Estadio de la Ceramica, 2023-01-14 16:15

Villarreal B - Zaragoza
2 - 3

Vad hände, Fa?

I vanliga fall får vi vänta och vänta de dagarna Zaragoza spelar. Oftast börjar matchen vid 21. Ibland 19.
Det händer att den börjar senare och slutar efter midnatt, om det är riktigt varmt.
Men igår var det avspark klockan 16:15. Mitt i min middagslagningstid.
Så jag ställde upp telefonen mot en teburk vid spisen och mätte upp ris och tittade på startelvan.
Efter att El Periodico De Aragón tidigare i veckan tröskat igenom säsongen och konstaterat att Zaragoza aldrig gör mål om inte Valentin Vada eller Sergio Bermejo är på planen var det lite störigt att se att Vada satt på bänk. (Bermejo kommer vi nog inte se mer den här säsongen efter knäskadan han ådrog sig precis innan jul.)
Men, försökte jag intala mig själv. Vad fan är Villarreal B, vad har de för "ambitioner" förutom möjligen på det individuella planet, kanske kan man ses av A-laget och få sitta på bänken där. Eller så finns det kanske en ambitionsmotsats, en slags skräck i spelarna - den att man råkar vara riktigt riktigt riktigt dålig och straffskickas till Norrköping och får spela i samarbetsklubben IK Sleipner (att Villarreal sedan 2022 samarbetar med IK Sleipner har ytterligare förstärkrt mitt ogillande mot det här laget).
Kanske ska man inte underskatta det där med att sätta skräck i deras läge. Du får inte vinna serien och fira uppflyttning men du kan - och medan insikten sjunker in spelas Ödessymfonin - flyttas till Norrköping!

Majoriteten av supportrarna på La Ceramica var föga förvånande från Zaragoza. Halsdukar breddes ut och flaggor sattes upp.
Det sjöngs, och gästerna öppnade med en målchans från Fran Gamez redan efter två minuter.
Det här ska nog gå, tänkte jag och satte på locket på riset.
Det här ska det nog bli match av.
Den andra Alvarez i mål - Iker Alvarez - fick göra en dubbelräddning när Gamez sköt igen, han släppte retur och Mollejo nickade, och sen tvingades han att släga sig igen för att styra undan Papa Gueyes hörna.
Riset kokade och jag sänkte värmen.
Allt gick som det skulle.
Så jag vågade mig på några steg till höger. Började hacka paprika. Värmde på olivolja och skrapade ner grönsaker i den för att sjuda.
Då började telefonen missnöjesvissla.
Triumferande tittade jag upp, men så kom jag ihåg att det var inte hemmafansen som var i majoritet. Kanske var det här inte någon "bra sak", och mycket riktigt.
Villarreal hade tagit ledningen. Deras första skott på mål och självklart gick det in. Reprisen visade hur bollen så långsamt, så långsamt - nästa steg från den långsamheten är stillastående - lyckades hitta ett hål mellan den första Alvarez i mål - Cristian - som ingen annan såg, och fast Cristian redan låg i rätt hörn, sitt vänstra, kom bollen in mellan honom och marken.
Skräcken för att behöva spela i Sleipner hade satt in.
Precis innan halvtidsvilan gjorde de 2-0.
Återigen missade jag det i realtid, för jag rörde ner kokosmjölk i grönsakerna när Zaragozafansen började bua igen men reprisen visade ett försvar där det får plats kontinenter mellan pjäserna. Det var inte svårt för Villarreal B att styra och ställa där. Här tilläts Fer Niño vända om, byta stödjeben och fyra av ett finfint vänsterskott som, just som vid 1-0, retligt passerade precis förbi Cristian Alvarez.
Det var inte långt ifrån men va fan hjälper det, och så blev det paus.

Jag tände ljus och dukade.
Hällde upp vin och kokade gröt till min ett-och ett halvtåring.
Lagom till andra halvlek satte vi oss och vanligtvis råder mobilförbud vid bordet hemma hos oss men när Zaragoza spelar gäller inga vanliga regler.
Telefonen lutades mot en ljusstake vi fick av en vän i bröllopspresent.
Faaaaa! skrek min son när han såg spelarna komma in.
Fa betyder alltså Zaragoza.
Faragoffa.
Det var hans fjärde ord i livet efter lampa, mamma och pappa. Jag vet inte hur ni uppfostrar era barn om ni har några men här uppfostras de rätt.
Faaaaa mål!
Mmm, sa jag. Men Zaragoza gör ju inga mål.
Sånt svarar han inte på.

I paus hade Fran Escriba plockat ut Gueye och Eugeni, båda var ganska anonyma i första halvlek - och stoppat in Valentin Vada och Zaragozasonen Ivan Azon och andra halvlek öppnade med en anstorming.
Det gick inte att äta för Zaragoza exploderade framåt och hjärtat slog och slog.
Jag kommer inte ihåg att jag sett dem såhär aggressiva på länge.
Efter att ha tryckt tillbaka Villarreal B helt i sex minuter kom 2-1. Det började med ett inkast som nickades bakåt in och plockades upp av Larra, som spelar fram Ivan Azon som själv tar sig förbi hemmalagets försvarare och trots dålig vinkel sätter bollen i den andra Alvarez bortre kryss.
Ivan Azon blir så till sig att han ramlar omkull bakom målet när han ska springa bort till fansen.

Under de tjugo minuter vi sitter till bords kommer Villarreal B inte över på offensiv planhalva en enda gång. Jag vet inte om de försöker, ens? Eller om de bestämt sig för att vägen till att slippa Sleipner går genom att skydda sitt hus från det här brinnande Zaragoza, och det enda man kan göra för att allt inte ska gå upp i lågor är att klippa ner alla buskar utanför, sparka undan allt ris som ligger kvar sen i höstas.
Försöka deeskalera.
Puche kommer in istället för Larra och så fryser bilden till.
Vad hände Faaaaaa? frågar min son. Vad hände Faaaaaa?
Jag vet inte, säger jag och vi bestämmer att vi ätit färdigt. Att vi får gå in i vardagsrummet där täckningen är bättre.
När jag satt mig i fåtöljen och startat om bet365 står det 2-2 och publiken sjunger Zaragozas hymn.
Om och om igen.
El Zaragoza va jugar, el Zaragoza va vencer, el Zaragoza va luchar por su aficion.
Senare, när highlightsen lagts upp, ser vi att 2-2 kom till kort efter att Puche kom in, tog med sig bollen på sin högerkant och skulle spela in till Mollejo, som slängde sig fram precis som Villarreal Bs försvarare Pablo Iñiguez som sparker in både Mollejo och bollen i eget mål (vi lär väl råkas i Norrköping i höst, och när vi gör det har jag många historier att berätta).

Aaaaah, det står 2-2, skriker jag, det står 2-2.
Min man sitter rätt lugnt i soffan och berättar något om en japan som skrivit en universitetsavhandling om sitt eget passningsspel, fick proffskontrakt vid typ 25 och numera är stjärna i Brighton eller något sådant - men det står ju 2-2!
Publiken sjunger och tiden går.
Hör du, frågar jag och menar sången. Hör du? Förtjänar inte den här publiken mer?
Fast det är förstås bra att ha hämtat upp 0-2 till 2-2.
Bra, och väldigt olikt oss.

Sen händer det som jag tänkt på om och om igen sedan då.
En liten skärva verklighet som är vackrare än det vi hittar på för att det ska vara vackert.
Det är Mollejo, som mitt i Aupa Zaragoza-sången efter ett perfekt inlägg från Fuentes nickar in 3-2 och ordinarie tid är redan slut.
När han, innan han ens tackar sina medspelare skyndar fram till klacken och gör honnör, saluterar dem för att sången gett laget mod, styrka, tändvätska, vad man nu än vill kalla det, gråter jag.
Jag kan inte annat för jag har inte ord.
Har inte hunnit träna in reaktioner för sånt här.
Mollejo har förstått något.
Han firar inte genom att skrika eller knyta näven eller glida runt på knä och peka sitt namn på ryggen. Han firar inte kränkt genom att hyssja och visa att "mina haaaaters" är viktigare än mitt lag och mina fans, han håller inte handen bakom örat och viftar fram mer applåder.
Han joggar fram till klacken, ställer sig framför den och gör honnör.
Det här handlar inte främst om honom.
Det handlar om dem.
Om oss.

På natten när jag vaknar ligger jag och tänker på matchen men kommer fortfarande inte på ett bra svar på frågan.
Vad hände, Fa?