Klassiker: Hjältarna från Berlin
Med anledningen av den direktsända matchen mellan BVB och Werder Bremen på lördag och Max Ausfelts kommande reserapport från staden har Dortmund-redaktionens egna Herman Lindqvist, Niclas Larsson, lusläst historieböckerna och skrivit en hyllning till hjältarna från Berlin.
För er som inte riktigt känner till begreppet ”Hjältarna från Berlin” handlar denna historiska tillbakablick om det som hände i Berlin den 24 juni 1989 då Borussia Dortmund blev tyska cupmästare. För motståndet i finalen på Olympiastadion i Berlin stod regerande tyska mästarna Werder Bremen, med Karlheinz Riedle i laget. Mycket nöje!
Borussia Dortmund – Werder Bremen 4-1
De yttre förutsättningarna var perfekta inför denna cupfinal. Solen sken, 24 grader varmt och närmare 76 000 förväntansfulla åskådare på läktarna. Utav dessa var 35 000 iklädda BVBs svartgula färger och ”bara” 15 000 åskådare hade kommit från Bremen. Inramningen på Olympiastadion var fantastisk och båda lagens supportrar väntade sig en spännande cupfinal, där Werder Bremen ändå fick räknas som storfavoriter till segern.
Dortmunds startelva blev klar precis innan avspark och tillbaka i startelvan var Norbert ”Nobby” Dickel som sex veckor tidigare opererat minisken. Hoppet hos Dortmunds supportrar höjdes då Dickel varit lagets bäste målskytt under säsongen med sina 12 mål. Bredvid sig i anfallet fick Nobby sällskap av veteranen Frank Mill. Michael Rummenigge tog en roll strax bakom anfallarna och centralt på mitten valde Horst Köppel, Dortmunds tränare, att matcha Michael Zorc och ynglingen Andreas Möller. Zorc hade tagit över kaptensbindeln från Frank Mill tidigare under säsongen och var dirigenten på BVBs mittfält. Günter Breitzke tog hand om vänsterkanten och Murdo MacLeod tog hand om högerkanten. Köppels taktik var något Ottmar Hitzfeld fortsatte att bygga på under 90-talet. I försvaret innebar det att Thomas Kroth och Thomas Helmer tog markerande platser i mittförsvaret och bakom låg Günter Kutowski som libero. Som sista utposten hittade vi Wolfgang de Beer, kultspelare i BVB och sedermera målvaktstränare.
I försvarsgeniet Otto Rehhagels Werder Bremen kunde vi hitta spelare som den långe målvakten Oliver Reck, norrmannen Rune Bratseth, ex-Borussen, Mirko Votava, Dieter Elits och den tyske landslagsanfallaren Karlheinz Riedle. På bänken satt också Dortmunds främste målskytt, i Bundesliga, genom tiderna, Manfred Bürgsmüller som en joker. I försvaret fanns också ett bekant ansikte, dagens tränare i Werder Bremen, Thomas Schaaf, med 16 säsonger som spelare och åtta som tränare i klubben.
Innan matchen blåstes igång utav domaren Karlheinz Tritschler spelades den tyska nationalsången. Det var dock förvånansvärt tyst på läktarna och bara en i BVB sjöng med i texten, Andy Möller som hört nationalsången tidigare då han representerat det tyska laget. Möller fick därför stämma i lite extra. Dortmund och Nobby Dickel började med boll, men det var favoriterna Werder Bremen som inledde bäst. BVBs målvakt, Wolfgang de Beer ställdes på prov redan efter tio minuter, då Neubarth testade ”Teddy” med en nick från nära håll. Efter knappa kvartens spel kom så Bremens ledningsmål. Thomas Schaaf hittade Kalle Riedle som enkelt slank förbi sin försvarare och placerade bollen till höger om Teddy de Beer, ledningen var rättvis.
Efter Bremens ledningsmål tog BVB över allt mer. Michael Rummenigge kom helt fri med Bremens målvakt Oliver Reck och hade en jättechans att ge BVB en snabb kvittering. Rummenigge misslyckades dock med att överlista Reck. I tjugondeminuten gav Bremens försvarare bort bollen till Frank Mill och Mill skickade in bollen i straffområdet. Bollen såg ut att bli ett lätt byte för Rune Bratseth, men norrmannen han aldrig dit och bakom dök Nobby upp och tryckte in 1-1, hans viktigaste mål i karriären. Dortmund utnyttjade en svaghet i Bremens backlinje, ljupledslöpandet.
I den tjugotredje matchminuten åkte BVBs mittfältare Andy Möller på en riktig tryckare av Dieter Elits ungefär tjugo meter från mål. Domaren som stod bra placerad såg ojustheten och blåste frispark för Andy. Andy tog frisparken själv och den var så nära att gå in men letade sig precis utanför Oliver Recks ena stolpe. Minuten senare fick Andy Möller sin revansch på Elits. Möller gick in fult i en duell med Elits, missade bollen, träffade spelaren och fick se domarens gula kort, de första av tre gula kort i matchen.
Dortmund hade kämpat sig tillbaka in i matchen, men de kommande tio minuterarna tog Bremen över allt mer. Dessa tio minuterarna präglades dock av mycket kamp, få chanser och många, många, felpassar. Rehhagel hade läst av Horst Köppels taktik och beordrade tufft spel för att hindra BVB från att få lägen att kontra. I den trettiotredje minuten kom dock nästa kontringschans för BVB. Än en gång var det Nobby Dickel som fick läget efter ett högerinlägg av Günter Breitzke. Dickel misslyckades dock med att hålla nicken nere och bollen gick precis över ribban, där borde de ha varit 2-1 till Borussia Dortmund. Bremen misslyckades med det mesta i sitt anfallsspel just nu och fyra minuter senare var det dags för en ny kontring, signerad Thomas Helmer. Helmer kom över på Bremens planhalva, kapades av Thomas Wolter som fick gult kort. Innan paus fick även Günter Breitzke se det gula kortet.
Werder Bremen skapade endast en farlig chans efter ledningsmålet efter en kvart. Precis innan halvlek försökte Rune Bratseth att reparera sitt misstag tidigare i matchen och fick på en bra nick efter att han fick stå ganska omarkerad i Dortmunds straffområde. Wolfgang de Beer visade dock prov på sina färdigheter och gjorde en snygg räddning efter att ha sträckt ut hela sin längd. 1-1 stod sig alltså halvleken ut.
Andra halvlek
Borussia Dortmunds kapten, Michael ”Susi” Zorc, fick andra halvlekens första chans. Zorc är kanske inte känd som den störste teknikern på vår jord, men nu bjöd han publiken på ett riktigt konstnummer. Han tog emot bollen, gjorde enkelt bort tre motståndare och kom ensam med Reck. Avslutet gick dock några millimeter på fel sida om stolpen. Tidigare i turneringen hade Zorc gjort fyra mål och några fler skulle det inte bli, för detta var Zorcs enda chans då Zorc i finalen hade defensiva arbetsuppgifter.
Bremens anfallare Karlheinz Riedle hade tre bra chanser att ge Bremen ledningen i den andra halvleken. Dortmunds försvar hade problem att få grepp om den nickstarke anfallaren och tillsist fick anfallaren Frank Mill hjälpa till för att förhindra ett baklängesmål. För att få ytterligare tryck på Dortmunds backlinje kastade Rehhagel in ytterligare en anfallare på planen. Försvararen Jonny Otten fick lämna banan och in kom Frank Ordenewitz som gjorde 15 mål föregående säsong. Mycket tack vare ett fantastikiskt stöd från publiken och hårt jobb av Frank Mill på topp orkade BVB fortsätta stå emot och tillsist fick laget utdelning, lite orättvist kan det tyckas.
Möller arbetade hårt på högerkanten och höll undan sin försvarare. Lite mer centralt i plan fanns Zorc som ville ha bollen och fick den också. På ett tillslag skickade ”Susi” in bollen på volley och centralt nådde Frank Mill högst och nickade in bollen bakom en besviken Oliver Reck. Stämningen på Olympiastadion höjdes betydligt och det var Dortmunds supportrar som lät mest, inte så konstigt ska väl tilläggas. Stundtals lät det som om matchen spelades på Westfalenstadion och inte i Berlin. Och mitt i Bremenoffensiven kom alltså ett drömmål av Frank Mill i den femtioåttonde minuten.
Vid sidan om planen började Michael Lusch, den ”gamle” talangen (han vara bara 25 år), värma upp och de flesta trodde att Köppel skulle byta ut Nobby Dickel. Två minuter senare kom svaret, Nobby var kvar på banan och Günter Breitzke gick av. Dessförinnan hade BVB dock gjort 3-1 bakom Oliver Reck. Reck hade precis förhindrat ett andra mål från Frank Mill med en fotparad, men på nästa skott var Reck chanslös. Nobby löpte rätt i straffområdet och mötte ett inlägg perfekt och ur väldigt liten vinkel tryckte han in Dortmunds tredje, och sitt andra, mål för dagen, ytterligare ett drömmål i denna fantastiska cupfinal.
Dortmundsupportrarna sjung allt mer samtidigt som det var knäpptyst bland Bremens supportrar. Nästa chock för de regerande tyska mästarna kom bara minuten efter Dickels 3-1. Inhopparen Michael Lusch, som precis blivit inbytt, snappade upp en långboll av Thomas Helmer och likt Lars Ricken gjorde åtta år senare så chippade Lusch in bollen bakom motståndarmålvakten. Målet punkterade matchen och Dortmund gick mot en säker seger och klubbens första titel sedan 1966, alltså tjugotre titellösa år.
Dickel orkade dessvärre inte mer men ”der Held von Berlin” var född. I den sjuttiosjunde minuten fick Bernd Storck ersätta Dickel, samtidigt som Manfred Bürgsmüller hoppade in för Werder Bremen. Dieter Elits hade ett jätteläge att snygga till siffrorna med tio minuter kvar att spela. Wolfgang de Beer gjorde dock ytterligare en jätteräddning och precis som Nobby Dickel hade Teddy de Beer en stor del i BVBs imponerande och överraskande seger. Efter matchen fick Michael Zorc ta emot pokalen från Tyska fotbollsförbundets president, dr Hermann Neuberger.
Borussia Dortmund – Werder Bremen 4-1
0-1 (15) Karlheinz Riedle
1-1 (21) Norbert Dickel
2-1 (58) Frank Mill
3-1 (73) Norbert Dickel
4-1 (74) Michael Lusch
Borussia Dortmund: Wolfgang de Beer, Günter Kutowski, Thomas Kroth, Thomas Helmer, Günter Breitzke (Michael Lusch 73), Michael Zorc, Andreas Möller, Michael Rummenigge, Frank Mill, Norbert Dickel (Bernd Storck 74)
Werder Bremen: Oliver Reck, Thomas Schaaf, Rune Bratseth, Gunnar Sauer (Manfred Bürgsmüller 77), Jonny Otter (Frank Ordenewitz 55), Thomas Wolter, Mirko Votava, Dieter Elits, Günter Hermann, Karlheinz Riedle, Frank Neubarth
Varningar: Andreas Möller, Günter Breitzke – Thomas Wolter
Bildkälla: Samtliga bilder är hämtade med tillstånd från Schwatzgelb.de
