortsatt så gör vi just som så.
Det var de här tre kommentarerna, skrivne av samma frustrerade unge man, som utlöste the reaktion, eller om man hellre vill kalal det så; som provocerade mig:
Visca El Catalunya | 2010-02-10 16:08
Hur stora är era chanser att nå CL?
Ole Ole Ole | 2010-02-10 18:23
Zaragozas mål är att hamna på topp 17 i laliga :D
Barcas är att vinna CL och Ligan vilket dem kommer göra, lite klass skillnad mellan laget i mitt hjärta och zaragoza.
Barca är nämligen 35 poäng före, men det inte avgjort kanske kan ni passer oss?
Visca el Barca y Visca el Catalunya.
Ole Ole Ole | 2010-02-10 18:24
Jag väljer att hålla på ett lag som vinner och spelar världens vackraste fotboll.
Inte ett lag som 1750 enligt en "Bok" vann CPDR och hade var framgångsrika.
-
Så på allmän begäran, here goes:
Nina | 2010-02-10 19:08
Ole Ole Ole bekräftar i princip alla fördomar jag vanligtvis har om Sveriges låtsasculés.
Och jag älskar att få rätt.
Jag bara undrar. Vad är det som är så fel med att innerligt älska en klubb som inte vinner ligan vart annat eller vart tredje år?
Vad med det är det som är så provocerande att ni bara känner er tvingade att komma in hit med er överlägsna äckliga medgångsattityd och tro att ni trampar på någon?
Det måste ju röra sig om något slags komplex. Kanske är det prvocerande i ynkliga människors ögon att inte som en annan död jävla fisk flyta med strömmen. Är det det ni avundas?
Eller det faktum att ni vet att hur ni än gapar och skriker lyckas ni inte övertyga vare sig er själva eller någon annan, ligger fortfarande och känner tveksamhet när mamma stoppar om er?
Som regnet som inget hellre önskar än att göra rost av järn, i sin bittra avund inför en solid och okorrumperad kärna. Som inte ändrar form efter vädret; fryser till is, smälter, rinner undan, utan som verkligen förblir.
Eller är det glädjekicken över att kanske ha sårat någon som får dig att komma in hit och säga som du gör?
Känner du dig stor och mäktig när du leker att du sparkar på folk? Och får du inte ont i dina stackars fötter när ingen går sönder trots att du tar i efter bästa förmåga?
Menar du att vi inte har rätt att glädjas åt de framsteg vi gör? Att de är betydelselösa om man inte vinner?
Menar du att överlevnad inte är viktigare att kämpa för än vad ära och berömmelse är?
Det är människor som du som (tyvärr för jag är inte bättre än så) från början fick mig att ogilla FCB.
Sådana föraktfulla plastöversittare, sådana komplexfyllda småpojkar med helt kärlekslösa liv. Jag borde tycka synd om er egentligen men ni irriterar mig i för hög utsträckning.
Tror du att alla lag som inte ligger på Europaspelsplats bara finns för att bilda kuliss åt de andra, kanske? Att de inte när egna drömmar och förhoppningar?
Gör du inte det själv, kanske? För du är ju knappast någon vinnare här i livet, studerar du eller arbetar du inte för att göra din tillvaro så dräglig som möjligt och kanske lyckas åstadkomma något själv en dag?
Jag tänkte att man som supporter oavsett klubb ville dela med sig av sin passion och genom den kanske glädja andra även om de inte tycker likadant.
Jag har aldrig försökt göra annat med Zaragoza.
Hade jag däremot, som du är, varit en direkt orsak till att folk ogillade min klubb så hade jag skämts. Något oerhört. Barcelonas förbannade medgångssupportrar, sämre värvningar kan klubben aldrig göra. Jag tycker synd om de äkta, de är ofta bra människor. Ödmjuka, kunniga.
Det är sällan lättare att skilja agnarna från vetet.
Men nu fick du ännu en reaktion, i alla fall.
Amen.
-
(Vill även passa på att tacka den äkta culén Mohamed Ahmed för hans fina ord, lite halvt på samma tema, i denna artikel.)
