Reserapport: Dortmund
Dortmund-redaktionens Max Ausfelt besökte Dortmund för att se matchen BVB-Bremen. Här kommer en reserapport signerat Max.
Reserapport Dortmund
I år har jag väntat på att drömmen ska slå in, att få se sitt favoritlag LIVE! Äntligen hände det, farsan gick med på att åka ner till Dortmund och gissa om någon blev glad. Direkt satte jag mig ner för att kolla säsongens spelprogram, och den match som passa pappa Ausfelt bäst var Bremen-matchen och nu hade man något att se fram emot under hela hösten och vintern. Det krävdes en aning tålamod och väntan då biljetterna först släpptes på Internet 1 månad innan matchen skulle spelas, tänk om jag inte skulle få några biljetter?
Dagen hade kommit då biljetterna skulle släppas och jag satt bänkad framför datorn med förhoppningar om att få några biljetter. Efter ett par timmars klabb så var biljetterna äntligen bokade, hoppas jag på. Biljetterna skulle betalas med kreditkort och biljetterna skulle hämtas ut på arenan under matchdagen, därför blev det oroligt och nervöst tills vi fick räkningen ett par dagar innan avresa då vi konstaterade att biljetterna var betalda. Nu väntade drömresan.
Fredag natt, närmare bestämt klockan 02.00 beger vi oss av mot Ruhr, en aning trött ska tilläggas. Runt 76 mil skulle köras i ett streck med ett par stopp, ett av dem färjan Rödby-Puttgarden. Nu befann vi oss vid färjans betalstation och jag vaknar med en mindre chock att deras kortsystem var ur funktion. En aning segt då vi inte hade några kontanter, jag förmodade att det bara var att vända hemåt men i sista sekund kom tanten i luckan på en lösning och vipps var vi på färjan. Ex. antal timmar senare var vi innanför Ruhrs kungadöme, eller skorstensparadis. Välj själv! Jag väljer det sistnämnda.
Solen sken, första gången någonsin i Ruhr? Och folket i bilen började vakna. Nu var vi äntligen framme i Dortmund, klockan var bara runt 10, en missberäkning då vi kalkylerat en ankomst runt 12.00. Ingen sorg, ännu mer tid i Dortmund!
En timme hade gått av körande inne i Dortmund när vi äntligen hittade ett P-hus intill Friedensplatz. Givetvis hade solen nu gått i moln och regnet låg i luften. Vi kollade runder i en ganska trist stad, som ungefär är lika stor som Göteborg. Karstadt Sport besöktes där de flesta presentationer av nya tröjor etc. utförs och jag kan meddela att det inte fanns lite BVB-prylar att köpa. Allt från tandborstar till vin. Vi lämnade Karstadt och begav oss nu till paradgatan där de flesta affärer är belägna. Ganska tråkiga affärer men stämningen var på topp. Det var få i staden som inte bar BVB saker och de flesta hade 999 halsdukar knutna runt sina kroppar. En aning fult, men ja, låt gå, det var i alla fall BVB saker.
Vi traskade vidare och besökte nu en genuin tysk restaurang. Inredningen gick i uppstoppade djur och annat gammalt men maten var delikat. Man kunde välja allt mellan himmel och jord, till exempel ”Grill Haxe” som Ausfelt Senior valde. Massor med BVB och Bremen fans laddade på samma restaurang som vi satt på och stämningen var inte som på McDonalds i Helsingborg, det skålades och diskuterades hej vilt om matchen som bara var timmar bort.
Vi lämnade restaurangen, mätta och belåtna satte vi oss i bilen med riktning Signal Iduna Park. Nu var drömmen nära, väldigt nära, så nära att jag snart skymtade de gula pylonerna som arenan utmärker sig med. Parkeringen började fyllas med bilar och även vår bil fanns på plats. Parkeringen var i klass med vår parkering utanför radhuset, skämt åsido var den jävligt stor! Jag slängde på mig ett underställ och sedan begav vi oss mot arenan som nu bara befann sig ett par hundra meter från bilen. Vi trampade på och följde den svart/gula strömmen mot arenan. Inga slagsmål stötte vi på utan allt verkade vara i sin ordning.
Nu närmade vi oss norra läktaren (Nordtribüne) där våra platser befann sig och nu var det bara att hämta ut de eftertraktade biljetterna på uthämtningsstället. Pappa hämtade ut biljetterna medans jag käkade naglar i väntan. Äntligen, biljetterna finns nu innanför jackan. Det hade nu börjat duggregna och vi begav oss mot insläppet. Väl inne var det dags att smaka på BVBs bockwurst, ganska god men ett jäkla märkligt bröd till korv, baguettbröd. Nåja, korven gick ner och även brödet. Från korvståndet kunde man genom gången till vår sektion skymta arenan, helt otroligt! Jag har aldrig sett något så mäktigt och stort. Man tycker att arenan ser otroligt maffig ut på bilder, men det går inte att jämföra med hur känslan är i verkligheten.
Vi traskade upp på läktaren mot våra platser och fick se ett ganska tomt Signal Iduna Park, kanske var det för att det återstod cirka en och en halvtimme till avspark. Det fanns en läktare som dock inte var folktom, givetvis Südtribüne. Här börjades det nu fyllas på med högljudda, öldrickande BVB-fans och sångerna ekade i arenan. Övriga delarna av arenan började nu att fyllas och med 10 minuter kvar till avspark drog sången you´ll never walk alone (BVB versionen), samtidigt som ett gäng fanbärare viftade med megasize flaggor ute på planen. För övrigt hade hela Südtribüne nu dragit upp sina halsdukar. Otroligt mäktigt!
Efter den klassiska ”Liverpool” låten var slut lirades nu BVB egna klassiker, HEJA BVB! På något sätt skapar den en gedigen tysk fotbollsstämning som heter duga. Om you´ll never… var mäktigt var denna låt ett nummer större. I slutet av låten började spelarna från vardera lag tåga in och matchen kunde så småningom börja, så fort låten var slut så att säga. Jag tänker inte skriva något om själva matchen, utan läs istället redaktionens matchrapport som beskriver matchen på ett mycket bra sätt. Stämningen är dock desto svårare att beskriva när man sett matchen på TV, och som ni säkert förstår var denna något alldeles speciellt. Det var inte en enda tyst sekund under hela matchen, ett jävla tryck från avspark till slutsignal alltså.
Nu slutade ju matchen inte särskilt bra för BVBs del, men jag fick i alla fall en dröm uppfylld. Att se BVB live på Westfalenstadion, som arenan heter för oss fans. Tack till farsan som ställde upp trots att han är ”Hamburgare”.
