Sabadell - Zaragoza1 - 1
CE Sabadell - Real Zaragoza 1-1
Feliz Narvaezdad, två straffar och lika många bortkastade poäng.
Poängen är förstås ett ord som isolerat fungerar likadant i plural som i sitt singularis. I plural innebär det i fotbollssammanhang per automatik en vinst, i sin bestämda singularis-form kan det innebära antingen ett kryss eller en vinst.
Zaragoza gjorde ikväll sitt yttersta för att irra bort sig i villfarelsen kring vad som faktiskt är värt att försvara - framförallt när detta något ska försvaras, och föll i sin vilsenhet tillföga för borttappandet av såväl poäng som sin bäring.
Ett mål för det egna laget kan aldrig vara bara dåligt, eller ens övervägande så. Förlorar vi med 1-2 tio matcher i följd hade det inte varit *om bara inte* kring det där jävla målet, det målet är inte nålen spetsad med Blair Witch-häxans becksvarta inre i en virkad voodoo-dockas bröst; det är ett mål som tog oss hälften så långt bort från en poäng.
Eller, poängen.
Charles Bukowski fick en gång frågan vilket råd han skulle ge till aspirerande författare - "drick, ligg och rök" var vad frågan fick till svar.
Citatet dök upp igen häromdagen, det kom också smygandes nu ikväll alltmedan den här matchen mognade. Sensmoralen är väl kanske att vissa saker inte är regelstyrda, de måste levas, och kanske först och främst att om du har insikter i dig så kommer dessa att komma fram av att gränser testas i livet.
JIM och hans storartade inledningsparad hade inför kvällens match råkat ut för en Alcorcónsk domar-blixt från klar himmel som skärrade ett ledande ekipage, och några mindre gropar i vägen som fått nåt hjul att svikta, men annars rullat fram över utströdda rosenblad. Inför ikväll hade vi tretton poäng av arton möjliga (plus ett cuputtåg) sen Juan Ignacio Martínez till folkets milda bifall red in genom Carmen-porten runt andre advent, vilket är en oerhörd förbättring från det vi såg i höstas. Poängsnittet är det hos ett kvalande lag och inte ett bottenlags.
Som Real Zaragoza. Som CE Sabadell.
En sexpoängsmatch kring det hemskare av tabellens streck. Det finns en annan skönhet i bottenstriden, som att få vara glad åt det lilla istället för att förvänta sig vinst, eller att inte behöva känna prestigen utan bara kunna slappna av och konstatera att vi faktiskt är så här dåliga. Nerven är annorlunda när klubbens liv står på spel, frustrationen är oftare förtvivlan och allting står på sin spets.
Men det är också hemskt. Kanske hade Bukowski Sabadell - Real Zaragoza den tolfte februari 2021 i åtanke då han gav sitt expertutlåtande, kanske inte - vi vet helt enkelt inte, men nog hade han hursomhelst en poäng.
Denna poäng ja, i singularis. Att något kan vara så irriterande.
Samma elva som i helgen gjorde att känslan var bra inför match. Det är ett kompakt, balanserat och ganska enkelt Zaragoza numer. Ytterbackarnas offensiv är en av ligans bättre, försvarslinjen har funnit varann och på mitten startar Eguaras och Francho helt enkelt varje match. Det kloka januari-lånet Alegria ger bredvid den sydamerikanske (både till sätt och ursprung) Juanjo Narvaez en "fulhet" och en närvaro som alltid är nyttig.
Det är mil från det vi såg av tokfloppen Haris Vuckic i höstas, och således ganska bra.
Den blonderade Stoichkov var det riktiga Sabadell-minnet som fanns kvar hos mig sen lagen möttes senast. Raton i Zaragoza-målet och Mackay som var väldigt lika varann, "är det Hierro de har som tränare?" och ganska charmig arena det här, var det mesta av intrycket i övrigt.
Första halvlek:
Efter matcherns andra närkamp stod det klart vilken typ av match det här var, skulle bli och alltid varit. Sexpoängsmatchen var just den för alla på plan, och i den öppnade Zaragoza starkt. Sabadell stack upp med enstaka inlägg här och var, men efter tio minuter var Mackay tvingad till en jätteparad då Alegria höll sig framme.
Dessvärre inget olycksfall i arbetet.
Med sitt stabila centrala mittfält tar dagens Zaragoza lätt tag i den matchbild som lämnas öppen. Eguaras har visat sig vara en spelfördelande kämpe med smäckra framspelningar (något som inte förvirrar sett till hans yttre) som bara spelar på, medan Francho växeldrar och täcker ytor.
Detta fick Sabadell aldrig tag i, det man skapade gjorde man genom att undvika Zaragozas bultande organ. Prägeln det sätter på Zaragozas spel, att ha den tryggheten, gör att detaljerna runtomkring kan slipas på i mer godan ro.
Samspelet mellan Juanjo Narvaez, Alex Alegria och James Igbekeme har på två matcher hunnit bli intuitivt och konkret. Efter halvtimman spelad var det dags igen, ett inlägg från höger når egentligen Sabadell-försvaret i andra änden av straffområdet men genom sin fysik och snabbhet trycker Narvaez undan, vänder upp och spelar utan att titta upp in mot en framstormande James som från en meter sätter den - i handflatan på en reptil till människa vid namn Mackay.
Räddningen Mackay-ver snickrar ihop med hjälp av ett typ gem och en övergiven traktormotor är löjlig, Narvaez och James frustration lika uppenbar efter den enhandsreflexräddningen.
Det hinner å andra sidan inte spela nån egentlig roll eftersom hörnan slås direkt efter reprisen rullat färdigt, den hårt inåtskruvade möts av en målmedveten Jair som sticker fram huvudet och förekommer tre försvarare och en utrusande målvakt.
Första målet för klubben och glädjen total för första halvleks kanske bäste spelare näst efter Mackay. Med Jair finns alltid planens största hot på höjdbollen.
En hård, rolig och spelmässigt intressant första halvlek slutar till spelet sett med en rättvis bortaledning. Sabadell har kört fast medan Zaragoza växlat upp, när halvtidsvisslan ljuder är det ett frustrerat hemmalag som sammanbitet rör sig mot spelartunneln.
Andra halvlek:
Charles Bukowski, som sagt. Kan du det här kommer du inte behöva tänka igenom det alltför mycket, "gå inte vilse i din egen poesi" som en lärd skulle säga.
Det fanns ingen anledning för det vi skulle få se under denna andra halvlek. Varför konstla till det, alls? Tygla matchpsykologin, för bövelen.
Från minut 45 till 48 lånar Sabadell inte bollen, den första halvleken förlängdes med tre minuter och dominansen övergick från en kastby till kuling.
Sen är det precis som om man kollektivt tror att det här är över. Med 42 minuter kvar av matchen kan man sjunka ner och bevaka. Istället för att avgöra matchen genom att se vilket lag som spelar bäst börjar båda lag istället spela en charader som går ut på att göra minsta möjliga men egentligen inte mer än se hur lång tid det kan ta för Sabadell att göra det där målet vi alla vet ska komma.
Det vore missvisande mot det som visades att beskriva den här halvleken med något mer. Zaragoza förtjänar det inte, Sabadell gjorde inte tillräckligt för att förtjäna det.
Pep Chavarria har varit säsongens mest pålitlige spelare. Efter sin avstängning för två matcher sen kom dippen, och ikväll är han horribel.
Utan vidare överdrift en 2/10 för den som ägnar sig åt sådant sifferi. Efter att ha blivit grovt bortgjord fyra gånger under matchen sträcker han från straffområdeslinjen ut en hand på ett skott som inte är skjutet mot mål.
VAR visar domaren det vi alla sett och straffen är ganska solklar. Det är även avslutet - Raton håller inte nollan ikväll heller.
Men så var det det här med vad som hände när Zaragoza deltog i matchen. Sjuttio sekunder efter att straffen gått in har Narvaez, födelsedagsbarnet, gått ner. Straffen är lika solklar även här.
Ska spelare som fått straffen ta straffen? Nja, oftast inte är min personliga uppfattning. Min tjej uttryckte tankegången i samband med straffen, den säkre straffskytten Narvaez har egentligen jobbat ihop till sin miss.
Den kom nu, tårtan (med ett Call of Duty-motiv) var Narvaez men kvällen Mackays.
1-1, en fortsatt kamp att vänta. Det hade det varit oavsett resultat ikväll, men detta var så vansinnigt. Intetsägande. Fegt och irriterande att jag blir irriterad.
Första riktiga problemet för JIM har uppenbarat sig - så här får en andra halvlek helt enkelt inte se ut.
Sett till hur lösningarna sett ut hittills finns samtidigt en god tilltro till den fortsatta processen, vilken för övrigt rullar vidare mot Alcorcón hemma på La Romareda måndagen den 22:e.
