Zaragoza - Mallorca: 3-2

Först hämtade vi upp 1-0. Därefter förvandade vi 2-1 till 2-2. Och så vann vi på övertid. Noch einmal: Och så vann vi på övertid.

Inga ursäkter.
På liv och död.
Uppsnacket inför Zaragoza - Mallorca var av det mer dramatiska slaget.
Ändå ter det sig som ett stilla skådespel jämte matchen.

Jag vet inte hur jag ska få ordning på det här.
Det får helt enkelt bli som det blir.
Ni får ha överseende.
Nu finns det inget lag, INGET, som inte vunnit i Primera Division säsongen 10/11.

Man kan säga mycket om José Aurelio Gay (tydligen ser han ut som en "2 världskrigs militär") men någon överraskningarnas man är han inte. Vi vet var vi har honom, på gott och på ont. Efter hej och välkomna, efter Vamos, vamos, vamos Zaragoza stod fembackslinjen redo framför Doblas; det osannolika anfallsparet Lafita - Braulio sparkade igång detta explosiva spektakel och den enda förrändringen gentemot Valencia-elvan var Ander, som startade istället för Pinter.

Trots att eller kanske snarare eftersom Zaragoza öppnade bäst (redan i andra minuten var Braulio nära att göra 1-0 men det blev inte så) var det Mallorca som tog ledningen.
Målet kom som en jävla smäll över käften.
Publiken tystnade, ingen förstod, knappt Webo själv. Han såg nästan rädd ut när han sprang sitt förvirrade segervarv.
La Romareda, sedan avspark ett sjungande, dansande, trummande nöjesfält blev tyst som hade någon plötsligt blivit skjuten. Alla tittade på varandra och ingen förstod, för bland dem måste den skyldige finnas. Någonstans.
Alla hörde smällen och såret blödde ymnigt.
Egentligen var det mests Jarosiks fel, om vi ska leta skyldiga. Det var han som slarvade, som lät Webo både komma förbi och lura bort Doblas, men det var ändå Webo som sköt.

Det tog några minuter för samtliga att hämta andan; för blodet att koagulera och för publiken, som valde att hylla laget istället för att häckla ledningen att börja sjunga igen, skickligt dirigerade av den plikttrogne Megafonmannen och när väl läktarsången var igång vaknade spelarna till liv.
Zaragoza växte och återvann hopp och mod.
Ander, Lafita och Jorge Lopez fick igång ett inspirerat triangelspel och radade upp möjligheter för Braulio som fortsatte att ha otur med avsluten. En hel del skott blev det, men aldrig särskilt farligt.

Det farligaste med att skjuta på Mallorca är inte att man skjuter utanför eller i stolpen då och då, det farliga är att Auoate riskerar tilldömas en utspark. Gör han det så tar det MINST en minut innan spelet kommer igång igen och den minuten är förlorad.

58% bollinnehav, publikfriarfotboll och 0-1 i röven i halvtid.
Man måste säkert gå hela vägen tillbaka till Valenciamatchen för att hitta en orättvisa som motsvarar det resultatet.

Direkt i andra halvlek fick Ponzio kliva av till förmån för Obradovic och genast blev det en helt annan fart på vänsterkanten.
Den unge serben visade med en perfekt krossboll till Braulio (som vet hur man håller i bollen) återigen varför han kallats till Aragón.
Men tillbaka till vår uppoffrande kanarie.
Braulio gjorde egenhändigt bort tre Mallorcaförsvarare, försökte sig så när på ett skott men ändrade sig i sista sekund och petade iväg bollen till en fri Lafita som gjorde sitt första mål för säsongen.
Och firade som en vettvillig.

Glädjen skulle inte bli långvarig.
Tre minuter senare kom Pereira förbi en långsam Contini (som var mer intresserad av att argumentera med linjeman än av att försvara; det handlade om den handssituation som uppstod precis innan Mallorca beslutade sig för att kontra) och gav tillbaka ledningen till gästerna.

Då reste sig faktiskt folk upp och gick och lika mycket som jag ville kasta något i huvudet på Auoate för hans jävla maskningar och på Webo som bara låg ner när han inte klättrade på Gabi (fast bara något mjukt, typ en ...kudde?) ville jag kasta något på dem.
Förbannade jävla ynkryggar.
Jag vet att vi är en prövad supporterskara men kom igen. Mer härdad än sådär måste man vara. Särskilt vid det här laget.

Gay plockade isär sin fembackslinje, tog ut Lanzaro och in kom Nico Bertolo. Ytterligare en kraftsatsning på vänsterkanten som sedermera skulle komma att ge utdelning.
Bert är en explosiv intervallspelare. Han fungerar i vågor och försvinner sedan. Så att säga.
Han är dessutom väldigt teknisk.
När han gjorde 2-2 i den 84' var det efter total Zaragzoadominans i 24 minuter. Bollinnehavet gästspelar med en besserwissers oemotsägliga fingervisning: 62% Zaragoza, 38% Mallorca. Kom gästerna ens över på offernsiv planhalva sedan Pereira gjort 2-1? Nej.
Det var Zaragoza och så var det Zaragoza.
Spelet tungt, rått och helhjärtat.
Man kompromissar inte i kärlek, det gör man bara inte.
Ander sköt strax utanför, Jorge Lopez rakt på, Braulio precis över.
Att försöka är inte att kompromissa.
Tvärtom.
Och så kom Bertolo, med 6 minuter kvar och gav oss tillbaka hoppet om poäng. Marco Perez lyckades nicka bollen bakåt och argentinaren klippte till.
Det är ett snyggt mål
Vi gör sällan, för att inte säga aldrig. fula.
Nico slet av sig tröjan och dansade, tog varningen och förberedde sig för nästa anfall.

Zaragoza fortsatte att pressa, hade bara bestämt sig för att vinna - för att det ju inte skulle finnas några ursäkter som skulle gälla, och för att det var på liv och på död.
4 minutes tilläggstid; en hörna till hemmalaget då tio sekunder återstod.
Jag skrev till en vän, lite uppgivet att jaha, det här blir det sista som händer men det blev det inte.
Tredje gången Mallorcaspelarna försvarade sig med handen i eget straffområde kunde inte ens Paradas Romero bortse från det.
Gabi klev fram som straffläggare, precis som i matchen mot Betis (vilket visar hur lite vi litar på Marco Perez).
Iskallt väntade han ut Auoate och när bollen gick i mål fullständigt självantändes La Romareda.
Det blev galet.
Det VAR galet.
Ett sällan skådat lyckorus.
Ander, Gabi och Lafita grät. Nayim likaså.
Själv har jag fortfarande svårt att begränsa glädjen, stänga in den i ord.
Det går inte än.
Och det behövs inte heller.
Vi vann!
Inget räknas mer än det.
Det får räcka så.

Målen ser ni här.

Real Zaragoza: Toni D., Diogo, Lanzaro (Bertolo, min. 67), Jarosik, Contini, Ponzio (Obradovic, min. 45), Jorge López, Ander, Gabi, Lafita (Marco Pérez, min. 76) och Braulio.

Mallorca: Aoaute, Cendrós, Ramis, Nunes, Ayoze, J. Víctor, Martí, De Guzmán (Tejera, min. 78), Pereira, Nsue och Webó.

Målen: 0-1, Webó (min. 18); 1-1, Lafita (min. 57); 1-2, Pereira (min. 60); 2-2, Bertolo (min. 84); 3-2, Gabi, på straff (min. 94).

Domare: Paradas Romero

Varningar, Zaragoza: Lanzaro (min. 16), Toni D. (min. 18), Bertolo (min. 85) och Diogo (min. 88).

Varningar, Mallorca: Víctor (min. 59), Pereira (min. 79), Webó (min. 82), Tejera (min. 87), Cendrós (min. 90) och Martí (min. 94).

Vi tar oss dit.

Aupa Zaragoza!