2020-12-06 21:00

Zaragoza - Fuenlabrada
1 - 0

Real Zaragoza vs Fuenlabrada (JAAAAAA) 1-0

Sparkad, återuppstånden. Icke-tränare Ivan Martínez bjöd på adventsmirakel.

Kaos.
Nog minns vi alla åtminstone nån scen från Spanien under det gångna året. Nån bild av polisbilar som patrullerat ödelagda gator och via högtalare spelat musik för att höja stämningen, eller basunerat ut diverse corona-kommandon till spanjorerna bakom sina stängda fönster. Nån annan från överfulla sjukhus där krigsstämning verkat råda.
Apokalypsens ödeläggelse fick i dagarna falla till föga för de tusentals Zaragoza-supportrar som tagit sig till arenan och bakom barrikader basunerade ut sitt missnöje med sin klubbs ledning, riktning, och ambition.
Sportchef Lalo Arentegui har fått avgå, inte så lite på grund av trycket, men framförallt på grund av det arbete han gjort. Det har varit uselt (ur ett rent trupperspektiv, det ekonomiska är svårare att veta mycket kring), sen han anlände 2017 har alltså 50 spelare kommit till eller lämnat klubben.
Bland alla corona-masker fanns tårar, ilska, frustration, förtvivlan, undran. Man ville få veta att sitt Zaragoza skulle göra nåt bra, det är inte oviktigt ens under en dödlig pandemi. Kanske är det rentav viktigt på en samhällelig nivå att Zaragozas uselhet tar sig sådana här uttryck, att ha nåt som vittnar om liv och motstånd mitt under en sån här tid?
Döden, visst, men vårt Real Zaragoza, JA!

Mitt i allt det här har Ivan Martínez processat sin sparkning genom att fortsatt träna laget och analysera motståndet Fuenlabrada. På precis samma sätt som han gjorde som A-lagstränare (Nina har redan på ett eminent vis skrivit om Ivans karaktär, situation och öde. För den som vill ha mer bakgrundsinfo är det bara att läsa redaktionens två senaste artiklar).
Han är två år äldre än kapten Alberto Zapater och målvakt Christian Alvarez. Auktoriteten är bland annat av den anledningen inte där - detta är ingen gormare eller taktiker av rang, utan någon vars uppförande och ödmjukhet vunnit folks respekt. Mer som någon i gänget än en som stakar ut riktningen tog han sikte mot söndagens batalj.
Och det är klart; tränare var han ju inte ikväll.

Första halvlek:
"Fuenlabrada är ett fysiskt lag", förkunnade kommentatorn när han hälsade välkommen. För någon helt utan uppfattning om kvällens motståndare var detta ord som fastnade.
Efter en minut hade Fuenlabrada tagit sig till ett inläggsläge med irriterande lätthet. Man fortsatte sen att under inledningen hitta tillräckligt stora ytor för att ha flyt i sitt passningsspel, ute på högerkanten fick Iban Salvador, med sin.. frisyr, tid och rum till att utmana, flänga runt och ha sig.
Några lägen som andats åh fy senare så hade Zaragoza ridit ut den milda stormen. Fembackslinjen med sina båda wingbackar blev varma i kläderna, på mitten dök Javi Ros och Francho upp för att stabilisera matchbilden.
Men det var det där med Fuenlabradas inställninge till matchen. Tränare Jose Ramon Sandoval, som skulle ha blivit nekad en filmroll som mafioso för att hans utstrålning och utseende varit för klyschigt, ledde ett lag som gick in till det här med taktiken; Zaragoza har två 17-åringar på plan - armbåga och stör.
Ivan Azon, som firar vuxenheten nu på julafton, låg ner åtta gånger under den här matchen. Armbågarna, knäna och axlarna var ofta en halv sekund för sena, och mer för att markera än som något som händer. De första 45 präglades av Fuenlabradas fysiska spel, efterslängar, flängande armar och dobbar. De få gånger då Zaragoza deltog i det fysiska väntade avblåsningen, och det var en ganska ojämn, inkonsekvent domarinsats utan pondus som lade grund för att Fuenlabrada fick fortsätta lägga ribban för domarnivån i den här matchen.

Men. I en match där avblåsningarna duggar tätt, Iban Salvador ramnar lätt, så sticker man ut om man är nätt. Nätt är Sergio Bermejo, balans och explosivitet har han också, inte så mycket i hastighet som i tanke.
Hans aktion efter tjugo minuter var som att snubbla fram till en vår-strid bäck efter en ökenvandring, att se en spelare bryta precis alla dittillsa mönster genom att låta bollen som kommer rakt ovanfrån passera huvud, bröst och lår för att kvickt kunna klacka sig inåt plan medan kylskåpet, jag menar Fuenlabradaspelaren som stod upp i rygg, hamnar en mil bakom, för att sen från sin kantposition avancera inåt i plan, ha idéen klar för sig innan någon annan försvarare hunnit ut, och rappt klippa till från tjugofem meter.
Nej, genialitet och kreativitet under en sån här armbågstävling, och inte minst från detta rutiga Real Zaragoza, var så uppfriskande att avslutet bara kunde gå på ett enda sätt - i stolproten.
Säsongens vassaste prestation slutade stolpe ut, det kändes typiskt och där och då som om de vita vägstrecken, de som under en bilfärd nattetid kommer att utgöra hela din värld, till sist slutat dyka upp helt efter att progressivt dykt upp mer och mer sporadiskt - kvar fanns inte längre hoppet om att billjusen åter skulle skina på något som leder dig rätt, bara en stilla väntan på den numer oundvikliga kraschen.

Med det som stack ut avklarat återstod mest ställningskrig, jämnt fördelat bollinnehav och fler armbågar. Iban flängde runt, sparkade lite omkring sig och hade själv ofta ont. Ivan Azon, som också hade en bra nick på mål efter kvarten spelad, flög omkring och reste sig upp. Tilläggstid, det sparade vi till senare.

Andra halvlek:
Fuenlabrada är ett fysiskt lag.
Sådana brukar få svårt att prestera över en hel säsong, förstås varför vi också sällan ser de bästa lagen spela på detta vis. Det kräver en hundraprocentig insats, innehållandes en hel del eget stryk, och är helt enkelt ingenting ett lag orkar syssla med precis hela tiden. Simeons Atléti, visst, men framgångarna har också främst kommit i Champions League, cupspelets förlovade land då sådant här går att upprätthålla på ett annat sätt under mer isolerade 90 minuters matcher.
Det var svårt att säga om Zaragoza gjorde något annorlunda, det är svårt att säga även nu i efterhand. Första fem fortsatte som de tidigare 45 gjort. Sen plötsligt hände någonting.
Lite från ingenstans kom Zaragoza loss på sin högerkant och hotade in i Fuenlabradas straffområde. Och så en gång till. Ytterligare ett läge uppstod framför deras straffområde, och allt detta på under fem minuter.
Så här ser inte Zaragozas matcher ut. Stjärnanfallaren Haris Vuckic har sen han dök upp i somras faktiskt inte tagit sig till en enda riktig målchans. Inte en.
Känslan jag fick där och då var att Fuenlabrada är ett typiskt, mer brittiskt lag, som armbågar sig till enstaka poäng här och där och ibland bara inte orkar hålla ångan uppe. Och bakom den koncentrerade energidosen, vevandet om att kämpa, kämpa så fanns ingen riktig organisation, nåt spelsätt att falla tillbaka på och kunna vila upp sig i.

Det fysiska laget Fuenlabrada slutade vara fysiska och började istället att helt enkelt bara inte hänga med i Zaragozas tempo, så samma tempo som såg beskedligt ut i första halvlek fick nu ett rovdjurs sken över sig.
Man skulle göra mål, Fuenlabrada skulle vara vilsna, och lagen spelade sina roller till perfektion. Efter att för första gången under säsongen ha varit övelägsna sina motståndare (ja, första) så skulle gravitationen till slut göra sig påmind, som den alltid gör.
Det var bara för ett tungt Zaragoza att falla, motståndet gnetade och tog i, men granitblocket Zaragoza föll obönhörligt över grushögen Fuenlabrada. Pep Chavarria jobbar först som en terrier på mittplan för att vinna bollen, spelar elegant med den nyss inhoppade Eguaras ut bollen till Nieto, som från sin högerbacksposition slår ut en hel lagdel med en fin genomskärare till Bermejo inne i straffområdet. Bermejos kvicktänkta och intelligenta instick bakåt i plan (utan att titta, för där kommer alltid någon) fångas upp av Chavarria som imponerande nog (lungorna och inställningen bör vi alla ta efter) hunnit upp för att delta i anfallet. En touch för mycket leder till ett beskedligt avslut, retur lämnas som Narvaez hugger på. Ett blockerat skott senare har Narvaez ryggen mot mål och bollen i sin ägo, efter en sylvass klack har bollen sen avslutats ordentligt.

Man kan utläsa mycket genom hur lag firar mål. Det finns irritation, grupperingar, lättnad, truppolitik som kanske påverkas, etc. Det finns mål som bara är okonstlad eufori i ordets rätta bemärkelse.
Real Zaragozas mål i decembermörkret, detta härliga, var en vrålande Narvaez, två ännu gladare Ivan Azons och Francho Serrano, en glad Pep Chavarria och en enda stor hög nere vid hörnflaggan. En jublande bollkalle, helt ensam på sin kortsidsläktare, och en Zaragoza-bänk (eller ja, Corona-rekommenderad läktare) som kollektivt mer eller mindre bryter ut i tårar.
Inför omgången låg Zaragoza sist i tabellen. Fotbollen är såna här ögonblick, då allt bara släpper.

Eld och inte så mycket kyla, alltså. Med prick halvtimman kvar skulle nu detta mirakel vårdas, ömt omhändertas, och ros i hamn. En ros hade redan utgått i form av Javi Ros, nyss nämnde Eguaras hade kommit in. Tjugo minuter ganska jämn fotboll flöt på, panik och nerver kom märkligt nog inte att ta över tillställningen. Men det är klart, sista tio plus tilläggstid skulle också spelas.
Ivan hade inte på ett tydligare sätt kunnat signalera sin ambition än genom att ta ut målskytt Narvaez och planens kanske bäste, och absolut skickligaste, spelare Sergio Bermejo till förmån för lagkapten Zapater och en debuterande Rai. Här skulle nämligen fräscha ben, kapteneri och defensiv mentalitet in för att ta plats bredvid den unge Francho (som kanske var planens lirare) och annat ut.

Fuenlabradas anstormning blev aldrig våldsam, men tyngd och fysik fanns. Man började lyfta långt, man sökte inlägg. Alvarez fick göra några ingripanden.
Så kom då DET på tilläggstid. Ett inlägg skarvas vidare, Christian Alvarez utrusning är riskabel och feltajmad, bollen nickas över argentinaren och seglar mot det öppna målet.
JAAAAAAAAAAAAAAAAAA, ekar ett Fuenlabradanskt vrål över La Romaredas tomma läktare.
JAAAAAAAAAAAAAAAAAA-IIIIR, heter han som kommer flygandes och glidtacklar undan på mållinjen.
Fuenlabradas anfallare signalerar mål, andan i halsen signalerar åh fy helvete, Jairs glödande ögon signalerar vanvett.
Bollen är inte över linjen, Zaragoza behåller 1-0 och just den här ledningen uttryckte Zaragozas tusentals supportrar istället ingen som helst motvilja gentemot.

Matchen hämtar sig aldrig riktigt från det som slapp hända, för första gången på tolv matcher tar Zaragoza tre poäng, för första gången på sex matcher struntade man i att förlora.
Scenerna efteråt var inte svåra att titta på. Ivan Martínez, kortast i sin stab, slängdes och studsades runt i glädjeyran, Alberto Zapater råkade slå ner kollegor till höger och vänster då han skulle ryggdunka, krama om och bara känna glädjen.
Lättnaden. Euforin. Att någonting fick vara enkelt.

Real Zaragoza spelade idag som ett mittenlag. Man klättrade från jumbo till tredje sist, man har en match i handen på mångra av sina konkurrenter. Fira nu på Zaragoza, ni andra skänk en adventstanke till fotbollens alla Ivan Martínez. På onsdag är det troligtvis dags för icke-tränare tränare Ivan igen då Zaragoza tar sig an Almeria.