Reserapport Hamburg-Dortmund
Tre poäng, drömmål och en massa kul. Vad gör det då att man har sömnbrist?
Efter lite packande gick bilen med Kennet och mig från Vårgårda klockan 17 på fredagseftermiddagen. De sju milen till Göteborg gick snabbt och vips så var vi på Kiel-färjan. Snabbt sökt vi upp vår hytt och lämpade av grejorna innan vi kollade vad som fanns för käk på skorven. De vanliga restaurangerna hade antingen inte något speciellt att erbjuda, eller så hade de alltför speciella och dyra saker på menyn. Så det fick bli smörgåsbord, vilket var helt okej, även om köttbullarna var halvljumna. Men det kompenserades av den fantastiska parmaskinkan med melon och den goda pastasalladen.
Nåväl, vi var mycket mätta och belåtna och gick för att fördriva tiden vid lite spelautomater. Och minsann, blev det inte vinst direkt! Redan växlingsautomaten visade sig vara på gott humör och spottade ut 50 enkronor som växel på en tjuga! Det här kunde inte gå annat än bra! Eller jo, det kunde det nog, men åtminstone var det lite växlande framgång, och när vi slutade hade vi nog varken förlorat eller vunnit något speciellt.
Med tanke på att vi hade det viktiga nästa dag gick vi och lade oss före midnatt. Och man somnade rätt snabbt men vaknade igen mitt i natten när några inte helt nyktra personer tjöt, gapade och flabbade högt. Det var ju natten mellan fredag och lördag så det var väl ingen sensation, kanske, men det var ändå frustrerande att inte kunna sova på ett bra tag. Men hursomhelst, även festprissarna måste ha däckat någon gång, för plötsligt vaknade man av en röst i högtalaren: ”Klockan är åtta, och vi kommer att anlända till Kiel klockan nio”. Det var alltså bara att masa sig upp och käka en dyr men god båtfrukost innan vi kom i land.
Från Kiel skulle vi nu köra längs Autobahn några mil söderut till Neumünster, där vi skulle träffa våra vänner från supporterklubben ”Schwarzgelbe Skorpione Schleswig” för vidare färd med tåg till Hamburg. Att komma till Neumünster gick snabbt och lätt, och i staden hittade vi faktiskt hur lätt som helst till järnvägsstationen, och där var ett P-hus precis bredvid. Perfekt med andra ord! Den halvtimme som fanns innan våra vänner skulle dyka upp utnyttjade Kennet till att ta ut pengar medan jag besökte en bokhandel och inhandlade en tysk deckare! Låter det annorlunda? Tja, kanske men man kan ju inte vara som alla andra hela tiden…
Nåväl, på perrongen träffade vi på våra gula vänner från Schleswig, och, tro det eller ej, det var nog fler Dortmundsupportrar på stationen än HSV-dito, trots att vi bara var några mil från Hamburg. Efter en knapp timme på tåget var vi sen på Hamburg Hbf, där vi inväntade tåget från Dortmund. Massor med gulingar vällde ut ur detta tåg och ropen ekade på stationen: ”Hurra, hurra, die Dortmunder sind da!!”. Sen gav vi oss ut på stan och letade efter någon krog medan vi värmde upp stämbanden. Det var inte det lättaste men till slut hittade vi ett trevligt litet ställe där en och annan öl beställdes. Dessutom var det matdags så en klassisk härlig wienerschnitzel slukades också.
"Hurra, hurra, die Dortmunder sind da!!"
Sen var det tunnelbana mot AOL-Arena som gällde. På tåget stod vi som packade sillar, supportrar från båda lagen, och sjöng så det stod härliga till. Vi steg ur, något lättade över att komma ut i friska luften, och gick den sista kilometern till arenan. Efter ett par foton gick vi in och ställde oss på vår bortasektion, ståplats så klart, mitt i Dortmundklacken. En och en halv timme till matchstart, men den tiden gick rätt snabbt. Lite irriterande dock att det spelades popmusik i högtalarna hela tiden. Ärligt talat fattade vi inte varför det ska spelas en massa musik före matchen; det spelas ju inte fotboll innan en konsert börjar… Ganska kul var det i alla fall när Queens klassiker "We Will Rock You" spelades. Hamburgsupportrarna sjöng med, och det gjorde vi också, fast med en lätt justering av texten: ”We will, we will fuck you”.
Vår koreografi vid spelarnas inmarsch.
Strax före match hade hemmafansen en koreografi, som säkert kunde blivit bra, men som faktiskt var rätt skrattretande. För det första gick det knappt att läsa vad det skulle stå, och för det andra tog de ner sina flaggor redan innan lagen kommit in på planen. Under inmarschen åkte flaggan sen upp i en väldig fart och oordning. Vår koreografi blev enligt rapporter och fotografier lyckad, fast det var ju svårt att veta då när man stod under det hela.
Lätt misslyckad koreografi av HSV-fansen.
Matchen började och våra gula hjältar gjorde en fin insats. När Ebi Smolarek på volley gav oss ledningen höjdes stämningen rejält, och både vi på ståplatssektionen och halva sittplatskortsidan jublade. Vi fortsatte på ett bra sätt, men när Benny Lauth kvitterade sjönk stämningen något, fast en del andra på arenan jublade förstås. Andra halvlek var sen förbannat underhållande; spelet böljade fram och tillbaka. Vi buade förstås när den tidigare Schalke-spelaren Ailton byttes in för HSV, och det var väl typiskt att han skulle få nöjet att göra mål på oss också – 2-1 till Hamburg med 23 minuter kvar. Det kändes lite lätt uppgivet, men bara en kort stund. För medan speakern fortfarande presenterade målskytten passade Tomas Rosicky på att på halvvolley från 16 meter smälla upp bollen i krysset. Det var kvitterat och stort jubel bland oss. Nu tog Borussia över helt på planen, och när den inbytte favoriten Florian Kringe, högerfotad som han är, med vänsterfoten från 25 meter dunkade in bollen i samma kryss som nyss, ja då visste jublet inga gränser. Årets mål alla kategorier och alla kramade alla och bara skrek rätt ut av glädje! Lite oroligt blev det på tilläggstid när HSV hade tre hörnor i rad och även målvakten Wächter var i vårt straffområde. Men ingen fara; vi fick bort bollen, och Rosicky kunde från mittlinjen defilera och slå in bollen i öppet mål. Segern var klar!
Rosicky defilerar mot öppet mål och 4-2!
Länge efter slutsignalen stod vi kvar och sjöng ur oss det sista som fanns kvar i våra hesa stämmor. Så småningom gick vi dock åter mot tunnelbanan, ett enda långt gulsvart tåg, eftersom hemmafansen redan hunnit iväg. Vid tunnelbanan blev det att köa en stund innan vi åter blev packade sillar. Vi begav oss sedan till ett tivoli, ”Dom”, där vi dök in i ett öltält. Som äkta tysk fotbollssupporter åt jag förstås currywurst samt pommes med majonnäs. De i supporterklubben från Schleswig tyckte att vi svenskar åt för mycket: ”Ni åt ju innan matchen också. Har ni ingen mat i Sverige?” Sanningsenligt svarade jag att vi svenskar naturligtvis åker till Tyskland för att äta.
Spelarna gör vågen framför vår klacksektion efter matchen.
Efter en snabb promenad längs Reeperbahn med alla sina sexshopar (och nej, vi gick bara förbi!) tog vi tunnelbanan in till Hbf igen och tänkte sedan åka till våra vänner i Schleswig, där vi skulle sova. Dock visade det sig att Deutsche Bahn som vanligt inte hade någon ordning på sig, så i Schleswig skulle vi inte vara förrän efter 2 på natten. Alltså beslöt Kennet och jag oss för att stiga av i Neumünster och hitta någonstans att sova där, så vi skulle vara pigga inför söndagens bilfärd hem. Tyvärr visade det sig att alla hotell hade stängt receptionen för kvällen redan. Och vid ett hotell vågade vi inte ens stanna eftersom ett gäng skitungar till ligister härjade just där. Så vi vände och åkte kvickt därifrån, och mötte då fyra polisbilar i full fart. Alltså, var i helvete skulle vi sova? Vi bestämde oss för Kiel; där måste det ändå finnas öppna hotell. Så efter en bilfärd dit hittade vi äntligen ett hotell, och det har aldrig varit så jävla skönt att se en säng! Klockan var lik förbannat över 2, och i praktiken över 3 eftersom sommartiden hade valt just denna natt för att införas…
Eftersom man egentligen var övertrött sov man inte sådär jättebra, men i alla fall sov man sisådär sex timmar innan klockan ringde 9.30. Klassisk tysk hotellfrukost, alltså Brötchen och te; inte alls dumt faktiskt. Sen bar det av mot Puttgarden, även om vi råkade vela iväg åt fel håll ut ur Kiel först, men vad tusan, man kan inte lyckas med allt! Så småningom lyckades vi ändå orientera oss fram, och framåt lunchtid nådde vi den lilla staden Burg nära Puttgarden. Där blev det lite handlat på Liedl, som faktiskt hade öppet trots att det var söndag. Inne på det mysiga torget hittade vi dessutom några trevliga restauranger, så vi gick in på en och åt förstås wienerschnitzel igen. Dessutom fick vi vid en parkeringsautomat informera en svensk familj att det nu var sommartid. Eftersom pappan i familjen ensam tagit upp två parkeringsplatser hade vi god lust att ge lite trafikundervisning också, men vi höll käft om det och nöjde oss med att tänka ”Dumme Schweden”.
Nåväl, efter käket handlade vi lite till, och tiden rusade iväg. När vi kom på färjan till Rödby var klockan över 19. I Danmark var det tråkig körning, och dessutom blev det riktigt dimmigt. På Öresundsbron var det så dimmigt att man knappt såg att vi var på en bro! När vi kom i land skulle vi stoppa in vår kombibiljett, som vi köpt i Rödby, i en automat, men se det gick inte. Tydligen skulle man med en sådan biljett åka igenom en bemannad station, vilket en lätt irriterad kvinna sa till oss. Det förväntades man tydligen veta utan att ha fått någon information om. Att man sedan på grund av dimman inte kunde ha en aning om vilka stationer som var bemannade gjorde inte saken bättre. Men till slut kom vi i alla fall igenom och var i Sverige. Sedan väntade endast 35 mil längs E6 och E20. Men det gick långsamt på grund av dimma och snöfall. Vid 3.30 på måndag morgon nådde vi ändå Vårgårda. Trötta men lyckliga över en härlig seger…
